Det kom ett mail från Rasmus på Rumraket som berättade något tragiskt: De ska ge ut Erik Levanders kommande album men Eriks hårddisk har totalhavererat och det var inte uppbackade grejer. Ett års komponerande rakt in i den digitala skymningen, med andra ord. Rumraket har anordnat en stödfond för att kunna skicka Eriks hårddisk till en data-retriever och få tillbaka det förlorade albumet. De har hittills dragit in 550 euro av de 1200 som det kostar, så de är en bra bit på vägen. Den som skänker mer än 14 euro får sitt namn med i albumsleeven och en signerad kopia av albumet när det släpps. Men även mindre bidrag är självklart starkt välkomna. Erik har släppt ett mp3-anthem till fonden: Erik Levander - »Sekund«. På den här sidan finns mer info och PayPal-länk: www.rumraket.net/erik-donation. En intervju från när Erik släppte sitt förra album, »Tonad«, finns att läsa här på bloggen.

En slapp inställning till språket kan kosta 2,13 miljoner dollar. Läxan att lära? Håll koll på grammatiken. Under 18 månader har advokater och grammatiker från båda sidor bråkat om ett affärskontrakt mellan Roger Communications Inc och Aliant Inc. Det hela har handlat om ett enda komma i en enda mening i det 14 sidor långa kontraktet. Förstnämnda förlorade i slutändan, och det blev kostsamt. I kontraktet stod att överenskommelsen skulle »continue in force for a period of five years from the date it is made, and thereafter for successive five year terms, unless and until terminated by one year prior notice in writing by either party.« Notera det andra kommat i meningen. Det lilla kommat ändrar överrenskommelsen så att det inte är bundet i fem år och därefter har en uppsägningstid på ett år utan att det istället får en uppsägningstid på ett år från första början. Aliant Inc använde den möjligheten och sa upp kontraktet. Rogers förlorade massa massa pengar. Så går det för den som inte ägnar grammatikan uppmärksamheten som den kräver. En artikel om hela historien går att läsa här.

Jag tror jag har klurat ut hur Tvärbanan fungerar. Ni minns att jag hade problem med det? Det hela hänger på om det är tåget man kommer med som är nästa tåg tillbaka eller inte. Om det är det stannar det på högra perrongen = man ska sitta längst fram. Nu går det fortfarande bara var 10:e minut så nu verkar det som att nästa tåg tillbaka alltid är det man kommer med. Får se vad som händer när det börjar gå i vanlig tättrafik. Jag har fallit för grupptrycket, även om jag inte riktigt hajar vad man gör i själva communityt (man kanske bara hänger runt? är det vad man gör i communitys?): http://www.myspace.com/suity. Idag har jag bytt sida på snabbstartsikonerna i mitt Windows. Från vänster till höger. Ohhh. Drama. Hur ska detta gå? Kontorsedge!

Min väntan på Ian McDonalds kommande roman »Brasyl« blev ganska många snäpp otåligare när jag fick se omslaget...

