Idag är sista dagen på mitt jobb. Det firar vi ikväll på Magnus Ladulås (Österlånggatan 26 i Gamla Stan) mellan 21-01 när jag och Managern spelar lite pop, lite elektroniskt och lite Kylie. Och i morgon spelar jag, Mokira, Nicolas Makelberge och ett gäng till på Klubb Republiks endagsfestival i Norrköping. Väl mött!

From: Mikael Brinkenstjärna Subject: Pressmedd:INTERNET-ARTISTEN.. BYZ ..garanterat NÄSTA STORA LISTETTA !!!! Date: Wed, 27 Sep 2006 08:39:01 +0200 Först fann vi INTERNET-ARTISTEN BASSHUNTER på nätet,BASSHUNTER var sommarens listetta på singellistan & hiten BOTEN ANNA BLEV EN PLÅGA. Nästa stora svenska ungdomsartist ,som just nu är MEGASTOR på nätet bland ungdomarna heter BYZ. Hitsen som alla laddaar hem är "DO YOU WANNE FUCK & KARATEFYLLA " Majorbolaget Warner som signade BASSHUNTER har även signat BYZ förra veckan. Turnepremiär för BYZ med sin melodiösa svensska hip hop blir det Fredagen 6 Oktober i Kalmar.

Det är lite dumt att bygga en flygplats för 4 miljarder dollar och slå upp den ovanpå en gammal kyrkogård. Det är liksom dömt att hända saker där. »the managers of Suvarnabhumi airport in Bangkok have had to cope with hauntings, mysterious deaths and the demonic possession of members of their staff. But the most stubborn problem of all is a frail old man with a blue face named Poo Ming. He is not an Islamic militant or an environmental activist. He is a ghost; an unquiet spirit who has become a regular visitor to Thailand’s new airport«

Det behöver inte vara så svårt ibland. Att få folk att bli glada, menar jag. Introverta hippies kan göra musiken som får teoretiker att rynka på ansiktet och analysera uuuutrycket, men hur geniala de än tror sig vara så är enkelheten alltid mer beundransvärd. Det är i enkelheten som glädjen finns. Och medan enkelheten inte är svår att uppnå så är det alltid svårt att bemästra enkelheten. På ett bra sätt. De flesta misslyckas faktiskt. Le Sport klarade av det. Med briljans. De kunde skriva hits. De var ett partyband. De fixade festen. Deras melodier var lysande. Deras refränger gjorde sig alltid bäst framför en kompakt människomassa som hade händerna i vädret och sjöng med. Jag skriver att Le Sport var ett partyband, för nyss läste jag på deras hemsida att bandet inte finns mer. Upplöst, inte splittrat. Natten var vacker i en pizzeriakällare i en stockholmsförort. Jag kände mig gammal. Jag såg en röd Fred Perry-jacka som spelade gitarr och en lugg vid en vocoder. Eurobeats, Peter Hook, Eurosport, Hacienda. »It will never last.« Vi ramlade ut i regnet och letade upp en nattbuss hem. Den gick halvvägs. Hej då, jag tar taxi sista biten. Och Kungsholmen låg tyst och mina öron ringde fortfarande men jag satt vid klaviaturet och fingrade taffliga housepianoslingor till morgonen kom. Och jag tjatade för att få spåren och remixade. Det var den första remixen av många det året. Fyra olika stråkmattor samtidigt, ingen hejd, jag kunde inte hålla mig för jag drogs med i the eurosport beat. Det var då jag skapade Mr.Suitcase. Tack, Le Sport. Volupté på Nalen Bar. Hundra pers i ett utrymme mindre än mitt vardagsrum. Allsång på »Your Brother Is My Only Hope«. Den bästa titeln ett svenskt band haft på många år, för övrigt. Baby, try not to fight the feelings tonight, det går inte hur du än försöker. Trackslistan, dålig öl på universitetet, Örjan och Fredrik bättre än någonsin när backtracket till »Tell No One About Tonight« dog och de körde resten med bara piano och gitarr. Trädgården, en fredag. Jag hade en deadline av något slag så jag kunde inte stanna så länge. Stod längst bak innanför entrén, det regnade lätt, de började med »Loveboat«. Senare en galen »Last Christmas«, julpynt framför TV-team som jag inte kunde vara med på. Och sen Popaganda. Arenaspelningen på Popagandas stora scen. »Vi glömmer alltid det vi har älskat. Vi kommer att glömma er en dag. Och ni kommer att glömma bort oss också«, inledde Örjan spelningen med att säga. »Men det gör inget, för ikväll är vi alla här.« Eller nåt sånt. Jag minns det inte ordagrant. Och alla var där. Och alla log. Och Le Sport var bättre än någonsin med fullt band. Och covern på »True Faith«. Och Casio-syntar ut i publiken. Och vi drack dålig öl och ramlade iväg i leran. Vad det är för dag? Ingen aning, vill inte veta. Allt smälte samman i en sörja av söndertrampat gräs, vakternas ficklampor, ringande öron, roddare som började plocka ihop scenen, cigarettrök på fel plats. Och de som inte var med på festen sa att Le Sport var dåligt plagiat med New Order- och Pet Shop Boys-komplex, larvigt gayflirtande och löjligt ironisk eurodisco-hangup. Men det var för att de inte var med på festen. Vi som var med hade vansinnigt roligt. Le Sport handlade aldrig om att göra musik som bröt ny mark eller säkra en plats i musikteoretisk historieskrivning. Det handlade bara om hits, om melodier och refränger som lät bäst framför en kompakt människomassa som hade händerna i vädret och sjöng med. Popmusik, helt enkelt. Popmusik på riktigt. Vi kommer att gå ut i helgen också. Se något halvtaffligt band och säga att de är »söta« och att det är »kul att de håller på« men innerst inne önska att DJn får börja spela skivor igen eftersom bandet är skittrist. Vi kommer att stå på spelningar längst fram och älska det vi hör, och dansa, ramla runt och vakna upp dan efter och fråga va fan vi håller på med, vi är för gamla för det här, vi borde ha mer i huvudet. Och vi kommer att försöka minnas gårdagen och den finns där, suddig, men den känns inte alls lika rolig som den gjorde för ett år sen. För den här gången var det ju inte the eurosport beat som slog i magtrakten. Det var något som inte vågade vara lika enkelt, lika briljant. Något som inte var lika kul. Något som inte fixade festen. Le Sport, ni kommer att vara saknade. Tack för alla fina stunder.

Kollade ikapp lite TV under helgen, bland annat de första avsnitten på nya säsongerna av de tre C.S.I.-serierna. De var bra, även om det går lite inflation i att någon av huvudpersonerna blir stalkade/anfallna/mordförsökade/våldtagna just nu. Det roligaste var i C.S.I. NY när de var på coola överklassnattklubben Prowl och Lo-Fi-Fnk spelades i högtalarna. Wee. Lo-Fi-Fnk i prime time CBS och The Embassy i Gucci-reklamen. Svenskt hemmastudioknåpande börjar generera serious dough. I helgen var jag på en födelsedagsmiddag där en man upprördes över att folk idag säger att de »skriver sin egen musik« när de inte kan noter. För att kunna skriva musik så måste man kunna skriva noter, alltså. Annars »komponerar« man. Faktiskt väldigt befriande att höra en lite reaktionär åsikt istället för det mögiga »alla kan«. Jag kommer dock att fortsätta säga att jag »skrivit« den eller den låten för det känns som att verbet funkar också i någon bildlig mening. Man får ta mycket skit om man gillar hösten. Perioden under september till mitten av oktober tycker jag är helt underbar. Luften är frisk och klar, det går att andas igen efter sommarens tryckande hetta. Det går att klä sig snyggt utan att svettas ihjäl. All prio är inte på att ligga däckad och slötitta Deadliest Catch-repriser för att det är för varmt för att göra något annat. Men den som uppskattar hösten blir kallad »glädjedödare«. Please let me have this efter att ni fått ha er Pripps Blå-sommar när jag led? Jag är såklart en sån förlorare när det gäller sånt här, men jag kan inte hjälpa det... Anousheh Ansaris blogg från omloppsbana i ISS har varit bästa läsningen. Det är ungefär samma vardagliga ton som i Arthur C. Clarkes tidiga romaner och noveller. Lite sådär... »Tja, nu är jag i rymden – men hur tvättar jag håret i viktlöshet?«. Läs den på spaceblog.xprize.org. I fredags var jag på Pressbyrån och köpte en inplastad macka och en burk Cola i farten. För ovanlighetens skull gjorde jag ett försök att småprata med kassörskan och sa något i stil med »Ojoj, det här blev ju väldigt onyttigt men det viktigaste är ju att bli mätt«. Hon sa »ja, det här var inte bra, och fler onyttiga synder blir det väl i kväll?«. Jag sa att nej, faktiskt inte för jag skulle kolla ikapp lite TV-serier. »Åh Guuuud vad tråkigt!« sa hon. Okej, det var faktiskt nya The Wire, Brotherhood och en gammal säsong av Cracker jag skulle kolla ikapp, inte de jävla low-life skitprogrammen du tittar på, ok? Och även om du tycker att också detta är tråkigt så kan du hålla käften för jag försökte bara vara trevlig, ok? Kryp tillbaka under din sten, ok? Note to self: Småprata aldrig mer med folk. För övrigt har Lars-Åke Lagrell börjat mena allvar med att alla ska »älska fotboll« på det av honom godkända sättet.

