En storm kommer. Kommer du att kunna stå och hålla din mark? Kommer du att stå emot lockelsen från stormens röst, lika ljus som flöjtspelarens ton, lika hård som det mörkaste avgrundsvrål från botten av San Siro? Eller kommer vinden blåsa så hårt att du till slut släpper all kontroll och slutar tänka och börja känna? När fotbollens flöjt kallar och lämmeltågen blir ett återtåg till den största av turneringar finns inga andra val. Du är antingen med oss eller emot oss. Du gillar fotboll eller inte. Men detta är lugnet före stormen. De stora matcherna som sedan april har avlöst varandra som åskknallar med allt längre mellanrum och högre oväsen har nu avtagit. Tystnad, tålamod och tolerans är vårt språk nu. Vi som kommer att tillåta oss att blåsas bort av stormen vet att vår tid kommer för i stormens öga kan himlen vara klar. Himlen pulserande blå och solen gul - färger som återspeglas på våra kläder och i våra svenska hjärtan. Som ett tecken från ovan. Denna gång gäller det Tyskland. Vi ska skicka de bästa. Tyskland, välbevararna inom fotbollen, håller upp dörren. I Barcelona krönas en kung och i en bar i Solna abdikerar en annan. Ett imperium vacklar i Italien och ur cigarröken i Turin återvänder en ung kämpe till sitt hemland för att återförena sig med sina kamrater. Snart ska de i teutonernas land kämpa sportsligt vid de preussiska och bayerska fästningarna mot andra länder. Kampen, den som en gång ersatte alla krig i Olympen, har fredens tecken över sig. Vi vill se Linderoth komma ur en tackling med resterna av en engelsk landslagströja i munnen, vi vill se Mellberg markera deras stjärna så han blir utbytt på grund av klaustrofobi. Det är kamp och vi kommer att skrika saker där innebörden är att vi är bättre än dom men utan motståndaren och respekt för dessa så är vi absolut ingeting. Det är lätt att få fotbolls-VM till krigsromantik, att fylla den med religiösa axiom eller att göra politik av den. Så kan tyckas om en sport som återspeglar hela världen och samtidigt men paradoxalt är en alternativ värld dit vi kan rymma för att politik, religion och krig gjort den andra världen tråkig, farlig och så styrd av regler, repressioner och rohypnolretorik. Denna alternativa värld har ett eget språk alla talar, en egen kost, egen klädsel, egen glöd och fyrverkeri och egna byggnader väl förslutbara och är styrd av en feodal och konservativ elit. Alltså är ledarskapet i sin demokratiliknande form representerat från världen, som en modern väststat, i all sin odemokrati. Vi, supportrarna, bosätter oss i denna alternativa värld nu eller så går vi dit stormen för oss. Ni får ta extra mycket betalt för kabel, kola och korv. Det är okej. Vi tar det. Ni får försöka måla upp en bild av supportern med ansiktsfärg, pajashatt, korvpapper och evigt tjo och tjim. Ni får skriva om firmakillar för att på så vis öka deras självförtroende och handlingskraftighet vilket ökar våldet. Ni får stjäla biljetter och dela ut dessa genom svågerpolitik och elitens ryggdunkande. Ni får måla upp en reklamvärld där vi alla fotbollsfans dricker Coca-Cola. Vi gör inte det, vi lovar, men ni får det. Vi tar allt detta. Vi bjuder på det. För fotbollen är vår. Fontänerna är bokade. Gräsplätten är barnens. Ansiktsfärg och pajashatt framplockade. Ledigheten uttagen. »Folket är inte här just nu utan återkommer glödande den 10:e Juli. Det går bra att lämna ett meddelande efter målvrålet« För hur stark än stormen blåser kan den aldrig blåsa ut glöden inom oss för fotbollen. Bara göra den starkare. För i 1500 dagar har vi känt vår glöd nästan tärt oss upp inombords i väntan på nästa VM. För nu är det, djävlar i min lilla låda dags för oss att visa omvärlden att Sverige kan annat än bolagsplundringar, barnsäkra bilar och Bolag som har monopolet. Men bland de som inte kan titta finns den värsta sorten. De som kan inte vill förstå och ofta i vår närhet. Innan jag låter handen glida ur din hand och stormen bär mig hän så brukar frågan komma: »Vad är det för intressant med ett dussin pojkar som jagar en boll?« I fotbollen ligger det paradoxala att det är ett så enkelt spel men år av utveckling och miljoner olika kombinationer och arbetande hjärnor har gett fotbollen en komplexitet och en attraktiv fart. Nej det är inte förnuftigt alltid att vara så förhäxad av fotbolls-VM men fotboll handlar om att känna. Inte tänka. Vad är vackrare när man väver samman tv-matcherna med grillning, sina bästa vänner eller en samling främlingar som sedan blir vänner. Fotbollen ger dig snabb vänskap på ett sätt som ingenting kan slå. Inte heller är det asocial sport. Inom få sporter är det möjligt att prata mycket utan att man stör. Så anslut dig till stormen. Våga bli bortblåst. Är det förnuft du vill ha så sätt dig i källaren vid ICA i Säffle där Folkuniversitet har kvällskurser i antropologi. Fotbolls-VM är även som en religiös procession likvärdig Hajj där även vi med våra tifon kastar saker för att driva ut djävulen. Fotbolls-VM handlar även om någon slags »tribalism«. Med Lagerbäck som hövding och Larsson som ledare för jakten så kommer vi försöka överrösta stormens tjut med våra bönesånger. Fotboll är stamtillhörighet och Sverige är de sista Mohikanerna. En storm kommer. Är du beredd?

