2006-07-27
Postad i Läsvärt?
För snart ett år sedan var jag på väg till Skottland för att träffa Boards of Canada. Jag var ganska förvånad över att ha fått en intervju eftersom de båda herrarna i bandet inte varit så pratsamma under sådär åtta års tid. Det var en torsdagkväll vid tiotiden, jag satt på Volupté och hade lite ångest. Min flight till Edinburgh skulle gå om knappt tio timmar men jag visste fortfarande inte var, när och hur jag skulle träffa Boards of Canada. Med mitt kontrollbehov hade osäkerheten gjort mig till ett nervvrak. Då kom ett SMS med en vägbeskrivning. Museumet på Chamber’s St, in genom svängdörrarna, uppför trapporna, genom huvudutställningen, caféområdet till höger, klockan fem. Undertecknat »X«. Det var inte förrän ett dygn senare var jag säker på att den här artikeln faktiskt skulle bli skriven.
Inte många band inom den elektroniska genren är lika mytomspunna som The Boards of Canada. De slog igenom med »Music Has The Right To Children« 1997, ett album som förändrade hela kartan för elektronisk musik och som skapade en armé av unga producenter som inspirerats av dess sound. Vad som gjorde albumet så speciellt var att det inte hämtade sin energi från framtiden utan snarare från gårdagen. »Music Has The Right To Children« var som ett avlägset minne på en super-8-film, som om duon hade försökt återskapa sin barndom med samplers och sequencers men inte riktigt kunnat få allt rätt utan istället byggt bilden på hur de mindes den som vuxna. På samma gång som det var framåttänkande i musiken hämtade det sin näring från nostalgi och längran tillbaka.
Efter »Music Has The Right To Children« drog sig Boards of Canada tillbaka till sin bas på landsbygden i Edinburgh, tog fyra år på sig att släppa uppföljaren »Geogaddi« och därmed tappade de också kontrollen över deras image. »Geogaddi« var kryddat med ockultism, matematiska formler, referenser till religiösa kulter och geometri. Varje gång man lyssnade på det framkom något nytt, och varje liten detalj som framkom betydde något. Denna electronicans motsvarighet till »DaVinci-koden« analyserades sönder och samman på hemsidor och att Boards of Canada vägrade göra annan promotion än ett fåtal e-postintervjuer spädde bara på ryktena. Det sades att de var satanister, ockultister, att de levde under sektliknande förhållanden i ett kreativt kollektiv, att de försökte hjärntvätta folk genom musiken, att de var hippies, att de var Djävulen i de elektroniska ljudlandskapen.
Så vad skulle jag tro? Om jag blev förvånad när de tackade ja till en intervju så blev jag närmast skräckslagen av det där SMSet. Varför skulle några som inte gjort intervjuer sedan debutalbumet för åtta år sedan plötsligt vilja träffa en förvirrad svensk om det inte fanns ett syfte med det? Jag såg mig själv bli murbruk i byggandet av Myten om Boards of Canada, en rolig anekdot att ta upp i framtida pressreleaser: »En gång lurade de till och med en inte ont anande svensk journalist till ett museum i Edinburgh för att…«
Klockan är två minuter i fem dagen därpå. Jag går motströms bland tyska backpackers och japanska turister in i museumet men när jag kommer fram är caféet är tomt. Prick fem börjar dussintals gamla kyrkklockor att ringa, personalen staplar stolar på varandra och en vakt kommer fram och ber mig att lämna lokalen eftersom de stänger. Jag tror fortfarande inte att det blir någon intervju. Jag textar till numret som jag dagen innan fick meddelandet ifrån och ber om en uppdatering. Om tio minuter utanför huvudentrén, lyder svaret.
