En av de bästa låtarna på Miloshs album »Meme« heter »Falling Away«. I den sjunger han »you barely even noticed what's good about me« och inget kunde väl vara mer sant när det gäller mitt första möte med hans album. I början av året publicerade jag min sista artikel som musikjournalist. Jag tyckte att mina skrivuppdrag krockade för mycket med musiken jag pysslar med, för i ett litet land som Sverige är det ju oundvikligt att jag förr eller senare kommer att jobba med någon musikaliskt som jag tidigare skrivit om och det hade säkert bara blivit en massa tjafs. Däremot så fortsatte promo-skivorna komma en tid efter att jag satt den sista punkten. En av dem var just Miloshs »Meme«. Jag bedömde »Meme« utifrån omslaget och la den sen i en hög bland andra skivor i bokhyllan, sorterat under »att kolla upp om jag har tid«. Jag hade aldrig tid. Inte för en skiva med sånt omslag. Där låg den, länge och väl. När jag sedan hade en liten flyttstädning så var högen »att kolla upp om jag har tid« dömd att gå i soptunnan, men jag började ändå spela en del av de där skivorna under tiden jag höll på att packa. Det mesta stängde jag av efter två låtar eftersom fördomsprofilen oftast stämmer och albumena inte var något att ha. När jag kom till Miloshs »Meme«, däremot, stannade klockorna. Ur högtalarna kom en slags elektronisk pop, långsam och smeksam, med drömlika sångharmonier och en slags »det här stämmer inte«-känsla, ni vet den där man får när man lyssnar på Boards of Canada. Fast det var inte deras lägereldselectronica i bakgrunden. Det jag spontant kom att tänka på var snarare Postal Service eller Junior Boys eller någon annan som tagit intryck från såväl bubbliga ljudlandskap och perfekta popkompositioner och gjort något helt eget av det. Jag lyssnade väldigt mycket på »Meme« 2006. Kanadensaren Mike Milosh blev faktiskt årets trevligaste upptäckt, för jag insåg på vägen att »Meme« inte var en lyckoträff utan att han gjort ett tidigare album - »You Make Me Feel« från 2004 – som var lika bra. Jag var såklart tvungen att ställa några frågor för att försöka skingra dimman kring upphovsmannen (har du sett något i svensk musikpress om honom? Jag har inte kunnat hitta något.): In lots of music, I get the feeling the composer has produced a nice tune and then tried to squeeze some lyrics into it. The vocal melody doesn’t come naturally, but rather feels »forced«. Throughout »Meme«, however, it's as if the vocals lead the way and the music follows it. Like a jazz band adapting to and following its soloist. Is this a conscious way for you to produce the songs? - Well to answer that I guess I should let you know that I used to be very into jazz as a drummer. I actually was a jazz major in University (drums and voice) And during that time I did a lot of “Jamming with some really amazing musicians that just float through long sessions of just drinking and playing. In any advent, I am not a huge fan of “jam” music but I do admire what it has taught me about constructing tunes. I just kind of go with the flow, melodically working a track till I feel it all fghts together nicely. I think it’s important in a song for everything to make sense together. For melodies to work with the beats and the lyrics to match the mood…etc. It is very concious, in that sub concious way. What’s the source of the mood that floats through your songs? - Well, I think the source is the emotion or feeling that is running through me at the time that I concieve the track. I do however have a sort of love affair with song that sound beautifully sad. You have a really nice way of phrasing when you sing. A bit »slack«, and very uncharacteristic from other electronic composers/producers who usually phrase straight on the clicks and lose all feeling in the process. Where does this come from? Any particular vocal inspirers? - I love Bjork a lot. I love Imogen, I love lots of singers actually. I am inspired all the time, here and there. But with my vocals, I just go with it, I don’t try to hit every little beat, I like when the voice drips over the beats. I don’t try to hide the Humanity of the human voice in my recordings. Some producers cut out when you take breaths before a phrase, I like to leave that stuff in. When it comes to »electronic music« (I’m aware of all the problems with that term) producers often put emphasis on specific sounds. Kind of, build sound first write song later. And then when listeners discuss a track with a friend and don’t remember the title, they say »You know, the song with the WIIAAAOOOOWW-sound in it«. If I would say that with your music, it's not like that because the sounds are balanced to fit the track rather than to play a role of their own, how would you take it? - I take it just as it is, a statement about my music. It doesn’t offend me or compliment me actually. I know what you mean though… Cause I think every part of a song has a part to play in it that is equally important. Finally: Groove or melody? - Melody if I had to choose one. But both are imortant for sure. Lyssna på Milosh här: www.myspace.com/milosh

Det bästa kvittot på kvalitet när det kommer till ambient musik är att den framkallar bilder av avstånd. När jag trycker på play så vill jag vaggas in i känslor av vidsträckthet, avlägsenhet och omätlig rymd. Jag vill kunna sluta ögonen och se en solnedgång vid horisonten, bortom stäppen som tåget stormar fram över och som genom rutorna ser likadan ut, timme efter timme efter timme. Jag vill automatiskt börja tänka på sonderna vi skickar ut i rymden, som tar några viktiga bilder av en komet under en snabb förbiflygning och sedan driver in i oändligheten utan väg tillbaka. Detta är den bra ambientens gåva och förbannelse: Samtidigt som de här associationerna är ett kvitto på kvalitet är det ju också en cue för såna som mig att falla tillbaka på naturromantik och tjatiga bilder om avstånd. Det var inte meningen. Förlåt. Det gick bara inte att hålla tillbaka. För det är klart att det blir så när man lyssnar på Tim Hecker. Mannen som gjorde de två album som fått mig att må både som bäst och som sämst på 2000-talet – det episka »Radio Amor« och den mörka »Mirages«. Mannen som kommit att bli expert på att väva ihop kantiga ljudmassor till att bli sammetslena helheter. Mannen som av någon anledning alltid lyckas träffa de där känsligaste punkterna, när harmonierna skär sig lite och jag inte får allt serverat utan måste fylla i de tomma fälten själv. Tänk dig känslan i en actionfilm. Slutstriden. Hjälten har varit nere för räkning men kommit tillbaka. Larmet av pompig filmmusik och exploderande pistolskott får högtalarna att skallra. Vår hjälte har fällt de flesta men den värsta skurken står upp. Vi tror att skotten är slut men vi vet inte. Vi får se att skurken kommer upp bakom vår hjälte och ska skjuta honom i ryggen. Just där stoppar regissören handlingen. Musiken stannar abrupt, larmet från pistolerna dör ut. I slow motion vänder sig hjälten om. Just i det ögonblicket kan vad som helst hända. En lång historia av enformig filmdramaturgi har lärt oss att hjälten förmodligen klarar sig, men just i det ögonblicket kan fortfarande vad som helst hända. Vi håller andan. Klippet varar inte ens en sekund men den korta, korta pausen i det höga tempot känns längre än hela slutstriden tillsammans. Att lyssna på Tim Heckers musik är som att vara i detta korta vakuum. Hans musik befinner sig nämligen just där, hela tiden. Ingenting är självklart, utgången är oviss men just i det ögonblicket är allt så fridfullt. Hösten 2006 släppte Tim Hecker albumet »Harmony in Ultraviolet«. På många sätt var det del tre i trilogin som inleddes av »Radio Amor« och »Mirages«. Mellan första spåret »Rainbow Blood« och sista spåret »Blood Rainbow« tog Hecker sina skärande harmonier, skavande stråkar och mörka muller till fulländning. Där »Radio Amor« var ett konceptalbum om fiskare i Honduras och »Mirages« utforskade goth var »Harmony in Ultraviolet« uppgivenhetens soundtrack. Du vet i slutet av John Carpenters »The Thing«, när forskningsstationen brinner och de enda två överlevande sitter utanför i natten med bara Antarktis oförlåtliga vidder runt sig? »What do we do now?«. R.J. MacReady suckar och säger... »Why don’t we just... wait here for a while?«. På många sätt kan man saga att »Harmony in Ultraviolet« är vad som händer därefter, när vi tittare bara få se sluttexterna. Tim Hecker är en känsloknarkare som vet vilka knappar man ska trycka på för att vagga in lyssnaren i precis den sinnesstämning han har bestämt. Halvvägs in i femtespåret »Dungeoneering« har jag redan givit upp. Det är bara att acceptera nederlaget. Därifrån är det bara en transportsträcka fram till slutet i den vidsträckta ambientens förtrollade värld. 2006 fanns det bara en skiva att lyssna på när det var mitt i natten, alla skärmar var avstängda och man ville få en glimt av en annan värld. Makalöst. Jag har tidigare publicerat en intervju med Tim Hecker här på Beneath a Steel Sky. Läs den här.