Katastrofen med »cool musik« i amerikansk popkultur

I förra avsnittet av Sopranos gick AJ på klubb i New York och i bakgrunden hördes sval, perfekt techno. Så ska det vara. Det är tyvärr inte så i alla serier och filmer. Oftast är den »coola« musiken i amerikanska serier förvanskad och vanskapt till någonting som inte ens liknar verkligheten. Jag vet inte hur det är med latino-hiphopen som dunkar vid Farmingtons gatuhörn i The Shield för den har jag ingen koll på. Men det mesta som ska likna elektronisk musik (och, ve och fasa, framförallt när det är klubbmusik) är oförlåtligt dåligt gestaltat. I den allmänna debatten är folk oftast för snabba med att tycka till om »amerikansk kultur« hit och dit. Det handlar om mat eller om förenklingar eller om fördomar eller vad som helst, och den som uttalar sig vet alltid en massa sanningar om hur det är i USA. Jag tycker det är rätt intetsägande. För hur mycket den personen dissar så sätter han/hon sig ändå en timme senare och tittar på en TV-serie med en Cola i handen. Då blir det liksom lika lågpannat som »invandrare är dumma, förutom Ahmed på jobbet för han är schysst.« Men det här med gestaltandet av klubbmusiken i amerikansk populärkultur är ingen floskel, ingen lättplockad poäng eller en fördom som bygger på vår egen dumhet. Och det här vet jag. Problemet måste tas upp, diskuteras och belysas. Kanske bör vi komma med något form av diplomatiskt närmande. Europa är en del av den amerikanska kulturgemenskapen och således måste vi kräva att det här blir rätt. TV- och filmbolagen har skapat en slags icke-musik. Den existerar inte i verkligheten. Ingen nu levande artist kommer i närheten av att göra något som ens liknar den litegrann. Musiken bygger på hiphop-beats (eller långsamma drum'n'bass-rytmer), nu metal-gitarrer och feta stråkarrangemang, nedmalet i en svart got-mortel av Gargamel. Det är musik som bara kan existera i labbet när en av brottsplatsundersökarna i C.S.I. ska analysera DNA. Utanför det hermetiskt tillslutna laboratoriet, i the really real world, finns den inte. Den är lika mycket fantasifoster som de grafiska användarinterfacen de har i sina datorer. När huvudpersonerna i »Strange Days« i en scen åkte genom mörk gatorna fyllda av konfetti, knarkare och millenniumångest spelades Tricky som soundtrack. Någonstans där vill jag tro att allt det här började. Musiken som framodlats i C.S.I.-laboratoriet är en muterad version av Tricky, en missförstådd Tricky, en Tricky som gått i college och tidigare haft ett band med den rakade i Linkin Park. Vilken är den här musiken? Varför finns den? Och framförallt: Var i skivaffären hittar man den? När karaktärer i amerikanska filmer går på klubb så spelas också den här typen av djävulens hybridmusik. Förmodligen är det för att sensmoralen som kommer senare är att det var dåligt för personen att vistas på klubben och att han/hon borde varit hemma och plugga istället. Och - om det inte är icke-musiken som spelas så är det modern bigbeat (se där, en oxymoron) som exempelvis Crystal Method. Det här har fått mig att under en längre period fundera på hur amerikanska klubbar egentligen är och nyligen ställdes mina fördomar på spets. Unais album »A Love Moderne« fick nyligen en grym recension i New York Times. Jag blev galet förvånad över det. För jag menar... Unai. Och New York Times. Även om de båda är bra entiteter för sig själva så kändes det inte helt självklart att den ena skulle gilla den andra. Eller, det vore såklart möjligt att Unai-Erik uppskattar New York Times, men jag trodde inte att det motsatta också kunde fungera. Jag har aldrig varit på dansklubb i USA och har därför haft ungefär följande slutledning: • Jag har sett amerikanska filmer och TV-serier. • På klubbarna de visar dansar de aldrig till Tiga utan bara till Crystal Method. • Crystal Method är the shit i USA. • Amerikanska klubbar är shit. Men Unai-recensionen fick mig att börja fundera. För, som sagt: Har du någonsin hört Crystal Method på en klubb? Är det troligt att technoklubbar bara spelar Crystal Method? Nej, troligen inte, för så många album har de inte gjort. Jag pratade med Erik om den här recensionen och han berättade då en rolig anekdot för mig: Hans kusin var med som statist i »Titanic«. Kusinen var en av de där svenska immigranterna som satt och spelade kort i början av filmen. Det lustiga var att de pratade med en märklig amerkansk-svensk brytning och Erik var tvungen att fråga kusinen - som bott i Sverige praktiskt taget hela sitt liv - varför det var så. Regissören hade instruerat dem att tala med amerikansk-svensk brytning eftersom det är hur den amerikanska publiken uppfattar att svenska låter. De trodde inte att någon skulle förstå om de pratade vanlig svenska. Jag tror hela den här grejen med icke-musiken och Crystal Method är lite samma sak. Regissörer av filmer och TV-serier har känt av hur den allmänna bilden av en klubb ser ut. Det ska vara mörkt och dekadent. De flesta besökarna ska se ut som Tricky eller, kanske, som René i tyska 666: Hålögda människor driver omkring till sotiga beats och gör destruktiva saker med varandra. Så fort en huvudperson går på klubb är det därför denna bild som reproduceras. Publiken vill inte se neonljus och höra Justus Könckhe, det ska vara kolsvart och STIM-pengar till Crystal Method. Då är det en klubb. Det ironiska i det här är, som Erik påpekade i vår diskussion, att allmänhetens bild av ett visst fenomen har lagt grunden till för hur fenomenet framställs, och att själva framställandet sedan hjälper allmänheten att reproducera den bilden, trots att den i grunden bygger på en grav missuppfattning. Det är därför vi måste skrida till handling mot film- och TV-producenterna. Deras nonchalans har lett till att stackars jag höjer på ögonbrynen när jag läser en recension i New York Times eftersom jag tänker »va, lyssnar inte de bara på Crystal Method?«. Vips, så blev den amerikanska allmänhetens förmodade bild av något också till min bild eftersom det var vad jag matades med hela tiden. Jag vill ha en motreaktion. Jag vill ha varenda jävel som någonsin jobbat med en amerikansk TV-serie inför rätta i Haag (utom han som lägger musik i Sopranos, han är schysst).
  • Olf

    Hahaha! En mycket roligt skriven text som slår huvudet på spiken! Jag skulle vilja utvidga användningsområdet för den här musiken, som jag inte tycker används bara på klubbar utan även som soundtrack till alla filmer som utspelas i framtiden. Möjligen med en liten twist; är det framtid ska det vara vit rap över nu metal-gitarrerna också. Det är en musik som inte känns futuristisk alls, utan möjligen existerade på riktigt nån gång på tidigt nittiotal. Ändå ska den in i alla framtidsfilmer. Ska det vara klubb ska det vara Crystal Method, ska det vara framtid ska det vara Rage Against The Machine. Jag skriver under på uppropet och kastar gärna det första tjoget sten. Man ska kunna se en grym framtidshistoria i Matrix-stil utan att tvingas höra gammal unken farbror-metal-rap.

  • Kristofer

    Och när det är en inte så ljus framtid som ska skildras så måste alltid en bil stå och brinna på en gata. Så att man ska förstå att det är dekadent. T.ex. Tillbaka till framtiden II.

    Jag såg någon åttiotalsfilm med Gösta Ekman för länge sen, tror det var Gräsänklingar. Han går på ungdomsklubb. De spelar nån konstig, sjuk disco och alla ser fruktansvärt trista, stela och egocentrerade ut, som jag minns det.

  • http://2-4-hours.blogspot.com/ Tobias

    Har haft en tanke som angränsar till detta.

    Vilken referens till techno har de personer som brukar säga “…ja..vi stannande inte så länge. DJn började spelad sådan där techno så vi gick hem istället”
    Du frågar “jaha…var någonstans var det?” och får svaret “O´Leary´s” eller annat valfritt hak där folkets jubel inte vet några gränser så fort Aqua (House?) eller Scooter (minimal techno?) spelas.

  • Henrik

    Snubben som väljer musik till The Wire har koll på crunken åtminstånde.

  • Linus

    Du tangerar ju nån tanke att det här föder sig själv, Billy, men jag skulle vilja ta det ett steg längre. Precis som att dagens designers av rymdgrejer låter sig inspireras av 50- och 60-talens framtidsvisioner, kan man tänka sig att filmernas framtidsmusik – som Olf nämner häruppe, och som även jag tänkte på – faktiskt kommer att göras i framtiden?

  • http://www.monotoni.se Billy R

    Linus: Det är en skrämmande tanke om det skulle vara så! Gud förbjude! Men det är en bra poäng du har. Skillnaden tror jag är att de som är rocket scientists har haft en period av deras liv då klassisk SF har varit en viktig inspirationskälla och att de därför faller tillbaka på den nu när de bygger rymdgrejer. Förhoppningsvis har framtidens musikgrupper inte bara film- och TV-produktioner som inspirationskälla.

  • Andy

    Senast jag reagerade på något liknande var när de spelade The Smiths “How soon is now?” på en strippklubb i “Closer”. Lite fööör bra om du förstår vad jag menar. Nu är mina erfarenheter av vad de spelar på en sådan klubb ytterst minimala så det får nästan motsatt effekt; att man tror att de spelar bättre musik än vad de gör. Ogillar annars när musik används som ett övertydligt pålägg som gör scenerna alldeles för smetiga (praktexempel “Garden State”).

  • http://weirdscience.se Kjell

    Intressant, och i stora drag håller jag med, men jag ser ofta detta ur ett motsatt perspektiv: tevemusikkulturens utveckling från Mike Post och framåt. Den har alltid haft ett märkligt element av amerikansk “musiker-musik”-tolkning av vad som är “rock-trendigt”. Och ofta kan jag uppskatta det, inte bara hantverksmässigt utan också att “genren” har ett rätt spännande egenvärde.
    Bästa exemplet just nu är Sean Callerys soundtrack till femtesäsongen av “24″, som innehåller alla de element du kritiserar, men som ändå funkar fantastiskt. I synnerhet det vilt orkestrerade agent-temat som dyker upp runt avsnitt 16-18, nånstans (minns inte riktigt), vilket var första gången nånsin jag hört “James Bond Theme”-gitarren uppgraderad på riktigt allvar.

blog comments powered by Disqus