En stund senare sitter jag i baksätet på en bil. Där fram sitter Marcus Eoin och Michael Sandison och diskuterar vilket ställe som är bäst att göra intervjun på, baserat på var det finns parkeringsplatser. Duon som är Boards of Canada (och som dessutom tydligen är bröder, men det visste jag inte då, det framkom i en annan intervju någon månad senare) berättar att de flesta inte vet om det men att hälften av befolkningen i Edinburgh är lapplisor. De är vänliga, frågar hur resan var, ursäktar regnet som piskar utanför och säger att jag borde försöka komma hit någon mer gång så jag får se hur vacker stan är med bättre väder. De är själva motsatsen till de motsträviga UNA-bombarliknande excentriker som jag hade förväntat mig att träffa.
– Att vi inte gjort promotion beror inte på att vi är blyga eller tillbakadragna. Vi vill bara inte synas så mycket. Vi vill inte vara i folks ansikten hela tiden och vill att vår publik ska upptäcka musiken själva istället för att de blir tillsagda att lyssna på oss genom annonsering, berättar Marcus när vi satt oss ner i en bar. De har köpt dyr importerad lager till mig och viftar bort pengarna när jag vill betala. De är uppriktigt förvånande över att någon kan tänka sig att åka från Sverige bara för att prata med dem och säger att det minsta de kan göra är att bjuda på öl.
– Anledningen till att vi gör intervjuer nu är att vi vill att journalisterna ska få träffa oss personligen, fortsätter Michael. Det har skrivits så mycket konstigt om oss att de flesta tror att de kommer hit för att träffa två druider i kaftaner som utför offer på toppen av en vulkan. Vi vill träffa dem på riktigt nu för att visa att vi bara är två vanliga killar.
– Vi är inte Gandalf, vi vandrar inte runt med varsin stav och rabblar formler och vi är inte några hippies, skrattar Marcus.
Det märks att Boards of Canada är två personer som känt varandra sedan sandlådan. De pratar hela tiden om »vi« eller »oss«. De avslutar varandras meningar. När den ene kör fast i ett resonemang plockar den andra upp tråden och fortsätter. Marcus kommer med spontana åsikter, säger rakt ut vad han tycker och skämtar mycket. Michael är å andra sidan lite mer återhållsam och försiktig. Han funderar innan han lägger ut teorier om vad deras musik är och rycker ofta in för att förklara en mening som Marcus har sagt med en längre utläggning som en mer medievan artist förmodligen förstått skulle vara onödig eftersom långt teoretiserande sällan gör sig bra när det transkriberats till text för en artikel. Men medievana är inte vad Boards of Canada är. Mitt möte med dem var deras tredje intervju inför släppet av albumet »The Campfire Headphase« och de hade därmed gjort fler intervjuer på en vecka än de gjort de senaste åtta åren.
Efter »Music Has The Right To Children« tröttnade de på att bli felciterade, ville få kontroll över sina ord och började därför bara kommunicera med omvärlden genom e-post, fast inte heller där utan restriktioner. Förutom en e-postintervju med NME valde de inte att svara några större tidningar utan istället var det mindre, nischade musikmagasin som fick möjligheten att »prata« med dem. Men de upptäckte att tystnad och e-postintervjuer även det kunde feltolkas.
– Vi är inte intresserade av hela musikbranschgrejen, säger Marcus. Vi går inte på alla fester och lär inte känna alla man ska känna, av den enkla anledningen att vi trivs bäst hemma med våra kompisar. Problemet är bara att när man är frånvarande på det sättet så tar folk saken i egna händer och fyller i de tomma fälten själva. Tyvärr sammanföll vårt beslut att inte göra några intervjuer med släppet av »Geogaddi«, så kanske får vi skylla oss själva lite.
– »Geogaddi« är ett experiment, fortsätter Michael. Vi la till en massa meddelanden på den skivan, mest för att ge de instrumentala låtarna lite mer mening men också för att roa oss. Problemet var att alla inte förstod att det var med glimten i ögat och tog det på fullaste allvar. Och eftersom vi valt att inte synas så började andra bestämma vilken sorts band vi var och plötsligt handlade alla artiklar om huruvida vi bodde i en sekt eller inte.
– Jag tror vi underskattade kraften med att göra en sån skiva, säger Marcus.
– Och det tråkiga är att fokus flyttas på det vi alltid tyckt har varit viktigast, nämligen musiken. Ta inte illa upp, men vi började inte göra musik för att vara med i tidningar, säger Michael och ler.
