Det börjar bli dags för en liten årssammanfattning av bra skivor. Det är ingen riktig topplista eller nåt sånt, bara lite texter om musiken som betydde något 2006 utan individuell ranking. Istället för att bara lista tänkte jag skriva lite om varje skiva, med lite kortare intervjuer och sånt. Årsbästapostningarna kommer inte att vara recensioner eller presentationer av albumen och en del postningar kanske inte ens handlar särskilt mycket om skivan i fråga. Det blir lite blajblaj enligt klassiskt Beneath a Steel Sky-recept, helt enkelt. Live with it. Vi börjar i morgon.

Martin Alarik skriver på sin blogg om en av de mest väsentliga accessoarerna ett Paul Weller-fan kan köpa på eBay just nu: Paul Wellers resegarderob! Utropet ligger på 1000 pund. Årets julklapp? EDIT 061130: Försent - garderoben är SÅLD!

Efter att ha sett säsong 4 av The Wire fick jag ångest för att jag inte dragit ut på det mer. Den hade ju kunnat räcka så mycket längre. Så min kompis tipsade att jag skulle läsa George Pelecanos fyra böcker om Derek Strange vilket jag gjort. Nu ska jag börja på David Peaces »1974« och de därefter följande, plus att jag tankat fem säsonger av »Homicide – Life on the Streets« som lindring. Ska nog läsa om »The Choirboys« också. Men jag ser ändå slutet även på detta. Tips på skitig, eländig, mörk läsning som är gängrelaterad eller handlar om korrupta alkoholiserade snutar mottages tacksamt (och om tre månader börjar »The Shield«!). Om du undrar varför de längre postningarna uteblir så beror det främst på att livet efter byråkratihelvetesjobbet har blivit väldigt trevligt. Jag har ett väldigt roligt jobb nu och tillvaron är njutbar i största allmänhet. Det är så lätt att bara skriva en massa om hur dåligt man mår så det är kul att kunna meddela det motsatta. Nackdelen med det är ju bara att kreativiteten helt dör. När man är nöjd finns ingen anledning att gå till arms against the sea of troubles and by opposing end them. Därav sporadiska uppdateringar med kort innehåll.

Nya Richard Reagh-singeln, mörsad av Flow Flux Clan! Richard Reagh - »Boo Backe (Flow Flux Clan canadian club mix)«

Ett album som jag lyssnat väldigt mycket på men pratat väldigt lite om är den isländska kompositören Jóhann Jóhannssons »Virðulegu forsetar«. Jag skrev förvisso en recension om det när det släpptes 2004 men har efter det inte tjatat så mycket om honom. Av flera anledningar. Dels är sorglig isländsk instrumentalmusik en säker väg in i musikjournalistklichéer och dels känns det så märkligt att skriva om en klassisk kompositör bara för att han släpper skivorna på en hipp skivetikett. Vem är jag att prata om hans stråkarrangemang och domedagsmollstämningar när det säkert finns hundratals innovativa kompositörer på den klassiska arenan värda att prata lika mycket om? Nej, jag har hållit tyst och lyssnat på Jóhannssons förtrollande verk på min kammare istället. Jóhann Jóhannssons nya album, »IBM 1401, A User’s Manual«, går det däremot inte att hålla tyst om. Det projektet började redan 1964 när en IBM 1401 Data Processing System - den första massproducerade datorn – kom till Island. Ansvarig för datorn var Jóhann Gunnarsson, Jóhann Jóhannssons pappa, som upptäckte att man faktiskt kunde få datorn att sjunga. På www.ausersmanual.com berättar Jóhannsson: »The computer's memory emitted strong electromagnetic waves and by programming the memory in a certain way and by placing a radio receiver next to it, melodies could be coaxed out - captured by the receiver as a delicate, melancholy sine-wave tone. When the IBM 1401 was taken out of service in 1971, it wasn't simply thrown away like an old refrigerator, but was given a little farewell ceremony, almost a funeral, when its melodies were played for one last time. This "performance" was documented on tape along with recordings of the sound of the machine in operation.« Den här inspelningen låg till grund för en komposition för stråkkvartett som Jóhannsson skrev till en dansföreställning av Erna Ómarsdóttir. Senare arrangerade han om musiken för orkester och släpper den nu på »IBM 1401, A User’s Manual«. Det är en mäktig orkestrering för sextio stråkar som han skrivit. Denna gång har han också arbetat med elektroniska element efter inspelningen och resultatet är svindlande. Lyssna på »The Sun’s Gone Dim And The Sky’s Turned Black«. Inte bara är det idealiskt med musik som låter som den heter, men såhär i senhösttider är det ingen musik som kan passa lika bra när man står där på den mörka busshållplatsen och väntar i snålblåsten på en buss som aldrig kommer. Den börjar knappt hörbart, långt borta, och växer som ett majestätiskt filmtema tills mollharmonierna blir lika tunga som regnmolnen ovanför. Och det är precis här som man faller in i musikjournalistklichéerna om sorglig isländsk musik så det är dags att hålla käften. Lyssna istället: Jóhann Jóhannsson - »The Sun’s Gone Dim And The Sky’s Turned Black«

Nu reser jag bort över helgen. Ses på andra sidan. Jag hade tänkt posta en mp3a här men de jag hade för att dela med mig av krävde lite text för att komma till sin rätt och jag har inte tid att skriva nu. En synnerligen meningslös postning.

