Igår såg jag Marit och Orup spela lågmält och akustiskt på P3 Musikjournalen Live. Det var en väldigt fin kväll över huvud taget, men bäst var det när de körde »Regn hos mig« tillsammans. Jag kan inte min kamera så bilden blev kass (ville bara ställa mig upp och fota en gång så att inte de bakom mig ruttnade), men ändå.

Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar spam-mail. I alla fall när det är sådär upphackat och snyggt. Två spam-mail från de senaste veckorna har varit extra fina. Grejen hösten 2006 är ju att skicka spam-mail som inte innehåller någon reklam eller länkar till Viagra-affärer utan som istället bara innehåller några rader slumpartad text. Anledningen till att det skickas ut såna är för att spam-filtren i mailprogrammen ska bli förvirrade och glömma allt de lärt sig och börja släppa igenom det riktiga reklamspammet. Och just de här två... Oh. De är som en Underworld-text från 1996. De är såna där kryptiska fraser som man skulle kunna tänka sig att någon som Laughing Man skulle lämna efter sig: »Frankie J makes priceless return, fisherman catches of yearold bottled enforced nuke test.« »Good day. Worthy citizens helped me and I thanked them, tears. we go someplace where we can do just as well, higher M types take their job very seriously. I had to.« Poesi, är vad det är. Man kan nästan höra Karl Hyde sjunga det. Och idag när jag satt och besvarade lite mail på jobbet nu innan lunchen så kom det här... ...med filen war.exe bifogad. Worthy citizens helped me and I thanked them, tears.

Jag var inte såååå himla kaxig ikväll när jag skulle hem till SHQ och titta på Champions League och fick pulsa från Svedmyra på oupptrampade trottoarer i mina Stan Smiths efter att all busstrafik blivit inställd. Men kvällen blev trevlig (hur lyckades Arsenal att inte göra mål? Otroligt!). När jag skulle hem var alla taxiväxlar döda. Jag tänkte att jag skulle gambla och gå ner till stora vägen. Kanske kunde jag hitta någon pajastaxi som inte var kopplad till en växel. Eller så kunde jag gå några kilometer till Tvärbanan. Fru Fortuna var med mig. Jag hann inte mer än att komma ut förrän jag såg en ledig Taxi Stockholm-bil. Trodde inte mina ögon. Chauffören hade gått av sitt skift för flera timmar sen men aldrig kommit iväg hem för folk klängde på hans bil varje gång han blev ledig. Han hade precis släppt av en kund när jag kom ut och skulle nu äntligen åka hem och som en skänk från ovan bodde han i närheten av mig så det var rätt håll för honom. Han räddade mig. Alla stora vägar var avstängda eller igenkorkade. Essingeleden var parkeringsplats, och klockan var nästan midnatt. Vi kröp sakta fram längs små, små gator. Lastbilar låg kantrade, bussar stod i obehagliga vinklar, övergivna bilar var parkerade längs vägen. Folk hade gett upp när de inte kom nånstans och bara lämnat dem där. Jag hummade på soundtracket till »Day After Tomorrow« och tänkte alla post-apokalyptiska tankar jag kunde. Det var en fridfull natt. En ödesmättad natt. Sådär ödesmättat det bara kan bli när Stockholm blir chockat över att snön föll i år med.