»Geogaddi« var ett mörkt album. Det fanns en pre-apokalyptisk stämning över det, som om Boards of Canada visste något om världen som inte vi andra visste. »Geogaddi« var inte bara resultatet av ett band som försökt ta sig vidare i sin musik men var också fyllt av av tung matematisk och mystisk symbolik som gjorde att sidor började dyka upp på Internet där albumet analyserades. Läser man de sidorna står bland annat att ett spår som »1969« innehåller en sampling med namnet »David Koresh« baklänges. Låten är 4:19 lång, vilket överensstämmer med datumet, 19 april 1993, när Koreshs sekt i Waco, Texas, stormades. Låttitlen »1969« anspelar på det år som det blev förbjudet för amerikanska armén att använda den typ av gas som Koresh tog livet av sig själv och sektmedlemmarna med vid massakern i Waco.
– Ungefär två tredjedelar av det som står på Internetsidorna finns på albumet, resten har de hittat på själva, skrattar Marcus. Det är lite som Kabbala. Man tar en sida ur Toran, håller den upp och ned framför en spegel och säger »Titta! Jag ser en bokstav här uppe! Allt stämmer nu! Det är sant!«.
– Människan är programmerad att hitta mönster, funderar Michael. Till och med när vi är bebisar så lär vi oss att känna igen ansikten och röster. Om någon tror att vår musik är byggd på symboler och börjar leta så kommer de också att hitta dem eftersom det är vad människan är bra på. Egentligen så gjorde vi på »Geogaddi« bara musik som vi tyckte om och sen fyllde vi den med små meddelanden. Problemet var att vi gjorde det för subtilt och därför missförstods det av många.
– Vi tappade greppet om vad Boards of Canada faktiskt är, säger Marcus. Andra började definiera vad bandet var åt oss, och det är därför vi gör intervjuer nu. Vi vill visa vem det är som kör den här bussen.
Om »Geogaddi« skapade den stora myten om Boards of Canada så var det deras första stora album, »Music Has The Right To Children«, som lade bandets namn på allas läppar. I olika konstellationer hade Marcus, Michael och deras kompisar experimenterat med musik bokstavligen sedan barnsben. Runt 1987 började de komponera på ett mer organiserat sätt och i början av nittiotalet hade Marcus och Michael börjat arbeta som den duo som de fortfarande är. När Warp 1997 gav ut Boards of Canadas »Music Has The Right To Children« blev deras lägereldselectronica en kontrast till bolagets övriga, lätt hysteriska profil. När den kom lät Boards of Canada verkligen inte som någonting annat. Visst hade det funnits producenter som i många år gjort ambient elektronisk musik men de spelade ofta med delfinljud och allt lät fint.
»Music Has The Right To Children« var harmonisk men samtidigt väldigt skev. Det var helt tiden någonting som »inte stämde«. De spelade vackra ackord fast med trasiga ljud. De spelade fina melodier men de var aningen ostämda. De samplade informationsfilmer och glada små barn som de spelade över spöklika analogsyntar. Det var något »fel« med hela albumet, som en vinylsingel som inte ligger i mitten av skivspelaren och därför svajar. Dessutom använde de sig av hiphop-beats och akustiska instrument som de samplade och sedan förstörde, vilket gav en helt annan klang än de som uteslutande använde sig av syntetiska ljud. Marcus berättar att det skeva som alltid funnits i deras ljudbild kommer från att någon av dem till slut tycker att en låt de jobbar på är för standardiserad och ber den andra att »go diagonal«. Uppmaningen att »göra något diagonalt« betyder i Boards of Canadas studio att lägga till ljud som bryter av det linjära, något som går rakt emot hur låten är uppbyggd.
När »Music Has The Right To Children« kom var den för mig, och säkert även för många andra, ett uppvaknande. På den tiden levde jag nog i en värld där elektronisk musik antingen var psykedelisk ravegalenskap eller ambient myspys. Boards of Canada tog stämningen från det förstnämnda men uttryckte det med något som mer liknande det sistnämnda och landade därmed någonstans mitt emellan. De var heller inte rädda för att uttrycka naturromantik, för dimmiga höststränder eller tysta campingnätter på höglandet. »Music Has The Right To Children« satte helt enkelt en standard och efter albumet kom en uppsjö av artister vars energi kom därifrån. Jag anser att de varit för den drömska elektroniska musiken vad The Ramones var för punkrocken, men Boards of Canada själva håller inte med om det.
– Jag skulle aldrig säga att någon annan låter som oss bara på grund av att de har lyssnat på oss, för det vore rent skitsnack, säger Marcus. Vissa som gillade plattan kanske fick idéer och rörde sig åt det hållet i deras egen musik, men så har ju vi också gjort när man hört något bra och tänkt »åh, såhär borde vi göra«. Alla som gör musik hämtar inspiration från annan musik.
- Det kan också ha varit så att det fanns andra som gjorde samma sak som oss hela tiden men i och med »Music Has The Right To Children« så upptäckte både de och skivbolagen att det faktiskt fanns en publik för den sortens musik, säger Michael. När det gäller de uppenbara lånen så har det faktiskt mest varit väldigt smickrande att höra. Den enda gången det har känts jobbigt var när låtlistan till »The Campfire Headphase« kom ut och några spred låtar som de gjort själva på Internet under namnet Boards of Canada, med titlar hämtade från albumet. De innehåller barnröster, hiphopbeats och alla våra kännetecken, och det konstiga är att en del av det faktiskt är väldigt bra musik. Jag förstår inte hur någon orkar sitta hemma och göra egen musik och sedan lägga upp det under vårt namn.
– På ett sätt är det bra, fortsätter Marcus. De som gör karbonkopior av vår musik på det sättet visar att det går att göra en parodi på vårat sound. Därför blir de här parodierna till motivation för oss att hitta nya sätt att uttrycka oss på istället för att upprepa samma saker.
Hur jag än försöker argumentera så går Marcus och Michael inte med på att »Music Has The Right To Children« var ett stilbildande album. De förklarar att »Twoism« kändes betydligt mer banbrytande när de gjorde det och att det som kom att bli deras stora släpp på Warp bara var en naturlig följd av den musikaliska stil som de redan hade slagit in på. Jag säger att jag uppskattar deras ödmjukhet men frågar om de helt ärligt verkligen inte har märkt vilken påverkan deras genombrott hade på den elektroniska musiken under åren som kom. De svarar att de inte kan se sånt från deras perspektiv och att de respekterar andra kompositörer för mycket för att kunna ta på sig någon sorts ära. Först vet jag inte vad jag ska tro, men vartefter timmarna går förstår jag att det inte är någon påklädd självunderskattning utan att de faktiskt bara gjort musik de själva gillar och på ett lite naivt sätt faktiskt inte förstår hur jag kan sitta och komma med sådana påståenden. De medger däremot att soundet från »Music Has The Right To Children« inte längre är unikt. För någon som blev intresserad av elektronisk musik nyligen framstår albumet förmodligen som ganska standardiserad elektronisk musik eftersom det släppts så mycket musik vars ursprungliga väsen står att finna i det albumet.
– Efter »Geogaddi« sa en del recensioner att »det här är vanlig bakgrundselectronica«, ler Michael. Men när vi gjorde »Music Has The Right To Children« så höll andra på med jungle och då var vi inte bara vanlig bakgrundselectronica. Problemet med »Geogaddi« var att det tog 4 år för oss att släppa det så vi missade nog tåget lite grann.
– Det har varit ett bekymmer för oss, säger Marcus. Det är lite sorgligt när man märker att ett sound som man tyckte kändes helt nytt och fräscht nu plötsligt är allmänt utbrett. Det har fått oss att stanna upp och tänka »var finns det plats för oss nu?«.