Åren runt 1989 var söndagskvällarna alltid bokade. Inget fick störa. Mellan 19 och 21 sändes nämligen den bästa radion jag hört. Frekvensen var lokala närradion, 88,9mhz sänt från Hägerstensåsens Folkets Hus. Det var två galna snubbar som höll i programmet och de spelade bootleg-remixar av Princes »Batman«-tema (det var ju Batman-craze bigtime då, inför premiären av första filmen), de spelade Soul II Soul och Young MC och »There's a Bat in my House« och de spelade »Best Beats Ever«, megamixen som Rob'n'Raz satt ihop på en sjua som firade Beat Box/Vinyl Manias första fem år. Man kunde ringa in - vilket jag gjorde två-tre gånger per kväll - och skicka hälsningar och önska låtar. Det var helt galet. När klockan blev 21 och någon kyrka körde sin sändning så började en lång väntan till nästa helg. En stor del av mitt musikintresse grundlades då och där. Naturligtvis var det säkert inte så bra som jag vill låta er tro här. Jag var 12 år och hade inte särskilt mycket grepp om världen över huvud taget. Men för mig, då och där, var det himlen. Jag upptäckte en massa musik som jag blygt gick in och frågade efter och fick skivaffärer (d.v.s. Åhléns skivavdelning) att beställa hem. Minnet är barmhärtigt och låter en bara komma ihåg bra saker och därför är de där söndagkvällarna helt fantastiska varje gång jag tänker på dem. Min stora dröm i livet är att göra sån radio. Om jag bara fick en timme i veckan nånstans så bara vet jag att det skulle kunna bli bra. Drömmen om Det Bästa Radioprogrammet har jag haft i snart tjugo år och jag är inte ensam om att ha den. Jag skrev i en postning häromveckan om Donald Fagens »The Nightfly«, konceptalbumet om en radiopratare på WJAZ som spelar cool jazz och saknar sin förlorade kärlek. Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Basement Jaxxs »Crazy Itch Radio«, ett klassiskt radio-ripoff-album med mellansnack, jinglar och allt som hör ett bra radioprogram till. Basement Jaxx lider också av den där sentimentala tanken om Det Bästa Radioprogrammet. De vill så himla gärna att »Crazy Itch Radio«, direkt från London SW9, är de där två timmarna som får 12-åringar att bli musikintresserade. De vill skapa den perfekta radiostationen där partyt aldrig slutar, den självklara kanalen att ratta in på varje förfest, fest eller efterfest. Man kan verkligen känna frustrationen i låtarna även om det är upptempo och klackarna i taket. De är snea för att det inte på någon station »nuförtiden« är lika bra radio som den de växte upp med. De sitter säkert och romantiserar någon piratradiostation som var obligatorisk lyssning varje söndag i två timmar och gav sig fan på att återskapa stämningen. The Jaxx har till och med skapat en egen webradio (www.crazyitchpodcast.com) för att ta konceptet så långt det bara går. I dagens webvärld går det att göra massor av saker. Från mp3-bloggar till musiksiter till YouTube till podcasts kan även de smalaste och djärvaste idéer få utrymme och existera. Problemet är bara att det aldrig blir samma redaktionella röda tråd som i den gamla världen. Det Basement Jaxx drömmer om är inte bara själva det musikaliska innehållet utan känslan av när alla ens kompisar lyssnar på samma program, när samma bas pumpar ur alla kvarterets fönster. En podcast går att lyssna på när som helst. Det blir inte samma sak utan den exklusiva sändningstiden när man kan ringa in och skicka hälsningar direkt. »Crazy Itch Radio« är drömmen om den bästa och den enda radiostationen. King Britt drömde samma sak. King Britt är sjukt cool. Om jag fick välja att vara vem som helst skulle jag nog