I nådens år 2006 rådde på de flesta fronter i vanlig ordning empatilöshet och verklighetsfrånvändande. Alla var rädda. Mozart fyllde 250 år. Fågelinfluensan härjade, alla var rädda och sen gick luften ur den storyn också. De flesta ville ha kärnvapen i den pågående kapprustningen. Tolvrondaren Hizballah vs Israel gick igång igen. Tiotusentals dog som vanligt i förtid för ingenting. President Chavez fortsatte vara sådär tokrolig på sitt uppskattade Stefan och Krister-vis. Och alla var sura på USA och livrädda för terrorister. Allt var som vanligt efter 9/11. Nej, inte 9/11 med amerikanskt datumformat utan 9/11 med europeiskt. 9/11-1989 föll muren och västdemokratierna hade inte längre en konkret gemensam fiende utan istället en abstrakt. Och abstrakta fiender är ju aldrig bra. Innan man kan enas om hur man ska förhålla sig till det abstrakta så måste man enas om hur det abstrakta ska definieras, vad det över huvud taget är, och det är ju dödsdömt. Försök få tio personer på ett kontor att enas om vad »målbildningen«, »föryngringen« eller någon annan term innebär: alla kommer att ha olika åsikter. Så nådens år 2006 blev, trots att Mozart fyllde 250, som de flesta år: Tjafsigt, gnälligt och deprimerande om man tänkte för mycket på det. Därför är min plan inför 2007 att fortsätta tänka så lite som möjligt på the really real world och koncentrera mig på verkligt viktiga saker. Som när Ghost In The Shell: S.A.C. Solid State Society släpps på amerikansk DVD (S.A.C: 2nd GIG var ju så pass jävla bra att man inte kan missa efterföljande filmen. Jag vägrar dock se den med icke-officiella fansubs, har lärt mig en hård läxa när det gäller sånt.) Apropå TV-serier så tycker jag att 2006 var lite sådär, trots att det verkade så lovande när serierna drog igång. Inför i år var det en massa »smarta« serier hit och dit som, inspirerade av »Lost«s framgångar, försökte nå en »smart« publik. Problemet var bara att de antingen var lite för dyra att göra eller lite för dåligt skrivna, så jag gav upp ganska fort och nu fimpas de mycket riktigt till höger och vänster. Antar att nästa år kommer att bli en återgång till snabba, lättsålda sitcoms. Av nykomlingarna var behållningarna från i år »Eureka«, »Brotherhood« och »Studio 60«. I sina stunder gillade jag »Heroes« och »Jericho« också men teeeempooot iiii deeeem ääääär såååå låååååångssaaaamt. Jag undrar om »Heroes« ska fortsätta presentera karaktärerna i 10 avsnitt till? Fast flera av de nya serierna, som »Dexter«, har jag inte hunnit se än, så ta inte mitt ord på allvar (läs Weird Science-bloggen för bra TV-täckning). Den svenska popmusiken var galet i skriket under 2005. Det var DN Pophopp och hype och skrik men under 2006 blev det knäpptyst. Det kom inget nytt som var särskilt kul och Eric Gadd blev ledstjärnan i den nya slicka indien. Kanske var det lika bra att hypen slutade. Men efter att ropen lagt sig så fanns det ingen som höll koll på nya bra grejer förutom Shaktar. Och de la sorgligt ner. Jättetrist tycker jag, inte minst för att de stod för 90% av mediautrymmet för Mr.Suitcase. :) Popkulturdiskussionen 2006 var tungt influerad av teorin om The Long Tail. Chris Anderson på Wired skrev en bok om varför »the future of business is selling less of more«, hur det inte längre är den minsta gemensamma nämnaren som är den enda affärsmodellen utan att det istället är små kvantiteter av många smala nischer som är grejen. Det är en fin teori, men... Jag kan inte låta bli att undra om det egentligen inte är så att fokus kommer att ligga ännu mer på de minsta gemensamma nämnarna, en från varje genre. Som det sett ut i år så har det snarare känts som att varje storskivbolag behövt sitt Evanescence, sitt Blink 182, sin generiska »känd från Idol«-artist, sin Justin Timberlake och sen varvat det med lite dagsländor som ser bra ut. En från varje genre, satsa hårt på den. Fast som Emil Arvidsson påpekade i en krönika så är »The Long Tail«-teorin kanske inte framtid utan verklighet sen ett par år tillbaka och de som inte inser det dör snabbt och hårt. Problemet med det är väl egentligen bara att ... De som inte är intresserade, de som bara vill ha lite musik i bakgrunden när de jobbar... För dem funkar inte The Long Tail-resonemanget. De vill bli matade (inget fel med det, jag vill bli det exempelvis det gäller film) och för dem kommer det alltid att finnas megastjärnor som passar alla. Fast megastjärnorna blir färre än för tio år sedan. Max en per genre och skivbolag, typ. Eller »Bonde söker fru«. Hmm. Men det är nog en längre diskussion än vad som ryms här. Konsertåret 2006 var däremot präglat av The Long Tail. Massor av små små band spelade i Sverige men egentligen inget megamega förutom Robbie Williams och Bruce Springsteen (surprise). Det allt färre antalet megastjärnor som turnerar Europa kommer inte till Sverige för det bor för få här. De tjänar lätt mer pengar på att vara med i TRL ändå, så jag förstår att de inte bryr sig. Det bestående intrycket av sportåret 2006 är främst ett: Zinedine Zidanes makalösa uppvisning mot Brasilien. Han var lika bra som 1998. Han var överallt, gjorde allt rätt. Han visade hur man ska lyfta sig i en pressad situation istället för att lägga sig ner och dö. Skallningen i finalen var skitsamma. Det är matchen mot Brasilien man ska minnas. Inför 2007 så finns det egentligen bara en förutsägelse som är absolut säker: Britney Spears kommer att göra en skitporrig comeback och Nunstedt kommer att älska »den futuristiska produktionen« på singeln. Men 2007 kommer att bli fint. Det vet jag när jag ser det här: Keep rejecting mediocrity!

Ikväll såg jag »Children of Men«, en skildring av ett fruktansvärt samhälle i totalt förfall. Mer neo-fascistisk än »V for Vendetta«, hopplösare än »Slottet«, skitigare än »Blade Runner«. Kontrollsamhällesdystopi, helt enkelt. Jag gillade den. Inga spoilers här, men däremot en fin utsikt med trevlig referens från konstkonservatoriet:

Okej, tack för i år. Nu blir det lite julledigt. Är säkert tillbaka nästa vecka igen så det kanske var onödigt att inleda med »tack för i år«, men jag tyckte det lät rätt fint. Tack för att du tittar in på min lilla blogg!

En till postning som sammanfattar året. Det kändes inte helt okej med bara album på listan. Så jag listar några låtar som jag gillade att ha med när jag spelade skivor. Williams - »Pinball (Club mix)« Funk D-Void & Phil Kieran - »White Lice« Eyrer And Chopstick - »Electric (Williams remix)« Ame - »Rej« Gui Boratto - »Like You« Thomas Schumacher - »Red Purple« Digitalism - »Zdarlight (Moonlight remix)« Unai - »Oh You And I (Trentemöller remix)« Chelonis R. Jones - »Le Bateau Ivre (M.A.N.D.Y. remix)« Basteroid - »I, the Schnitzelmachine« The Egg - »Walking Away (Tocadisco remix)« Remute & Riley Reinhold - »Jah Wobble« Gabriel Ananda & Cio D'or - »Lauschgoldengel« Cosmic Sandwich - »Man In A Box (André Kraml remix)« Superpitcher - »Mushroom« Fragma & Kirsty Hawkshaw - »Radio Waves (Original mix)« Minilogue - »The Leopard« Minilogue - »The Girl From Botany Bay« H-Man - »911 Turbo« Freeform Five - »No More Conversations (Mylo remix)« The Field - »Istedgade« Superpitcher - »Enzian« Phonique - »Gift« Marit Bergman - »No Party (Isabel y Decibel's 'Yes Party' remix)« Trentemöller - »Serenetti Part 2« Unai - »Blissful Burden (Kris Menace remix)« Tiefschwarz feat Tracy Thorn - »Damage (M.A.N.D.Y. remix)« Där var några. Från höften, så jag vet inte om alla kom 2006. Jag tror det. Nåja...

Justin Timberlakes »A Dick In A Box«-julklapp i Saturday Night Live är det roligaste på länge. Gud, vad hemskt nittiotalet var. Titta här. (För er som undrar varför jag inte klistrar in YouTube-klipp rakt här i textfältet så är det för att jag inte gillar hur det ser ut rent presentationsmässigt. Paketeringen är alltid viktigare än innehållet, kom ihåg det kids.)

En superhjälte behöver alltid ha en svaghet för att man ska tycka om honom eller henne. Superman behöver sin kryptonit, Batman behöver sina demoner. I verkliga livet måste vi veta allt om fulspelet i Jennifer Anistons och Brad Pitts skilsmässa eftersom vi desperat måste ha bekräftelse på att de egentligen är lika skitiga som alla andra, att ingen är perfekt. De största hjältarna i verkliga livet är ofta också de som har störst problem: De som inte är felfria på omslaget av Vogue, utan som kämpar med sig själva och inte sällan med stimulantia för att ta sig till morgondagen. Ibland blir det bara freak show (tänk Pete Doherty), men ibland kan denna fascination vara mer än bara socialporr och istället bli som ett fint monument över skiten som vi människor måste ta itu med men som de allra flesta ändå tar sig igenom helskinnade. I jul tänder jag ett ljus för Ronnie O’Sullivan. Ronnie är en 31-årig snooker-spelare som har visat sådan talang att den i händerna på vem som helst annan skulle göra honom oövervinnlig i sin värld (som Sergej Bubka var i stavhopp, typ). Han vann UK Championship redan som 17-åring och alla trodde att magin i hans spel skulle göra honom till den största någonsin med tiden. Men för Ronnie the Rocket är det inte så enkelt. Plågad av depression har han blandat högt och lågt, ena dagen förnedrat veteraner som Stephen Hendry (en legendarisk vinst med 17-4 i World Snooker Championship 2004) och förlorat efter ofokuserat och omotiverat slarv nästa. Han har sagt att han har tröttnat på snooker och ska sluta spela efter ungefär varje turnering. Jag älskar honom. Det måste man göra efter att ha sett klipp som det här där han gör 147 (den högsta möjliga poängen i en omgång) på 05:20, snabbare än någon annan (därav smeknamnet Rocket). Man måste också älska honom för att gå upp i World Championships och spela en hel match med vänsterhanden - och vinna (mot kanadensaren Alain Robidoux, som anklagade honom för att ha häcklat honom. Ronnie fick svara mot en disciplinkommitté där han hävdade att han inte försökt förnedra honom utan att han kan vinna mot vem som helst med vänsterhanden, vilket han bevisade när disciplinkommittén krävde att han skulle spela 3 frames vänsterhänt mot VM-tvåan Rex Williams och han vann alla tre. Disciplinstraff uteblev). Men precis som Batman är Ronnie långt ifrån felfri. Demonerna som spökar hos honom kommer fram och visar sina trynen titt som tätt. Förmodligen är det därför man älskar honom. En gudabenådad talang – men ointresserad, självnedlåtande och svår. Förra veckan var jag hemma med en släng av influensa från jobbet. Med en kopp té, under ett täcke såg jag kvartsfinalen i UK Championship mellan Ronnie O’Sullivan och Stephen Hendry på Eurosport. Inför turneringen hade Ronnie som vanligt pratat om att han ska sluta med snooker och gav inga intervjuer till någon efter matcherna fram till slutspelet. Hendry ledde med med 4-1 i en match som gick till bäst av 17... Bara 4-1. De hade ju knappt börjat spela. Men... O’Sullivan brände en röd och... Gav upp matchen. Han var besviken på sitt spel, tackade och gick därifrån. Se bara på klippet. BBC:s kommentatorer låter som om de kommenterar världens undergång. I eftersnacket till Ronnies sorti har olika vetare bestämt konstaterat att det inte är okej att göra så, varken mot motspelare, fans eller sporten i stort. Ordföranden Sir Rodney Walter säger däremot också att det kanske inte kommer att bli någon disciplinär åtgärd utan att Ronnie istället kan få stöd och hjälp att ta itu med sina problem. Bra där, ge killen en klapp på axeln, det tror jag han behöver. Men det är också i det här läget som det kan bli knepigt att vara trasig i strålkastarnas ljus. För hur många av Ronnies fans älskar honom inte just för hans excentriska stil? Är det inte för att han torskar för att ha rökt marijuana och gör konstiga grejer (som att spela match med en våt handduk runt halsen) som de ser sig själva i honom? Tycker de att någonting saknas i en snookerturnering om Ronnie O’Sullivan i förhandssnacket inte tippar att han åker ur direkt och är deppig för det redan innan första matchen spelats? Riskerar Ronnie att förlora sin stjärnstatus om han blir samma diskreta, tystlåtna person som hans konkurrenter? Förhoppningsvis inte. Förhoppningsvis löser sig allt. Det gör ju det ibland. Kanske inte så ofta, men ändå. God Jul och Gott Nytt, Rocket! Du är den bästa.

Jahapp... All good things... Serien postningar om favoriterna från 2006 börjar ta slut. Hoppas du tyckte det var läsvärt. Jag är lite förbryllad över att jag lyssnat så mycket på album i år. Förra året hade jag bara hört ett av de 25 album som fanns med på Sonics årsbästalista (M83s »Before Dawn Heals Us«) och då skrev jag ändå fortfarande för tidningen. Jag tror det har att göra med att jag haft mindre tid och ork att hålla koll i år. Det låter motsägelsefullt, men det är så. Förra året satt jag och kollade skivbolagshemsidor, laddade mp3or, sökte upp nya kickar aktivt. Det var nästan uteslutande enstaka spår jag lyssnade på. »Den där nya tolvan«, »den där bootleg-remixen«, du vet? I år har min musikkonsumtion huvudsakligen bestått av en extern hårddisk kopplad till högtalarna på jobbet. Den tog jag hem varje helg och uppdaterade med eventuellt nyinkommet. Ett sådant lyssningsmönster bjuder inte in till att lyssna på enstaka låtar. När man bara har musiken i bakgrunden medan man gör något annat är albumformatet onekligen bäst (såvida man inte orkar sätta ihop smarta playlists, men det är jag dålig på). Så, mot alla odds har jag i år, när jag inte försökt hålla någon koll, lyssnat mer på album än förra året när jag försökte ha örnkoll. Konstigt det där. På grund av det så kunde jag inte ha så stor inriktning på enskilda låtar i de här summeringspostningarna, utan körde en gammaldags albumlista. Jaja... Här är några till: Unai - »A Love Moderne« Techno, fast ändå inte. Pop, fast ändå inte. Elektronisk disco, fast ändå inte. Unais »A Love Moderne« var något av det absolut bästa som kom från Sverige i år. Erik Möllers drömskt avslappnade sång över krispiga beats stod med ett ben på dansgolvet och det andra i pophimlen. Men han hade inte bara soundet, han hade låtarna. Singeln »Oh You And I« blev ett anthem för hela 2006. Läs min långa artikel om »A Love Moderne« samt intervju med Erik på den här länken. The Radio Dept. - »Pet Grief« Ett sanslöst hyllat debutalbum för tre år sedan, sen två älskade EPs och nu... Ja, vart skulle The Radio Dept. ta vägen? Göra om samma sak enligt deras distmattformel, ta det mer åt »This Past Week«-hållet eller bara köra över allt och alla? Inget av detta, visade det sig. »Pet Grief« körde inte över någon. »Pet Grief« satt under de första fyra låtarna med armen ut genom fönstret, en hand på ratten, en behaglig resa med solglasögon på en liten landsväg vars värdshus och vägkrogar gapade tomma. I singeln »The Worst Taste In Music« och efterföljande »Every Time« började de långsamt gasa, rikta in sig mot målet och ladda för den där överkörningen. Men sen, i »What Will Give«, släppte de av på gasen och gick ned under tillåtna fartgränsen igen. Det var ett underbart album, men det gick inte på knock som The Radio Dept. tidigare alltid har gjort. Det var tillbakalutat och välavvägt. Ju mer jag lyssnade, ju mer förstod jag. Det var ett djärvt grepp, ett ofantligt lyckat grepp. The Radio Dept. blev ett helt nytt band, lite mognare och lite snyggare men med magin bibehållen. Läs postningen från i våras om albumet på den här länken. Ellen Allien & Apparat - »Orchestra of Bubbles« »Orchestra of Bubbles« är ett hypnotiserande album i moll. Det är ett mörkt album som ändå svänger. Från inledande »Turbo Dreams« med den djupa grottbasen, via Balanescu Quartet-ångande stråkarna i »Retina«, via den fullkomligt gnistrande »Jet« (bästa spåret) till den väsande avslutningen i »Bubbles« levererade Berlins finaste allt jag inte förväntat mig av dem. Att ett sånt här helgjutet album skulle komma från dem var ju faktiskt otippat – det är ju tolvtumsvinylen som är den naturliga hemvisten. Lysande. International Pony – »Mit Dir Sind Wir Vier« DJ Koze, Cosmic DJ and Erobique gick loss totalt. Det är ett sinnessjukt album på många sätt. Det låter som att Nate Dogg sjunger ibland. Det låter som att det är Curtis Mayfields kompband som stängts in i en studio bland massa monofoniska syntar ibland. Det låter som att Air släppt nytt material ibland. »Hey little Gothic girl, watch out, don’t get a sun tan« sjunger de över funkigt gung. Sen spårar de ut i storbandsjazz med xylofonsolo. Sen når man den långsamma megahiten »Our House« och kan inte hjälpa att älska dem, fast de är sjuka i huvudet. Loscil - »Plume« Scott Morgan har som Loscil varit en hjälte i mitt hus vid sidan av Pan-American och Labraford sedan 2002 då han släppte albumet »Submers« på min älsklingsetikett Kranky. »Submers« och efterföljaren »First Narrows« från 2004 har varit ständiga soundtrack till den där skymningstimmen jag pratar så ofta om. »Plume« kan vara hans bästa album hittills. På »Plume« pulserar djupa, dova harmonier långsamt fram, som gasen från underjordisk vulkan.