– När vi gjorde »The Campfire Headphase« försökte vi göra det så enkelt som möjligt, förklarar Michael. Vi ville skala ner det till grunden och skriva musik som var enkel. Albumet är en roadmovie om en man som parkerar sin bil och slår upp sitt tält. Musiken är det som pågår i mannens huvud när han sitter framför lägerelden innan han går och lägger sig. Problemet är bara att det är så många därute som »vet« hur vi borde låta. Albumet läckte på nätet nu i veckan och jag läste lite reaktioner på ett diskussionsforum. Hälften sa »de var mycket bättre på »Music Has The Right To Children«, varför kan de inte låta så istället för att experimentera« och den andra hälften sa »äh, de låter ju precis som de alltid har gjort«. Det går helt enkelt inte att vinna.
– Damned if you do, damned if you don’t, säger Marcus och rycker på axlarna.
– Jag älskar fortfarande »Music Has The Right To Children« men vi skulle aldrig kunna göra ett album som låter så nu.
Boards of Canadas utgivningstakt har säkert bidragit till bandets myt både positivt och negativt. Fyra album på tio år är inte normalfallet för de flesta producenter av elektronisk musik och samtidigt som det byggt upp rykten om deras förmodat märkliga liv så har det också skapat en stor förväntan bland fansen inför varje släpp.
– Vi har alltid haft bra skäl till att inte släppa album så ofta, säger Michael. Inför »The Campfire Headphase« så flyttade vi till nya studios och jag har blivit pappa. Sättet vi arbetar på gör också att det tar lång tid för oss att göra vår musik. Det är inget medvetet utan bara sättet vi skriver vår musik på
– Tittar man på band på sjuttio- och åttiotalet så släppte de inte nya album varje år, säger Marcus. De riktiga banden, grupper som Led Zeppelin, de tog 2-3 år på sig av helt naturliga skäl som turnéer, privatliv och sånt. Idag är det så orimliga krav på att man ska vara produktiv. Allting ska kunnas slå på och av, fort. Filmer får man på pay-per-view med en knapptryckning. Om man vill ha ett nytt album så spelar det ingen roll om det släpps i november för »hey, det finns redan på Soulseek«. Det ställs sådana otroliga krav på snabbhet och problemet med det är att det sänker kvaliteten på musiken. Vi hade kunnat släppa en ny skiva 12 månader efter »Geogaddi« men den hade inte blivit lika bra.
– Om jag bodde hemma hos mina föräldrar och inte hade något ansvar så skulle jag kunna sätta mig vid laptopen med ett par hörlurar och släppa ett nytt album varje vecka, säger Michael.
När vi bryter upp från baren erbjuds jag skjuts hem till mitt hotell. Regnet faller fortfarande och det låter som en väldigt bra idé. Michael förklarar på vägen att det är en fördom att det alltid regnar i Edinburgh och upprepar att jag verkligen borde komma hit igen för att se stan från sin rätta sida. Jag har precis tackat för skjutsen och ska kliva ur när det slår mig att den viktigaste frågan av dem alla faktiskt inte hade ställts. Den röda tråden genom Boards of Canadas alla skivor är ju ändå lägerelden. Varesig den är med bokstavligen eller bara i stämningen så finns det alltid en lägereld med i deras låtar. Var den också bara del av den stora myten som Michael och Marcus under de senaste timmarna hackade i bitar framför min bandspelare?
– Vi säger såhär… Om jag måste välja mellan att gå på en fullpackad klubb i London och dansa eller att åka ut till en öde strand och campa med några kompisar och en flaska vin så föredrar jag det sistnämnda alla dagar i veckan, säger Marcus.
– Men vi är inga hippies eller så, tillägger Michael snabbt.