välja King Britt. Det är få som är lika tuffa, snygga och kompletta som han är. Han är King - han är kung. Han ville helst av allt göra en film om gatulivet i Philadelphia i slutet av 1970-talet men förstod att det var ett alltför omfattande projekt. Istället gjorde han 1998 konceptalbumet »When The Funk Hits The Fan« med hjälp av en lång rad Philly-musiker, -poeter och -sångerskor. Handlingen utspelade sig 1977 och kretsade kring Kings alter-ego, DJ Sylk 130. Det följande albumet från 2001 hette »Re-Members Only« och var även det ett konceptalbum. Det var inte bara ett konceptalbum utan det ultimata konceptalbumet om en radiostation. King berättade för tidningen Remix: »The first Sylk 130 album is basically about my foundation what my parents force-fed me, and what constitutes my roots. Re-Members Only is about the period in the '80s when I really discovered my own taste in music - everything from the Smiths to New Order to This Mortal Coil.« »Re-Members Only« som album är livesändningen från när den mytiska radiostationen WISH 130 anordnar jättefesten »End of the Eighties Extravaganza«. Röda mattan är utlagd, gästlistan är fixad, drinkarna är blandade. Ur högtalarna dunkar trummor från Oberheim DMX och Linn. Bland de som passerar revy på albumet finns Alison Moyet, Martin Fry, DJ Jazzy Jeff, Digable Planets och De La Soul. Men det är alltså ingen mixtape vi pratar om. Alla låtar är King Britts egna. Gästerna kommer in, kanske säger några ord och gör sin grej. Det känns som att de bara råkade hänga där på WISH 130s stora fest när någon satte en mikrofon i handen och knuffade ut dem på scen. »Re-Members Only« är, precis som »Crazy Itch Radio«, »The Nightfly« och min inledning på den här blogpostningen, bara de bra minnena om hur jävla grym radion King Britt växte upp med var. För en kväll, i fylledimman på »End of the Eighties Extravaganza«, är alla åttiotalets synder glömda. Det finns inga skuggor längre, inga dåliga stunder och inga trista sändningar. De här albumen är underförstått ett sätt att säga »fan vad bra allt var då, nu har MTV och Clear Channel sabbat allt«. De här albumen är ett försök att sätta in sig själv i ett sammanhang som egentligen inte existerar. I dagens ocean av olika medier, mp3or brutna ur sin albumkontext och hyper som varar i två veckor på bloggar saknar nästan alla artister ett sammanhang. Släpper man skivor på Kompakt så kanske man känner sig som en del av Kompakt-sammanhanget. Sitter man med en gitarr i Scotland kanske man är en del av Fife-sammanhanget. Men de flesta står utanför något de verkligen känner sig hemma i. Och de flesta »scener« är ändå bara konstruktioner som kommer ur tvåveckorshypen och därmed dör lika fort som de etablerats. Att skapa sig ett eget sammanhang blir därför ett naturligt försök att få en given identitet. Var hör Basement Jaxx hemma idag, exempelvis? På pappret, i teorin, är de ingenting utom en brittisk arenadanskvarleva. I och med »Crazy Itch Radio« så är de inte längre ensamma. All musik av andra artister som spelas på kanalen »Crazy Itch Radio« ger The Jaxx deras sammanhang. De har i och med konceptet »Crazy Itch Radio« blivit en del av något större. Även om kanalen är fiktiv så fortsätter den att spela när albumet tar slut. Man behöver bara blunda för att se kaoset i studion, höra lyssnarna ringa in och föreställa sig den sanslöst coola white label-booten de spelar härnäst. På samma sätt är King Britt kung på WISH 130-festen. Han glider omkring med en Dry Martini och hälsar på gästerna, småsnackar med alla han känner (och han känner de flesta) och är den som fixat festen när ljusen släcks ner. Han krönte åttiotalet med årtiondets största fest och han gjorde det perfekt. Mer perfekt än det någonsin var på riktigt. Idén om Det Bästa Radioprogrammet är inte sorglig. Den är nostalgisk - inte så lite heller - men egentligen inte sorglig eller sentimental. »Crazy Itch Radio«, »Re-Members Only« och »The Nightfly« försöker inte återskapa någon gammal tid utan bara mytologisera ett ideal om hur det borde vara och hur det borde ha varit. Alla dessa album är utopier, drömmar om radiovågor som sänder ut meningen med tillvaron. Och när jag lyssnar på dem så känner jag mycket riktigt »åh, tänk vad bra radion var förr« och minns närradion 88,9mhz och kommer ihåg hur mycket jag fick ut av den när jag var ung och ännu inte insmetad i popvärlden. Och så väcks drömmen om Det Bästa Radioprogrammet till liv igen och jag kan fortsätta att för mitt inre föreställa mig hur det skulle låta om jag bara fick de den där timmen en gång i veckan att sätta ihop mitt eget program på.

Först och främst en liten recap för nytillkomna läsare: För några år sedan så kom det drösvis av elektronisk musik. Från laptopexperiment till barrskogselectronica till nu-triphop till vackra ambienta utflykter. Jag försökte ta den musiken under vingarna och bevaka den så gott det gick på The Cricket och i Sonic. Mitt perspektiv var smalt och subjektivt men det var inte så många andra som gjorde det så jag hoppas att det förde något gott med sig. På vägen fick jag något slags rykte om att vara svår och bara lyssna på sånt men det var ju helt fel förstås. Under den perioden brukade jag sätta ihop mixar som postades här på Beneath a Steel Sky. De var ihopsatta av svävande, atmosfäriska grejer med lite knastertrummor och beats då och då. Jävligt ohippt och jävligt up my street. Jag slutade med mixarna. Inte för att jag slutade lyssna på musiken utan för att Kompakts ambientgrej och djupa, lugna techno blev väldigt stort (det lät, som El Barbaro skrev på sin blogg här bredvid, »som det alltid blir när det handlar om ledsna tyskar - techno som låter som Kent«). Mina mixar fyllde inte riktigt någon funktion längre. Men. Min ambient/djup techno-period kommer alltid på sensommaren. Från början av september och framåt så blickar formlösa omslag utan text ner på mig från skivhyllan och kräver sin uppmärksamhet. Numera finns det dessutom musik som faktiskt är mycket roligare än den retro-Warp-electronica som var för några år sedan. Därför bestämde jag mig för att sätta ihop en femte del i serien med Beneath a Steel Sky-mixar. Vi snackar som vanligt regntunga skyar, frisk septemberluft, löv som sakta börjar bli gula och, som alltid när det handlar om ledsna tyskar, techno som låter som Kent. Ha tålamod, det är värt det. Ladda hem: Beneath a Steel Sky-mix #5 Apropå ambient så gjorde jag en av de roligaste grejerna på länge våras. Klubben Smet bjöd in mig för att under två timmar tolka begreppet »ambient«. Jag plockade med min gode vän Andreas som köpte en ny synt kvällen till ära. Så där satt vi i varsin fåtölj med laptop, skivspelare, effektboxar och en ny synt som ingen visste hur den funkade. Vi lät en drum'n'bass-tolva gå på 33 rpm, körde skum musik på cd-spelarna, jag triggade flygplans-fly-bys på datorn och Andreas satt och försökte lära sig synten. Det var mayhem, men sjukt kul. Mot slutet gick alla skivspelare och ljudkällor samtidigt utan att vi visste om det men det lät fint ändå. Synd bara att det inte var någon där förutom oss och klubbarrangörerna som fick höra det. Här är några bilder i alla fall: