SHQs VM-bevakning: Våra motståndare, del 1: Trinidad & Tobago

En mörk höstkväll så tändes ett ljus för Trinidad. Chris Birchall knoppade in vinstmålet mot Bahrain och Trinidad & Tobago var klara för VM för första gången.

Vilka är då dessa motståndare vi ska ta premiärstegen med? Vi lånar ett praktsvenskt synsätt: Stereotyper. Vid en första anblick på Trinidad & Tobago så går tankarna till Jamaica och Senegal – små länder med kolonihistoria, proffs i de lägre divisionerna hemma hos de forna kolonisatörerna och en bekymmersfri och charmig spelstil, »Nooo problem man« och någon har säkert torskat för att ha rökt gräs. Vi för den här dansen. Som en piketur fast på gräs.

Men så måste det ju vara. Utan stereotyper ligger vi illa till. Utan sterotyper måste vi ju börja granska och rota. Det blir en arbetsbörda
utan dess like men den tiden kan jag ta. Andra gör det inte.

När man skrapat av vykortspropagandan så inser man dock att inget kunde vara mer fel än den stereotypa bilden. Leo Beenhakker har utvecklat ett intressant lag, ett lag med en taktisk tanke och strategisk karaktär. Han har slipat ned alla publikfriande klackar och liknande. Han har infört disciplin. Spelarna pressar inte längre affrot av sig och han lägger tonvikt på att bygga upp ett eget spel, nyttja tekniken och att se till att man inte vandrar för långt ifrån varandra. Chanstagande finns inte. Detta är inte att spela efter sina resurser – det är att kriga efter dem.

Men titta: En ny stereotyp! Phew.. Den vite, blonde européen, med ett namn som en Benhackare, lär de kararabiska strandrövarna att spela fotboll med ordning och ilska. Såja, nu stämmer stereotypen. Näe, skämt åsido. Vi bör faktiskt höja lite på ögonbrynen. Trinidad & Tobago hade lika stor chans att ta sig till VM som Island men dom gjorde det.

Vi börjar titta där bak i laget. Ah, lite tokvildhet finns där alltid trots allt. Målvakten Kelvin Jack är ojämnare och lika promenadsugen som Barthez. Gordon Banks-räddningar varvas med ett positionsspel som en folkpartiblogg: Står fel. Han är för närvarande skadad. Det lär ha skett utanför planen och jag vet inte om jag vill veta hur det gick till. Beenhakker kommer nog att låta erfarenhet få avgöra. Bland de andra målvakterna finns Shaka Hislop (West Ham) som förvisso är 37 men däremot inte slut.

Backarna Marvin Andrews från Glasgow Rangers och Dennis Lawrence från Wrexham bildar mittbackspar och även om rutinen och klassen tryter så kompenserar de detta med fysik. Lawrence är två meter lång, kan nicka och kan hoppa. Lyckas dessa två, lyckas hela lagets defensiv. Avery John spelar vänsterback och hör till vardags hemma i New England Revolution. Högern tillhör Cyd Gray från laget med namnet CL Financial San Juan Jablo… Äh, jag orkar inte.

Det är på mittfältet som laget kan hävda sig lite. Dwight Yorke kommer att falla djupt från sitt “hål” i 4-2-3-1-formationen (backar – mittfältare – forwards) för att hjälpa innermittfältarna men ju djupare han faller desto mer tar han med sig laget. 37-årige Russel Lapaty är en klassisk ytter av den gamla skolan. Dribblar, slår inlägg och skiter i att hjälpa sin ytterback och kan ta vänsterytterplatsen mot Sverige.

Stern John får forwardsrollen och isolerad och avskuren torde han vara harmlös. Eller är han det? Stern har nämligen gjort 64 mål i
landslagströjan. Mot lag som Grenada, Panama och Barbados, visst, men även mot USA, Mexico och Colombia. Han har tillhört Birmingham och Nottingham Forest och målskörden där var inte fy skam: En femton mål per säsong är godkänt men man ska komma ihåg att om Stern gör mål kommer det enbart bero på att någon begår en defensiv blunder. Gissningsvis ställer sig Linderoth mellan de tre offensiva mittfältarna och skär av passningsvägarna mot Stern och då står han ensam mot två innerbackar.

Man ska dock komma ihåg att sådana blunders är en del av Mellbergs repertoar och han är, djävlar i min lilla låda, ingen stereotyp.

Så spelar Trinidad & Tobago:

John

Lapaty – Yorke – Theobald

Edwards – Birchall

John – Lawrence – Andrews – Gray

Hislop

Så slår vi dem: Att bara vara oss själva räcker.

Nyckelfigur: Leo Beenhakker. Det är hur han väljer sitt lag, taktik och spelmönster som kommer avgöra Trinidad & Tobagos öde. Inte Yorke som leker Bergkamp.

Resultat:: 3-0 Visst ska vi slå dom och visst är vi bättre men är det bara paranoia som gör att det luktar Costa Rica lång väg?