Från den här intervjun har jag 2 timmar intervjuband där Marcus och Michael säger massor av bra saker. Jag började transkribera dem för att publicera de bästa delarna av intervjun i sin helhet och oöversatt här, men fick ge upp efter 20 minuter. Istället skrev jag om delar av ovanstående text som ursprungligen publicerades i Sonic. Transkriberingen av intervjun står numera på to-do-if-unemployed-or-otherwise-in-need-of-killing-time-listan.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
ambient >
boards of canada >
edinburgh >
numerologi >
Skottland
2006-07-24
Postad i Irrpostning
Del Close var sannerligen en framstående skådespelare och komiker. Han hade Chicago som hemmabas under större delen av sitt verksamma liv och tog där komedin till nya nivåer. Bland alla de som en gång var hans studenter märks namn som John Belushi, John Candy, Stephen Colbert och Bill Murray. Det sägs att en fjärdedel av de medverkande i »Saturday Night Live«, oavsett vilken årsupplaga man tittade på, hade skolats hos Close. En mentor av rang, med andra ord.
Och en framstående person måste ju förbli framstående, även efter att lungemfysemet har tagit honom från livet.
Innan Close för mer än sju år sedan dog testamenterade han sitt kranium till Goodman Theatre i Chicago, med villkoret att han skulle få stå med på rollistan som Yorick när de satte upp »Hamlet«. Han ville bli den första att få vara med i en pjäs efter döden. En fullkomligt galen och lika underbar idé. Man ska ju inte ta döden på för stort allvar.
Close gick bort i mars 1999 och allt sedan dess har hans kranium stått på hedersplats i Goodman Theatre på en duk av röd sammet.
Eller?
Det verkar som att Close hade ett till skämt att bjuda på innan han var klar.
I en artikel av Rob Elder på Chicago Tribune i helgen berättades att flera som studerat kraniet menar att det inte är Del Close. Dels har det tänder, vilket Close mot slutet inte hade. Dels är skruvarna som håller ihop det rostiga, vilket ben-och-knot-experterna som uttalar sig säger är alldeles för tidigt. Dessutom finns inga papper på att det utförts, vilket måste finnas – testamente eller inte – för att en sådan donation skulle vara legal. Kroppen är kremerad så någon kontroll av den går inte att göra. Closes biografist Jeff Briggs säger att det nog inte är hans skalle men att det egentligen inte spelar någon roll eftersom det är idén som räknas.
I juli 1999 donerades kraniet till till Goodman Theatre vid en storslagen och stjärnfylld ceremoni. Teaterns konstnärlige ledare Robert Falls höll upp skallen och sa » Alas, poor Yorick. I knew him, Del.«.
Mycket vördnadsfullt.
Och från andra sidan skrattade Del, Belushi och säkert också Bill Hicks, Lenny Bruce och alla andra på den stora komediscenen i himlen åt detta makabra sista prank.
Det är viktigt att inte ta döden på för stort allvar.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
bill hicks >
döden >
del close >
galghumor >
goodman theatre >
kultur >
memoriam >
testamente
2006-07-23
Postad i Irrpostning
Ända sedan filmbolaget släppte ett fyrtiotal stillbilder från kommande »A Scanner Darkly« har jag gått och längtat. Jag har tittat på dem, fantiserat och längtat. Nu, däremot, när filmen börjat visas i USA och kassa rippar har börjat läcka, är jag paradoxalt nog inte så sugen längre. Jag har nämligen sett »A Scanner Darkly« om och om igen, förmodligen i en bättre version än filmen kan bli.
Philip K. Dicks berättelser har blivit en innedrog i Hollywood. Den fantastiska författaren dog utblottad innan den första filmatiseringen baserad på hans verk, »Blade Runner«, hade premiär. Men numera har hans böcker och noveller börjat dra in pengar på allvar till hans efterlevande familj. Tänk bara att han för länge sedan sålde novellen »Paycheck« för 200 dollar till ett magasin medan rättigheterna till filmen några årtionden senare såldes för 2 miljoner dollar. En godkänd värdeökning.
Problemet är bara att filmerna som Philip K. Dicks berättelser legat till grund för kanske inte alltid har levt upp till magin som finns i novellerna. Förutom »Blade Runner« (som ändå bara är mycket löst baserad på hans »Do Androids Dream of Electric Sheep«) så var »Minority Report« väl helt okej, men Tom Cruise i huvudroll och Steven Spielbergs last att alltid ha comic reliefs tog ner upplevelsen lite. »Paycheck« och »Total Recall« var mer standardiserad slit-och-släng-action.
När Richard Linklater skulle filmatisera »A Scanner Darkly« ville han pröva på något annorlunda. Han ville vara trogen berättelsens karaktär (och karaktärer) och ville inte att det skulle ebba ut i generisk storbudgetaction. Han kontaktade Keanu Reeves och Winona Ryder, båda fans av Philip K. Dicks författarskap, och fick dem att ställa upp för den fackliga minimilönen på 72000 dollar var (som exempel tog Reeves 15 miljoner för att vara med i Matrix). Lägg därtill Woody Harrelson, Robert Downey Jr. och Rory Cochrane och det är en mycket trevlig rollbesättning. Men – ingen av dem är egentligen med i filmen.
Allt skådespeleri gjordes under teaterrepetitionsliknande förhållanden. Ingen smink, inga speciella kläder, inga omtagningar för att ljuset inte står rätt. I en gammal studio spelades alla scener in med fokus på skådespeleriet. Därefter användes ett program, »Rotoshop« (som Linklater låtit skriva speciellt för projektet), där konstnärer målade över de filmade sekvenserna för att få fram en sorts animerad film. Alla bakgrunder målades på samma sätt (hur många Wacom-brädor slets ut?).
Så »A Scanner Darkly« har enorm potential för att bli den hittills bästa renodlade Philip K. Dick-filmatiseringen (»Blade Runner« är så löst baserad på hans historia att det är frågan om man kan klassa den som en Philip K. Dick-film). Det är en oerhört spännande film på alla sätt.
Varför är jag då inte så sugen på att se den längre?
På grund av stillbilderna.
Jo, det är så. Dessa fyrtio bilder har jag tittat på nästan dagligen. Jag har hört konversationen de har på dinern över frukost. Jag har varit utanför Taco Mole-restaurangen där Bob Arctor går förbi den hemlöse i natten (jag frågade om han behövde skjuts, han sa nej). Jag har delat en öl med killarna och försökt fixa motorn åt dem (det lyckades inte, jag kan inte se skillnad på en förgasare och ett batteri). Jorå, det var jag som råkade mucka gräl med James Barris också, men jag snackade ur mig det innan han började veva på allvar.
Det är skitlarvigt egentligen, det här. Jag har läst »A Scanner Darkly«. Jag vet vad filmen kommer att handla om. Men de här stillbilderna lockar till så mycket mer. De är freeze frames från en våt dröm. Eller en mörk cyberpunk-dröm. Det finns en stämning i dem som får mig att vilja spela Tim Heckers »Mirages« skithögt, tända ljus, slå upp ett glas dåligt vin och börja skriva dystopier. Fånigt va?
Jag kan inte förklara det egentligen, varför de här bilderna har sådan träfftyngd på mig. Förmodligen för att de lämnar så mycket att själv fylla i. Precis som när en Mike Mignola-serie plötsligt har flera sidor utan dialog så finns det utrymme för att själv »fill in the blanks«. Precis som bilderna från de bästa dokumentära fotograferna så är dessa ögonblicksbilder från en ofullbordad historia. Vi vet inte vad som hände före eller efter. Till skillnad från vanliga promo-bilder från filmbolagen så finns det ingen fixstjärna att vila ögonen på, ingen pose eller grimas att bli intresserad av. De här bilderna är som vykort från William Gibsons sprawl.
Men jag ljuger lite, såklart.
Jag är fortfarande väldigt sugen på att se filmen. Frågan är bara om den kan svara upp mot mina förväntningar nu när jag rullat scenerna från stillbilderna i huvudet om och om igen under några månader? Jag hoppas det. Jag tror det. »A Scanner Darkly« är en film sprungen ur stor passion istället för stor budget, och även om det är lite av en kliché så borgar det faktiskt ofta för ett bra resultat. Åtminstone har motsatsen visat sig vara ödesdiger när det kommer till Philip K. Dick-filmatiseringar.
Om någon mot förmodan skulle vara intresserad så har jag lagt upp alla stills och posters högupplösta att tanka här.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
FEED