Om själva essensen i ens yrke är att prata, borde man inte kunna det då? Ungefär som att en målare förväntas veta med hur tjocka lager en viss färgsort ska läggas? I kvällens Studio 24 diskuterades kändisarnas intåg i den svenska politiken. Gäst var naturligtvis socialdemokraten Jan Emanuel Johansson som var med i »Expedition Robinson«. Han fick frågan om det var en uttänkt strategi att bli folkkär i en dokusåpa för att kunna bättra på den politiska karriären. Hans svar var obetalbart. Inte för vad det egentligen innehöll, utan sättet han sa det på. Han satt i panelen och såg ut som en ungdomsligist som bytt sida och nu försökte stamma fram hur en deal funkar. »Min tanke var såhär... att om människor... orkar med mig när jag är hungrig och smutsig på en ö... och där jag... ja... det.. ehh, man.. där man frammmmmm ... hävs på ett speciellt sätt, så borde dom kanske också orka med mig som... ja.. mätt och belåten.« Toppen, en mätt och belåten politiker är precis vad världen behöver. Det som definierar en politiker är att han/hon kan prata inför publik. Retoriken har sedan dag ett (egentligen sedan några hundra år innan vår dag ett, men ändå) varit det som kännetecknar en politiker. En politiker utan bra retorik tas inte på allvar - se bara på president Bush som i fem år försökt formulera en doktrin utan att någon egentligen förstår vad han menar. Verbalt sett så är Bush däremot ett undantag i den amerikanska politiken. Tittar man på debattörerna på C-Span så är de förberedda, pratar med pondus och kan föra fram sina argument på ett snyggt sätt. De hanterar det talade ordet, använder det som ett verktyg. Plocka upp fjärrkontrollen, byt till SVT24 när det är riksdagsdebatt. Jan Emanuel är inte ensam. Ledamöterna kan endast med lite tur staka sig igenom ett treminuters anförande om de läser innantill och fibblar lite nervöst med glasögonen under tiden. Högröd brukar jag dra upp filten över ansiktet och gömma mig av skam. De har filat i veckor (eller månader) på sina idéer och när de sedan ska presentera dem låter de som Ior. »Min tanke var såhär... att om människor...« Min tanke är såhär, att om de som är folkvalda för att föra landets debatt kunde skriva åtminstone en disposition eller vara lite förberedda innan de ska framträda så skulle nog fler vara intresserade av såväl politik som politiker. Klippet med Jan går att se på Studio 24s hemsida. Öppna tisdagens program och spola fram till 24:e minuten. Jans motion om polisens rätt att använda kräkmedel kan läsas här.

Att åka Tvärbanan från Gröndal till Alvik är svårare än man tror. Förr skulle man sitta längst bak eftersom tåget stannade på den vänstra perrongen i Alvik och det därför var närmast att sitta längst bak. I juni ändrades plötsligt det. Jag satt längst bak och fick gå omväg två dagar i rad eftersom tåget stannade på den högra perrongen där det är närmare att sitta längst fram. Det var ok då, för jag förstod snabbt vad som gällde: Sommartrafik med kortare tåg (en vagn istället för två). Långt tåg stannar på vänstra sidan = Sitt längst bak. Kort tåg stannar på högra sidan = Sitt längst fram. Allt väl så. Men igår åkte jag som vanligt till jobbet och satte mig längst fram som jag gjort hela sommaren. Dra åt helvete, tror ni inte tåget stannade på vänstra perrongen och jag fick gå omvägen som ett annat byhjon igen? Aaaahaaaa tänkte jag imorse när jag skulle kliva på i Gröndal och funderade på det här. »Sommartrafiken är över, det är långa tåg och vänstra perrongen som gäller igen.« Tåget kom, var långt, och jag satte mig längst bak, nöjd med att jag listat ut vad som gällde. Och vad händer? Tågfan stannar på högra perrongen, där det är omväg att gå om man sitter längst bak. Och alla medpassagerare verkade sitta i första vagnen för ingen annan behövde skämmas som jag gjorde. Snälla, snälla, snälla... Det här går ju bara inte. Det är helt okej att byta perronger men det måste finnas ett mönster. Jag vägrar acceptera teh randomness. Det är synd om människorna.

Jag har varit ute och rest lite. Eller, ja. Det beror ju på vad man läser in i verbet »resa«, men jag har varit utanför Stockholms Kommun i alla fall, vilket inte händer så ofta. Jag och min tjej åkte till Sigtuna en sväng. Vi hade haft ögonen på avsmakningsmenyn på Stadshotellet och var sugna på att ta middagen där. När vi efter en dag i stan skulle äta middag var det - semesterstängt. Det var en fantastiskt fin dag och blev en bra kväll på en annan restaurang sen ändå, men jag är lätt störd på det där hotellet. Varför har man semesterstängt i slutet av juli och varför i hela friden skriver de inte det på hemsidan? Hemsidor är liksom till för sånt. Jaja. Vi tittade på huspriser också men där man vill bo var det lite väl svettiga summor. Var i helgen på Orrön i skärgården. Fantastiskt trevligt med en massa lovely folk omkring. Orröns Boll- och Groggsällskap vann den årliga fotbollscupen. Jag hade den något ovana positionen som målvakt men lyckades hålla nollan genom turneringen (inklusive straffläggning i semifinalen), vilket får ses som någon form av framgång. Vi vann cupen och fick fin medalj. Jag hittade äntligen Spearmints »A Different Lifetime«, en skiva jag verkligen har älskat men vars fodral har varit tomt i flera år. Jag hittade CD-skivan i fodralet till The Ramones »Pleasant Dreams«. Nu har vi a lot of catching up to do, jag och Spearmint. Fick äntligen ändan ur vagnen och läste Neil Gaimans »Anansi Boys«. Otroligt fin. När det gäller larger-than-life-sagor är Gaiman ganska ensam i sitt slag (tänk bara »Neverwhere«, ahhhh). Nu blir det inget mer resande. Är tillbaka på kontoret efter en veckas semester och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. Skönt med inrutad vardag där inget speciellt händer som man måste ta ställning till. Jag vågar inte ta mer ledigt för jag tror inte jag skulle klara av att komma tillbaka till det här om jag var borta en längre tid. Då skulle jag ha för mycket tid att förstå exakt hur mycket jag avskyr det. Det har gått ut ett PM från IT-avdelningen om att USB-minnen är strängt förbjudna. Tror ni det inkluderar min 280 GB externa hårddisk med musik? Jag menar, även om den kopplas till USB-porten så är det ju rent tekniskt sett inte ett USB-minne. Jaja, de får väl slå in min dörr och ta mig då. De nya album jag lyssnat på mest hittills i år är Unais »A Love Moderne«, Junior Boys »So This is Goodbye« och, lite överraskande, Miloshs »Meme«. Unai och Junior Boys var kanske inte så otippat, men med Milosh hade jag ingen aning om att det skulle bli såhär. Jag missade nästan hans albumet för att det var så fult omslag. Länge låg ett promo-ex på mitt skrivbord men det tog emot att stoppa det i datorn (meddelande till dem som fortfarande skickar skivor till mig: ni behöver inte slösa promos på mig, jag slutade ju som musikskribent för ett halvår sen). Men herregud vad fin »Meme« är. Kanadensaren Mike Milosh smeker fram elektronisk förmiddagspop som varken är barrskogselectronica eller nu-triphop eller electro-soul men som ändå också är allt av detta. Körerna och de drömmande rösterna på spår som »Falling Away« och »The City« är ren magi. Han finns här: www.myspace.com/milosh Apropå MySpace... Det fanns en tid när folk frågade »Aha, har du en hemsida?« när jag sa att jag spelade in lite låtar. Nu frågar de istället »Aha, vad heter du på MySpace?«. Den där »tiden« som fanns var för ett år sen. Måste man ha MySpace för att existera numera? Jag är av naturen skeptisk till standardisering på det sättet. Särskilt eftersom MySpaces business model av vad jag har förstått är att sälja konsumtionsprofiler till andra företag. Pattern recognition. Jojo. Alla som kan sin William Gibson vet vad sånt kan leda till (»the warm wet life in Alison Shires«!). Men det är lite som med kundkort hos ICA eller Konsum: Antingen har man det och blir lurad eftersom de knyter en massa band till en som man inte vill ha, eller så har man det inte och blir lurad eftersom man får pröjsa mer. Damned if you do, damned if you don't. Det fanns en tid när jag undvek att använda »man« som pronomen och »det« som subjekt eftersom de orden är rätt värdelösa. Jag orkar inte tänka på det längre. Det finns en gräns för hur länge man kan tycka sånt är viktigt. Om en månad syns vi i Malmö, i Retros källare den 9 september närmare bestämt. Ser fram emot det i massor. Jag har så länge velat spela i Malmö.