Hej då, 2006!

I nådens år 2006 rådde på de flesta fronter i vanlig ordning empatilöshet och verklighetsfrånvändande. Alla var rädda. Mozart fyllde 250 år. Fågelinfluensan härjade, alla var rädda och sen gick luften ur den storyn också. De flesta ville ha kärnvapen i den pågående kapprustningen. Tolvrondaren Hizballah vs Israel gick igång igen. Tiotusentals dog som vanligt i förtid för ingenting. President Chavez fortsatte vara sådär tokrolig på sitt uppskattade Stefan och Krister-vis. Och alla var sura på USA och livrädda för terrorister. Allt var som vanligt efter 9/11. Nej, inte 9/11 med amerikanskt datumformat utan 9/11 med europeiskt. 9/11-1989 föll muren och västdemokratierna hade inte längre en konkret gemensam fiende utan istället en abstrakt. Och abstrakta fiender är ju aldrig bra. Innan man kan enas om hur man ska förhålla sig till det abstrakta så måste man enas om hur det abstrakta ska definieras, vad det över huvud taget är, och det är ju dödsdömt. Försök få tio personer på ett kontor att enas om vad »målbildningen«, »föryngringen« eller någon annan term innebär: alla kommer att ha olika åsikter. Så nådens år 2006 blev, trots att Mozart fyllde 250, som de flesta år: Tjafsigt, gnälligt och deprimerande om man tänkte för mycket på det. Därför är min plan inför 2007 att fortsätta tänka så lite som möjligt på the really real world och koncentrera mig på verkligt viktiga saker. Som när Ghost In The Shell: S.A.C. Solid State Society släpps på amerikansk DVD (S.A.C: 2nd GIG var ju så pass jävla bra att man inte kan missa efterföljande filmen. Jag vägrar dock se den med icke-officiella fansubs, har lärt mig en hård läxa när det gäller sånt.) Apropå TV-serier så tycker jag att 2006 var lite sådär, trots att det verkade så lovande när serierna drog igång. Inför i år var det en massa »smarta« serier hit och dit som, inspirerade av »Lost«s framgångar, försökte nå en »smart« publik. Problemet var bara att de antingen var lite för dyra att göra eller lite för dåligt skrivna, så jag gav upp ganska fort och nu fimpas de mycket riktigt till höger och vänster. Antar att nästa år kommer att bli en återgång till snabba, lättsålda sitcoms. Av nykomlingarna var behållningarna från i år »Eureka«, »Brotherhood« och »Studio 60«. I sina stunder gillade jag »Heroes« och »Jericho« också men teeeempooot iiii deeeem ääääär såååå låååååångssaaaamt. Jag undrar om »Heroes« ska fortsätta presentera karaktärerna i 10 avsnitt till? Fast flera av de nya serierna, som »Dexter«, har jag inte hunnit se än, så ta inte mitt ord på allvar (läs Weird Science-bloggen för bra TV-täckning). Den svenska popmusiken var galet i skriket under 2005. Det var DN Pophopp och hype och skrik men under 2006 blev det knäpptyst. Det kom inget nytt som var särskilt kul och Eric Gadd blev ledstjärnan i den nya slicka indien. Kanske var det lika bra att hypen slutade. Men efter att ropen lagt sig så fanns det ingen som höll koll på nya bra grejer förutom Shaktar. Och de la sorgligt ner. Jättetrist tycker jag, inte minst för att de stod för 90% av mediautrymmet för Mr.Suitcase. :) Popkulturdiskussionen 2006 var tungt influerad av teorin om The Long Tail. Chris Anderson på Wired skrev en bok om varför »the future of business is selling less of more«, hur det inte längre är den minsta gemensamma nämnaren som är den enda affärsmodellen utan att det istället är små kvantiteter av många smala nischer som är grejen. Det är en fin teori, men... Jag kan inte låta bli att undra om det egentligen inte är så att fokus kommer att ligga ännu mer på de minsta gemensamma nämnarna, en från varje genre. Som det sett ut i år så har det snarare känts som att varje storskivbolag behövt sitt Evanescence, sitt Blink 182, sin generiska »känd från Idol«-artist, sin Justin Timberlake och sen varvat det med lite dagsländor som ser bra ut. En från varje genre, satsa hårt på den. Fast som Emil Arvidsson påpekade i en krönika så är »The Long Tail«-teorin kanske inte framtid utan verklighet sen ett par år tillbaka och de som inte inser det dör snabbt och hårt. Problemet med det är väl egentligen bara att ... De som inte är intresserade, de som bara vill ha lite musik i bakgrunden när de jobbar... För dem funkar inte The Long Tail-resonemanget. De vill bli matade (inget fel med det, jag vill bli det exempelvis det gäller film) och för dem kommer det alltid att finnas megastjärnor som passar alla. Fast megastjärnorna blir färre än för tio år sedan. Max en per genre och skivbolag, typ. Eller »Bonde söker fru«. Hmm. Men det är nog en längre diskussion än vad som ryms här. Konsertåret 2006 var däremot präglat av The Long Tail. Massor av små små band spelade i Sverige men egentligen inget megamega förutom Robbie Williams och Bruce Springsteen (surprise). Det allt färre antalet megastjärnor som turnerar Europa kommer inte till Sverige för det bor för få här. De tjänar lätt mer pengar på att vara med i TRL ändå, så jag förstår att de inte bryr sig. Det bestående intrycket av sportåret 2006 är främst ett: Zinedine Zidanes makalösa uppvisning mot Brasilien. Han var lika bra som 1998. Han var överallt, gjorde allt rätt. Han visade hur man ska lyfta sig i en pressad situation istället för att lägga sig ner och dö. Skallningen i finalen var skitsamma. Det är matchen mot Brasilien man ska minnas. Inför 2007 så finns det egentligen bara en förutsägelse som är absolut säker: Britney Spears kommer att göra en skitporrig comeback och Nunstedt kommer att älska »den futuristiska produktionen« på singeln. Men 2007 kommer att bli fint. Det vet jag när jag ser det här: Keep rejecting mediocrity!