När instrumenttillverkaren Roland för första gången demonstrerade den då nya basmaskinen TB-303 var det en kille som kom in på en scen på en musikmässa. Han hade TB-303:an hängande på bröstet vid sidan av den lika nya trummaskinen TR-505 och spelade gitarr med de nya apparaterna som komp. Säkert en riktigt dålig cover. Den här tänkta enmansorkestern blev inte en särskilt vanlig syn. Däremot så kom det en generation acid-killar som upptäckte att man kunde ratta fram riktigt onda ljud med samma TB-303 om man lekte lite med cutoff/resonans och resten av historien vet vi ju. Roland TB-303 kom att bli för klubbmusiken vad en Gibson Les Paul är för rocken. Det är ju så det oftast går till: Någon kläcker en innovation som de tycker är skitsmart, men idén används till något helt annat än den var avsedd för. Oftast går detta nya användningsområde snabbt från att vara ett undantag till att bli regel. Som TB-303:an. Eller amfetamin. För att skydda chattande barn och ungdomar från groomande pedofiler har BRIS lanserat en site som heter Squill. På Squill kan den som får meddelanden från någon skummis knappa in dennes alias. Ju fler som tidigare fattat misstankar, ju skarpare blir varningen till den som söker. Många misstankar = förmodligen en pedofil. Enligt SvD ska även polisen informeras när tillräckligt många blivit misstänksamma och sökt på personen. Se där, en ny teknik som väntar på att få ett nytt användningsområde! I en värld där 80% av grundskoleeleverna har ett Lunarstorm-konto så borde det här ju vara ett utmärkt verktyg för att gadda ihop sig några stycken och se till att en målperson aldrig kommer att kunna lägga till några nya vänner (eftersom de sätter en hög varningsnivå på personen genom att kollektivt anmäla den), eller – ännu bättre – får besök av polisen. Igår gick jag in på Squill och sökte på mig själv. Jag är inte med på några communities men har ICQ och det finns också representerat. »Det här aliaset är kanske inte den personen som du tror att det är«, informerade Squill. Ett standardmeddelande som funkar bra. Jag klickade sedan att jag ville anmäla mig själv och fick då upp ett formulär. »Han skickar obehagliga meddelanden«, skrev jag och skickade anonymt. Jo, det går att skicka anonymt. Idag sökte jag igen och fick då upp: »Vi har inte fått någon information om det här aliaset och vet därför inte någonting om det.« Att jag skickade obehagliga meddelanden en gång var alltså inget problem. Matematiken här är ganska enkel: För att det här systemet ska fungera så går det inte att göra en djupkoll på varje anmält alias - det skulle krävas många heltidstjänster för att göra så. Det handlar istället om att identifiera »chatter patterns«, ni vet det där som de pratar om i USA när de avlyssnar terrorister. Om jag skulle skicka tusen anmälningar mot mig själv från samma dator anonymt så skulle förmodligen det inte lysa några röda varningslampor (det hoppas jag i alla fall, så simpelt kan det ju inte vara). För att förhindra mobbning antar jag att de också gjort så att många anmälningar från ett och samma geografiska område inte kallar ut kavalleriet (annars vore det ju enkelt att samla ihop lite folk från skolan och anmäla en stackare). Men hur långt begränsar det sig? För att systemet ska vara effektivt och kunna fylla sin riktiga funktion så kan det ju faktiskt inte krävas tusentals anmälningar innan varningsflaggorna ska höjas. Om en riktig peddo är inne och fiskar ligg så borde rimligtvis Squill varna efter fem-sex misstankar, annars går det inte att kväva hans härjningar. Det här är en motsägelse: Å ena sidan måste systemet vara så pass känsligt att äckligheter kan stoppas snabbt – å andra sidan kan systemet inte flagga någon som äckel bara för att en handfull kompisar går ihop och gör varsin anmälan. Rimligtvis så är det enda som krävs för att sätta äckel-stämpeln på någon att man snackar med lite vänner på nätet och får ett tjugotal personer på olika geografiska platser att göra varsin anmälan mot personen. Eller? Se där, i ett nafs blir Squill ett perfekt verktyg för att stänga ute mobbade personer från de communities som kanske är det enda sociala nav de har. För vem vill chatta med någon som har äckel-stämpel på Squill? Gör om, gör rätt? Eller tänker jag snurrigt? Någon som kan det där med Internet får gärna utveckla i kommentarsfältet. Jag famlar som vanligt i mörkret.