DJ Kozes svettiga birkenstocks. DJ Hells tyngdlyftarutrustning. Lawrences myskaos. Sven Väths koskinnsmatta. Titta in hemma hos lite DJs.
German DJs and their living rooms
Permalänk
Kommentarer avstängda 
Maila till (o)vän
Det här var från början ett ganska långt inlägg som handlade om hur tråkig technon har blivit efter ett par år av magi, och hur likriktat det mesta som släpps nu låter. Förbannelsen som drabbar all dansmusik efter ett par år: allt börjar låta likadant och sen dör den. Det var ju så länge sedan man hörde något som verkligen bara blåste en av stolen. I och för sig har jag ingen koll, så det kanske bara är jag som är likriktad. Men jag orkade inte slutföra resonemanget, så istället postar jag den här hiten som min tjej spelade för mig när jag kom hem i fredags och som jag lyssnat på jättemycket i helgen. Vilken rökare! Ratata-harmonier i refrängen! Från 02:25 så glittrar regnbågarna.
Van She – »Kelly (Cut Copy remix)«
Permalänk
3 kommentarer Maila till (o)vän
Jag är sjukt besviken på STORMEN. Vafan, vilket hypeat jävla skit som visar sig vara en bluff. Apokalypsen får tydligen vänta.
Något som tvärtom är lysande är däremot nya The Embassy-videon.
Permalänk
9 kommentarer Maila till (o)vän
Ernest Hemingway skrev en gång en berättelse med bara sex ord: »For sale: baby shoes, never worn.« Han sa själv att det var det bästa han författat.
Wired spann vidare på temat och utmanade ett stort gäng författare att skriva en sexordshistoria. Frank Miller, Margaret Atwood, Neil Gaiman, Neil Stephenson och William Gibson är några av de som ställde upp. Stundtals är det fantastiskt bra:
Permalänk
3 kommentarer Maila till (o)vän
Hur förbereder du dig för STORMEN?
Enligt media kommer den att drabba ALLA.
Den kommer att skona INGEN.
Soundtrack: Plastikman – »Consumed«
Permalänk
6 kommentarer Maila till (o)vän
I början av januari körs Dakar-rallyt, ett ogästvänligt lopp för motorcyklar, bilar och lastbilar som startar i Lissabon, går via bland annat Marocko, Mauritanien och Senegal med målgång i Dakar. Det är mest känt för att två-tre stycken brukar dö på vägen. Obarmhärtigt, är väl ett lämpligt ord.
Jag har aldrig följt själva tävlingen så jag vet inte hur kul den är egentligen, men det som just nu händer på arrangörernas hemsida är helt grymt.
I början av oktober åkte ett team på tio personer iväg med en bil utrustad för kartritning och en lastbil full av proviant och reservdelar. Deras uppgift är att hitta lämpliga rutter för loppet och ta sig igenom hela sträckan med GPS för att fastställa vart etapperna ska gå. Det går inte att köra samma sträcka varje år eftersom väder och vind förändrar terrängen plus att rebeller och liknande gör vissa områden okörbara.
En i teamet skickar rapporter från kartläggningen på Dakar-rallyts hemsida. Det är helt fantastisk läsning. Det är som en roman om upptäcksresande i dagboksform. När de i 50-gradig ökenhetta inser att de räknat fel och måste börja ransonera vattnet… Åh, stort drama. Bilarna kör fast, hjulupphängningar går sönder, folk slår sig och måste sys av kamrater med instruktioner från läkare i Paris över satellittelefon, de har ökenbarbecues på kvällen med armépatruller, de kör vilse i öknen, de är skitiga och längtar hem. Helt fantastisk läsning.
Jag har börjat varje dag de senaste veckorna med att läsa rapporten från de karga marockanska bergen eller den stekande mauritanska öknen. Nu är jag helt hooked och kan nog inte sluta förrän Pierre, Jacky, Etienne och de andra är tillbaka helskinnade i Paris.
Några godbitar:
»None of us ever crossed this stretch of the Mauritanian desert. Except, that is, for one of the soldiers in our escort who mutters: ‘You’re crazy to come this way. In these parts I’ve stared death in the face three times’.«
»Today, once again, it is still dark when we climb into our vehicles. After yesterday’s heat, we want to take advantage of the cool dawn temperatures. But, although it’s barely 5.00 AM, it’s already 30 degrees. We must leave, regardless.«
»’Fire! Fire!’ We can shout as much as we want, nobody hears us. And while we are shouting, the car burns.«
»It is hell. Indescribable. At the end of the day, we turn on the computer to enter the data for the day. And, that is when a swarm of insects – thousands of them, maybe even millions – attack us, attracted by the light.«
»It is quite simple, everything has to be rethought. Arriving in Morocco, we thought we had our marks and would find the routes easily. Not at all. Between the portions of road which have been freshly laid, those in the process of being laid and those waiting to be laid, nothing we find looks anything like we expected.«
»We stop to look at our maps. No way of escaping these few kilometers of deepest desert. We are preparing to set off when David notices a stone set in the ground. The few sentences engraved on it leave us with no doubts as to the day’s programme: ‘Abandon all hope, you who enter here’.«
Läs dag-för-dag-rapporteringen på denna länk (postningarna är korta men kärnfulla, läs från början för det är roligt hur positiva de är när de drar iväg och hur de blir skitdeppiga efter ett tag).
Permalänk
1 kommentar Maila till (o)vän
»I don’t know a single ‘young person’ into music any more. It means nothing to them. Music is a unique sign that you are old. «
Signaturen »UOspreys« i kommentar till The Guardian-artikel.
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED
