SHQs VM-bevakning: Tack för showen, Spanien

Som ju de flesta vet så räcker det inte med att säga till på skarpen en gång. I bland stöter man på mottagare av korrektionsåtgärder som man helt sonika måste sätta in i underkastelsebefrämjande åsiktsdressyr flera gånger. För det finns en myt om Spanien som hålls vid liv av reaktionära förståsigpåare av sydeuropa att Spanien inte är ett »riktigt landslag«, att Spaniens landslag inte kan hålla sams, att basker och katalaner inte är motiverade. Den här rövsmörsretoriken hittar man på kultursidorna, i »Offside« eller i Olle Svennings bok »straffarna under solen« när han ger sig på fenomenet Spanien. Faktum är att dessa inre stridigheter tillhör gårdagen och ligger i dag på ungefär samma nivå som kivet mellan Hajduk Split och Croatia Zagreb inom det kroatiska landslaget. Det Spanien som igår eftermiddags klev ut på Zentralstadion är nog ett av de mer samspelta jag sett. Det här om oenigheten har inte varit en missuppfattning utan en massuppfittning av personer som på fullaste allvar tror att nationalism spelar roll under matchen. I Ken Connors »SAS - Ghost force« om det engelska elitförbandet så går han just in på hur lite nationalism spelar roll när det kniper och man måste kämpa. Att göra det för drottningen, landet eller förbandet faller som floskler när det hettar till utan det som visat sig fungera är att man gör det för sina kompisar. Gänget. »The man next to you« som Sgt Norm »Hoot« sade under striderna i Mogadishu. Men krig och fotboll? Jovisst är sport en ersättare för krig och steget är inte överdrivet långt. När det då gäller stämningen mellan kamrater så avgör just personkemin allt och etnicitet inget. Det ser vi mellan Real Madrids och Barcelonas ikoner Casillas och Puyol när de kramar om varandra och verkar ha kul. Det ser vi med Mellberg och Ljungberg när dom klappar till varandra och inte verkar ha riktigt lika kul. I VMs match med störst målskillnad hittills fick vi till slut se en riktig överkörning. Inget lobotomiledarskapande när man går över Lagerbäcken för att hämta vatten. Inget B&B (Bejaka och Bevaka), inget sitta djupt och bara ligga på kontring utan en offensivlust värdig VM. En vacker återställarjoppe efter det meskalinmaxade brassebrasset vi tvingades puffa i tisdags kväll. I en fräck och inspirerad 4-3-3-formation så tvingade man Ukraina ned på knä i en kniptångsmanöver och blandade den långa bollen perfekt med den korta. Spel efter kanterna med spel på djupet och soloräder med geometripassningar i trianglar och koner. Puyols soloräd var ett övertydligt exempel på det. Innan den hade han gjort en stilig helikoptersnurr för att förvirra en forward ingen behöver komma ihåg namnet på. Sedan fick vi se VMs hittills snyggaste mål när Puyol bröt igenom på ett sätt jag inte sett sedan Peter Larssons och Mattias Sammers tid och har mage att avsluta det hela med en precisionsnick i djupled till Torres. Vågar vi? Vågar vi uttala det orden vars förbannelse har fällt mången krönikör och fått krönikören fälla mången tårr? »Det är Spaniens tur nu«? Nja, kanske inte hela vägen men jag sätter min lilla pubertalpublicistiska penisheder på att Spanien inom tre turneringar kommer att spela final. För så här mycket talanger skulle inte ens Tommy Davidsson kunna drälla bort. Räknar vi bort X-Men Xavi och Xabi som åldermän och utgår i från att galanten Puyol kan spela till 35 så finns där ett talangkapital som till och med slår Argentinas. I Reyes, Iniesta, Fabregas, Torres, Villa och Ramos har man en kull på 18-22 år som är blivande världsspelare. Iniesta och Fabregas spelade just i Champions Leauge-final och det hela vägen till finalen som mogna män. Men tack för showen Spanien. Och tack till alla som trott att Spaniens regionalpolitik påverkar det som händer på en gräsplan i Tyskland. Splittrat? Er vanföreställning är en oundsviklig källa till inspiration.