Exakt vid den här tidpunkten för exakt tio år sedan var Everything But The Girls nysläppta album »Walking Wounded« det enda jag lyssnade på. Sommaren stod för dörren, studentkorteger var framtidens hopp, ljusa kavajer och lätta kjolar. Men allt jag kunde lyssna på var »Walking Wounded«. Den fulländade kombinationen av perfekt olyckligkärlekpop och slick klubbmusik som de gjorde har aldrig upprepats efteråt (och kan bara matchas av New Order tidigare). Flavour of the year var drum'n'bass och det är möjligt att låtarna idag kan upplevas som daterade. Inte för mig. »Good Cop, Bad Cop« är en av de sorgligaste låtar som gjorts. »Walking Wounded« är fortfarande ett av de bästa album som gjorts. Ladda hem

I förra avsnittet av Sopranos gick AJ på klubb i New York och i bakgrunden hördes sval, perfekt techno. Så ska det vara. Det är tyvärr inte så i alla serier och filmer. Oftast är den »coola« musiken i amerikanska serier förvanskad och vanskapt till någonting som inte ens liknar verkligheten. Jag vet inte hur det är med latino-hiphopen som dunkar vid Farmingtons gatuhörn i The Shield för den har jag ingen koll på. Men det mesta som ska likna elektronisk musik (och, ve och fasa, framförallt när det är klubbmusik) är oförlåtligt dåligt gestaltat. I den allmänna debatten är folk oftast för snabba med att tycka till om »amerikansk kultur« hit och dit. Det handlar om mat eller om förenklingar eller om fördomar eller vad som helst, och den som uttalar sig vet alltid en massa sanningar om hur det är i USA. Jag tycker det är rätt intetsägande. För hur mycket den personen dissar så sätter han/hon sig ändå en timme senare och tittar på en TV-serie med en Cola i handen. Då blir det liksom lika lågpannat som »invandrare är dumma, förutom Ahmed på jobbet för han är schysst.« Men det här med gestaltandet av klubbmusiken i amerikansk populärkultur är ingen floskel, ingen lättplockad poäng eller en fördom som bygger på vår egen dumhet. Och det här vet jag. Problemet måste tas upp, diskuteras och belysas. Kanske bör vi komma med något form av diplomatiskt närmande. Europa är en del av den amerikanska kulturgemenskapen och således måste vi kräva att det här blir rätt. TV- och filmbolagen har skapat en slags icke-musik. Den existerar inte i verkligheten. Ingen nu levande artist kommer i närheten av att göra något som ens liknar den litegrann. Musiken bygger på hiphop-beats (eller långsamma drum'n'bass-rytmer), nu metal-gitarrer och feta stråkarrangemang, nedmalet i en svart got-mortel av Gargamel. Det är musik som bara kan existera i labbet när en av brottsplatsundersökarna i C.S.I. ska analysera DNA. Utanför det hermetiskt tillslutna laboratoriet, i the really real world, finns den inte. Den är lika mycket fantasifoster som de grafiska användarinterfacen de har i sina datorer. När huvudpersonerna i »Strange Days« i en scen åkte genom mörk gatorna fyllda av konfetti, knarkare och millenniumångest spelades Tricky som soundtrack. Någonstans där vill jag tro att allt det här började. Musiken som framodlats i C.S.I.-laboratoriet är en muterad version av Tricky, en missförstådd Tricky, en Tricky som gått i college och tidigare haft ett band med den rakade i Linkin Park. Vilken är den här musiken? Varför finns den? Och framförallt: Var i skivaffären hittar man den? När karaktärer i amerikanska filmer går på klubb så spelas också den här typen av djävulens hybridmusik. Förmodligen är det för att sensmoralen som kommer senare är att det var dåligt för personen att vistas på klubben och att han/hon borde varit hemma och plugga istället. Och - om det inte är icke-musiken som spelas så är det modern bigbeat (se där, en oxymoron) som exempelvis Crystal Method. Det här har fått mig att under en längre period fundera på hur amerikanska klubbar egentligen är och nyligen ställdes mina fördomar på spets. Unais album »A Love Moderne« fick nyligen en grym recension i New York Times. Jag blev galet förvånad över det. För jag menar... Unai. Och New York Times. Även om de båda är bra entiteter för sig själva så kändes det inte helt självklart att den ena skulle gilla den andra. Eller, det vore såklart möjligt att Unai-Erik uppskattar New York Times, men jag trodde inte att det motsatta också kunde fungera. Jag har aldrig varit på dansklubb i USA och har därför haft ungefär följande slutledning: • Jag har sett amerikanska filmer och TV-serier. • På klubbarna de visar dansar de aldrig till Tiga utan bara till Crystal Method. • Crystal Method är the shit i USA. • Amerikanska klubbar är shit. Men Unai-recensionen fick mig att börja fundera. För, som sagt: Har du någonsin hört Crystal Method på en klubb? Är det troligt att technoklubbar bara spelar Crystal Method? Nej, troligen inte, för så många album har de inte gjort. Jag pratade med Erik om den här recensionen och han berättade då en rolig anekdot för mig: Hans kusin var med som statist i »Titanic«. Kusinen var en av de där svenska immigranterna som satt och spelade kort i början av filmen. Det lustiga var att de pratade med en märklig amerkansk-svensk brytning och Erik var tvungen att fråga kusinen - som bott i Sverige praktiskt taget hela sitt liv - varför det var så. Regissören hade instruerat dem att tala med amerikansk-svensk brytning eftersom det är hur den amerikanska publiken uppfattar att svenska låter. De trodde inte att någon skulle förstå om de pratade vanlig svenska. Jag tror hela den här grejen med icke-musiken och Crystal Method är lite samma sak. Regissörer av filmer och TV-serier har känt av hur den allmänna bilden av en klubb ser ut. Det ska vara mörkt och dekadent. De flesta besökarna ska se ut som Tricky eller, kanske, som René i tyska 666: Hålögda människor driver omkring till sotiga beats och gör destruktiva saker med varandra. Så fort en huvudperson går på klubb är det därför denna bild som reproduceras. Publiken vill inte se neonljus och höra Justus Könckhe, det ska vara kolsvart och STIM-pengar till Crystal Method. Då är det en klubb. Det ironiska i det här är, som Erik påpekade i vår diskussion, att allmänhetens bild av ett visst fenomen har lagt grunden till för hur fenomenet framställs, och att själva framställandet sedan hjälper allmänheten att reproducera den bilden, trots att den i grunden bygger på en grav missuppfattning. Det är därför vi måste skrida till handling mot film- och TV-producenterna. Deras nonchalans har lett till att stackars jag höjer på ögonbrynen när jag läser en recension i New York Times eftersom jag tänker »va, lyssnar inte de bara på Crystal Method?«. Vips, så blev den amerikanska allmänhetens förmodade bild av något också till min bild eftersom det var vad jag matades med hela tiden. Jag vill ha en motreaktion. Jag vill ha varenda jävel som någonsin jobbat med en amerikansk TV-serie inför rätta i Haag (utom han som lägger musik i Sopranos, han är schysst).

En mörk höstkväll så tändes ett ljus för Trinidad. Chris Birchall knoppade in vinstmålet mot Bahrain och Trinidad & Tobago var klara för VM för första gången. Vilka är då dessa motståndare vi ska ta premiärstegen med? Vi lånar ett praktsvenskt synsätt: Stereotyper. Vid en första anblick på Trinidad & Tobago så går tankarna till Jamaica och Senegal - små länder med kolonihistoria, proffs i de lägre divisionerna hemma hos de forna kolonisatörerna och en bekymmersfri och charmig spelstil, »Nooo problem man« och någon har säkert torskat för att ha rökt gräs. Vi för den här dansen. Som en piketur fast på gräs. Men så måste det ju vara. Utan stereotyper ligger vi illa till. Utan sterotyper måste vi ju börja granska och rota. Det blir en arbetsbörda utan dess like men den tiden kan jag ta. Andra gör det inte. När man skrapat av vykortspropagandan så inser man dock att inget kunde vara mer fel än den stereotypa bilden. Leo Beenhakker har utvecklat ett intressant lag, ett lag med en taktisk tanke och strategisk karaktär. Han har slipat ned alla publikfriande klackar och liknande. Han har infört disciplin. Spelarna pressar inte längre affrot av sig och han lägger tonvikt på att bygga upp ett eget spel, nyttja tekniken och att se till att man inte vandrar för långt ifrån varandra. Chanstagande finns inte. Detta är inte att spela efter sina resurser - det är att kriga efter dem. Men titta: En ny stereotyp! Phew.. Den vite, blonde européen, med ett namn som en Benhackare, lär de kararabiska strandrövarna att spela fotboll med ordning och ilska. Såja, nu stämmer stereotypen. Näe, skämt åsido. Vi bör faktiskt höja lite på ögonbrynen. Trinidad & Tobago hade lika stor chans att ta sig till VM som Island men dom gjorde det. Vi börjar titta där bak i laget. Ah, lite tokvildhet finns där alltid trots allt. Målvakten Kelvin Jack är ojämnare och lika promenadsugen som Barthez. Gordon Banks-räddningar varvas med ett positionsspel som en folkpartiblogg: Står fel. Han är för närvarande skadad. Det lär ha skett utanför planen och jag vet inte om jag vill veta hur det gick till. Beenhakker kommer nog att låta erfarenhet få avgöra. Bland de andra målvakterna finns Shaka Hislop (West Ham) som förvisso är 37 men däremot inte slut. Backarna Marvin Andrews från Glasgow Rangers och Dennis Lawrence från Wrexham bildar mittbackspar och även om rutinen och klassen tryter så kompenserar de detta med fysik. Lawrence är två meter lång, kan nicka och kan hoppa. Lyckas dessa två, lyckas hela lagets defensiv. Avery John spelar vänsterback och hör till vardags hemma i New England Revolution. Högern tillhör Cyd Gray från laget med namnet CL Financial San Juan Jablo... Äh, jag orkar inte. Det är på mittfältet som laget kan hävda sig lite. Dwight Yorke kommer att falla djupt från sitt "hål" i 4-2-3-1-formationen (backar - mittfältare - forwards) för att hjälpa innermittfältarna men ju djupare han faller desto mer tar han med sig laget. 37-årige Russel Lapaty är en klassisk ytter av den gamla skolan. Dribblar, slår inlägg och skiter i att hjälpa sin ytterback och kan ta vänsterytterplatsen mot Sverige. Stern John får forwardsrollen och isolerad och avskuren torde han vara harmlös. Eller är han det? Stern har nämligen gjort 64 mål i landslagströjan. Mot lag som Grenada, Panama och Barbados, visst, men även mot USA, Mexico och Colombia. Han har tillhört Birmingham och Nottingham Forest och målskörden där var inte fy skam: En femton mål per säsong är godkänt men man ska komma ihåg att om Stern gör mål kommer det enbart bero på att någon begår en defensiv blunder. Gissningsvis ställer sig Linderoth mellan de tre offensiva mittfältarna och skär av passningsvägarna mot Stern och då står han ensam mot två innerbackar. Man ska dock komma ihåg att sådana blunders är en del av Mellbergs repertoar och han är, djävlar i min lilla låda, ingen stereotyp. Så spelar Trinidad & Tobago: John Lapaty - Yorke - Theobald Edwards - Birchall John - Lawrence - Andrews - Gray Hislop Så slår vi dem: Att bara vara oss själva räcker. Nyckelfigur: Leo Beenhakker. Det är hur han väljer sitt lag, taktik och spelmönster som kommer avgöra Trinidad & Tobagos öde. Inte Yorke som leker Bergkamp. Resultat:: 3-0 Visst ska vi slå dom och visst är vi bättre men är det bara paranoia som gör att det luktar Costa Rica lång väg?

Den Bernard Sumner-producerade studioversionen är mycket bättre, självklart, men den här låååånga liveversionen med den helt vilda TB-303:an och småsura sången är någonstans fantastisk på en annan nivå. På ett märkligt sätt påminner den om The MFAs »Disco 2 Break«. På ett väldigt märkligt sätt, men ändå... Ladda hem ps. Videon till singeloriginalet är fin och finns att titta på här. ds.

Med bloggen up and running som den ska igen så är det dags att presentera två nyheter som kommer att figurera här under de kommande veckorna. Vi snackar om fotboll och musiknuggets: SHQs VM-bevakning: Fotbolls-VM står för dörren. I samband med detta kommer fotbollsoraklet, attitydatleten och nonchalanspastorn SHQ att publicera krönikor här på Beneath a Steel Sky. Under EM 2004 lyckades han bli dödshotad av danskar efter hans legendariska text där han jämförde de solbrända danskarna i sina rödvita kläder med baconet som låg och fräste i Svennis frukostpanna. I år hoppas vi att han blir ännu obekvämare, ännu bittrare och ännu mindre politiskt korrekt. Så, när en postning innehåller bildbylinen till höger kan vi se fram emot fotbollsanalyser och personangrepp uppklädda i Elvis-kostym. 48 Upphittade: Nyligen så flyttade jag. Det bästa med att flytta är att man under ner- och uppackning av skivsamlingen hittar en massa guldkorn som man helt har glömt bort. För det fungerar ju så numera... Jag har rippat de skivor jag lyssnar på mest för att ha dem på armlängds avstånd när jag sitter vid datorn. Till detta läggs givetvis den strida strömmen av fresha tracks som laddas hem. Det är bekvämt, men baksidan av det är att så många pärlor man äger i fysisk form glöms bort och aldrig spelas. Vid flytten så hittade jag lite sådana saker som jag bara kände måste fram i ljuset. Beneath a Steel Sky är ingen mp3-blog, men under den kommande tiden kommer jag att posta 48 Upphittade, 48 låtar från skivsamlingen som jag tycker borde få ljus på sig. Det är inte någon best of, det är inte namedroppande, det är inte några rarities som ingen annan har. Det är bara 48 låtar som förtjänar bättre, som förtjänar att få en chans. Ni känner igen postningen genom siffran uppe i högerhörnet.

Hur vi betalar notan? Ta pengarna till hyran, det borde räcka. Ut på regniga gator. Bara pajastaxis så långt ögat når. Jag åker inte pajastaxi längre för jag har blivit blåst av alla företag och friåkare utom Taxi Stockholm. Borde stödja friåkarna eftersom de är underdogs, men fuck it, inte när de lurar en. Då blir det svarttaxi istället. Två veckor senare. Likadan natt, likadana människor. Litet rockställe som några gånger i månaden får bli vattenhål för de som inte rockar. Spelar live i Örebro och var rädd när jag åkte dit för jag visste ju inte vad som väntade. Det är den bästa publik jag har mött. De är helt fantastiska och det känns som om de håller på att riva stället under sista låten. Hänger runt efteråt. En kille kommer fram. »Det var en bra spelning, men allvarligt talat, det är jävligt dålig stil att lägga ner bloggen.« Skål, här, ta en pin. Michael Mayer-remixen av »Flamboyant« och Junior Boys-singeln »In The Morning«. Himlen. Jag trodde aldrig att Gorillaz var något att ha men vi dansar till »Dare« och Shaun Ryder låter bättre än nånsin. Bil hem från Örebro. Solen står högt. Hard-Fis »Cash Machine« förbi åkrar och nedlagda motell. Regn i Stockholm igen. Popaganda. Ser en massa människor jag remixat och mailat med men aldrig träffat. Vågar knappt gå fram och hälsa men lyckas i de flesta fall samla mod och det är bra för det blir trevligt samkväm. Spelar själv med bästa gästerna på plats vid mikrofonerna. Med betablockerare kan jag för första gången själv ha kul under tiden också. Det är fint. »Hej! Ursäkta får jag fråga...« Jag sträcker ut armen för att vifta till mig mina vänner från Kitty Litter som är där och säljer skivor. Men det var ingen fråga om EPn. »När startar du bloggen igen då? Sluta larva dig nu.« Jag har inget svar. Här, ta en pin. Popaganda dag 3. Är fortfarande fullständigt knäckt efter Nicolas Makelberges spelning. Träffar Johan i backstagebaren. Är knäckt över hans röst. Får nya singeln »Dying In Africa«. Han har någon med sig. Det är personen jag av misstag råkade ösa skit över här i tidigare postningar på BASS. Åh nej. Jag skäms som en hund. Han säger det är lugnt. Jag börjar förklara varför det blev som det blev. Jag köper öl till alla. Jag förklarar ännu mer. Han förstår. En stund senare kramas vi. Det var ju bara ett missförstånd alltihop. Många timmar och många öl senare. Tyskarna i The Whitest Boy Alive plockar fram cigaretter. Jag berättar att man inte får röka. De rycker på axlarna och tänder dem. Jag bommar en cigg, röker inomhus och känner mig busig. Lützen-dimma i logen. En av tyskarna kommer tillbaka från toaletten. »I think security is onto us.« Vakten hade frågat om vi rökte därinne men tysken var snabb och sa att det var rökmaskinen från dansgolvet som läckte in eftersom dörren stod öppen. Jag glider runt precis som alla andra och snackar massa dynga med folk precis som alla andra. Tänker att eftersom personen som fick ta en massa ovärdig skit från mig var cool med det så kanske jag borde skriva något här igen. Det finns ju en del att prata om nu. »Lägga ner och starta upp bloggar... Du vet hur 2005 det känns va?« Sant. Och jag har ju inte tid egentligen. Högsäsongen på jobbet har börjat. Dags att sitta och svettas bort ännu en sommar på mitt kontor igen. Och det är fotbolls-VM som jag har sett fram så länge emot. Och en galet intressant Tour de France. Gap - l'Alpe d'Huez! Jag fortsätter ha stängt. Det är ju en viss befrielse att inte behöva uppdatera också. Och gjort är gjort. Man ska inte hålla på och vela, det är skitmesigt. Punkt. En vecka senare. Har knappt hämtat mig efter Popaganda. Hur kan en helg ta så på krafterna när jag brukade vara ute fem dagar i veckan? Jag börjar kanske bli gammal. Gamla ska koncentrera sig på sitt jobb och ordna parmiddagar och hyra stuga en vecka om året. Inte jaga flyktiga drömmar som leder till missförstånd och problem, väl? Gör en intervju för P3 Lab på lunchen. Han frågar om man verkligen kan skriva om musik och göra musik samtidigt. Jag berättar att jag sagt upp alla frilansuppdrag sedan tidig vår och att texterna i första numret av Ondskan var sista musikjournalistiken jag gör så länge Mr.Suitcase är på banan. Tänker att jag säkert kommer att få den frågan tusen gånger till. Tänker att bloggen inte räknas dit och att jag kan skriva vad som helst här. Vilken befrielse det är, egentligen. Igår kväll. Skulle egentligen ha lyssnat på P3 Lab men glömde bort för vi satt och tittade på Sopranos. Vi har sparat Sopranos och några serier till för att ha något att se nu när TV-säsongen har tagit sommarlov. Oh, the emptiness! Går för att sova. Min flicka har datorn med till sängen för att visa Stephen Colberts galet roliga tal på White House Correspondents' Dinner innan vi sover. Hon får ett icq från Darijo på labeln. Han har rippat P3 Lab och skickar länken. Vi lyssnar. Jag är nöjd med inslaget. Men det avslutas med att P3 Lab-mannen uppmanar folk att gå in på Beneath a Steel Sky. Jag tittar på deras hemsida och de länkar direkt hit. Oh, the horror. Vad gör jag? Skammen över att lägga ner och starta upp bloggar som vilken borderline drama-queen som helst eller skammen över att inte ha ett bra svar när det kommer fram läsare och säger att de saknar BASS jättemycket och undrar varför det var tvunget att bli så här? Fuck it! Jag tänker på den där kvällen på Popaganda när jag försökte förklara missförståndet som skedde tidigare och hur han som tidigare fick ta skiten sa »Jag hade gjort precis samma sak.« Jag tänker på alla fina saker som sades när jag lade ner och hur jag faktiskt inte hade förstått att det fanns så många läsare här innan beklagandena över nedläggningen kom. Jag tänker att jag är förvånad och att det känns bra. Den här gången ska det bli bättre. Större, vackrare, bättre. Den här gången ska rätt saker hållas på rätt plats, inte luftas genom offentlig dissdiarré. Jag är såååååå 2005. Vi fortsätter jaga de där flyktiga drömmarna! Maj 2006 är bortriven ur journalen. Det hände aldrig! Det känns jävligt bra.