FEED2007-01-25
Morgonens konstigaste
Anton Corbijn åkte tunnelbana från Fridhemsplan till Sundbyberg för en timme sen. Meddelas endast på detta sätt.
Permalänk
Kommentarer avstängda 
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2007-01-24
Osmakliga annonsmakare
Jag läste The Economist och hittade en helt sjuk annons. Okej. Modern egyptologi menar väl att pyramiderna inte byggdes av slavar utan av avlönad arbetskraft. Fine, det kan vara sant eller så är det ett försök att snygga till historien så att de gamla egyptierna framstår som ädlare än de var. Oavsett vilket så är den allmänna uppfattningen fortfarande att pyramiderna byggdes av slavar. Punkt. De senaste rönen från Giza-platån spelar liksom ingen roll. Med detta i åtanke, är det då så smart att vara bank och dundra på med en sån här annons (fick fota av den, har ingen scanner, sorry för kvaliteten):
Helt absurt. Jag menar, vad kommer i nästa nummer?
Berätta, kära copywriters, vad kan vi vänta oss?
Permalänk
2 kommentarer Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar: > felmeddelande > reklam
2007-01-23
Bowie såg igenom konspirationen!
»Big brother, mainstream media, government cover-ups… You want answers? Well, so does he! He’s Alex Jones on the GCN Network. Now, live from Austin, Texas… Here’s Alex Jones!«
Okej, jag erkänner. Jag lyssnar regelbundet på The Alex Jones Show. Nej, jag är ingen konspirationsteoretiker och nej, jag tror inte att han levererar några konkreta sanningar om världen vi bor i och livet i allmänhet. Men att lyssna på honom är att kliva in i en helt annan värld. Den världen är full av svarta helikoptrar, government cover-ups och konspirationer mellan regeringar, kommersiella intressen och Världsbanken. »Everything is just smoke and mirrors.«
För en popkulturjunkie är den här världen mer intrigerande än den tråkiga utanför fönstret här. Svarta helikoptrar kommer alltid vara mer spännande än Linda Rosing, liksom. Man behöver inte tro på det för att gilla det.
Alex Jones kokar sin världsbild utifrån en slags metodologisk reduktionism, men slevar i ett par klickar av Roswell, Watergate och »Arkiv-X« innan soppan får stå och dra. Jag tycker det är skitkul. Problemet med konspirationsteoretikerns analys är ju att den alltid ser saker hända av en anledning. Varje beslut, varje lag och varje drag fyller sin funktion i den stora kataklysmen: byggandet av en New World Order som omkullkastar demokratin och friheten för alla. Och det är svårt att föreställa sig hur politiker – som först och främst är inställda på att bli (om)valda och därför av naturen är konservativa och mer eller mindre populistiska – skulle kunna vara så skickliga och sluga att de deltog i den här iscensättningen.
Det går med förnuft och logik bara inte att köpa idén om Den Stora Agendan, men under de tre timmar som Jones dagliga radioshow pågår spelar det ingen roll. Ingen som helst. Några avsnitt räcker för att man ska börja titta misstänksamt mot män i trenchcoats, undra vad som döljer sig bakom rubriker och avfärda alla som pratar om att de värnar ens säkerhet (»cause ’security’ is just another word for ’control’, right? You can change ’security’ for ’control’ anywhere: ’Social control’, ’Homeland Control’, ‘The Control Counsil«).
Jag lyssnar på programmet därför att det står på en suddig tröskel mellan fantasi och verklighet, som ett storpolitikens Blair Witch Project, ungefär.
Hur som helst: Till poängen. The Alex Jones Show blandar nyheter med intervjuer och lyssnarsamtal. Många ringer för att berätta om justitiemord de blivit utsatta för eller för att informera om demonstrationer mot nya lagförslag. Men det roligaste som finns är när det ringer en dåre till programmet. Och då pratar jag om en Dåre. Jones och hans kollegor må ha en udda syn på världen men de gräver, undersöker och intervjuar i alla fall för att försöka backa upp vad de påstår med fakta. Men när Dårarna ringer, då kommer den största humorn. Det bästa är hur programledaren liksom lite skamset måste fortsätta samtalet eftersom de har gjort en poäng av att vara truth seekers till skillnad från mainstream media och därför inte bara kan koppla bort folk hur som helst.
I fredags var Alex Jones ledig och i hans ställe vikarierade Bob Daisy, en lokal programledare som har en TV-talkshow på ungefär samma tema. En bit in i tredje timmen av programmet kom samtalet…
Bob: Up next we have… Lucas in Texas. Lucas, are you there?
Lucas: What’s up Bob?
B: Not a whole lot. I’m just holding down the fort while Alex isn’t here.
L: You’re doing a good job.
B: Thank you.
L: Hey, a lot of.. uh. very important people have tried to warn us for as long as 25 years ago. Have you ever listened to the lyrics of David Bowie’s »China Girl«?
B: Uhhh.. Yeeeah, but..?
L: Listen to the lyrics to it! It pretty much tells you all about the New World Order, you know… Plain as day.
B: Hmm?
L: You know, how China takes over America. I mean, it’s all there. In the song.
B: Is that right?
L: I mean, the man is brilliant, he put it in words 25 years ago.
B: »China Girl«, huh?
L: Yeah! Take a look at it. It’s pretty amazing, actually.
B: Uhh.. Interesting.
L: You know, people of his stature have been trying to warn us of this for 25 years. People don’t even see it, they just look through it, stay about in their little matrix.
Varför känner jag mig lite besviken över att den här viktiga detaljen inte togs upp i tidningen Pops stora Bowie-artikel?
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar: Alex Jones > hemligt > konspiration > konspirationsteori > New World Order
2007-01-22
Psykisk terror på Konsum
Skräcken! När jag stod på Konsum ikväll så var det en tjej som stod fyra meter ifrån och pratade i mobiltelefon. Hon sa till den hon pratade med: »Var det fyrkornskross det hette? Jag har letat överallt och det finns inte.« Jag hajade till, för jag stod i samma ögonblick och tittade på just paketen med fyrkornskross. Borde jag säga till henne? Men hjälp, då skulle jag ju avslöja att jag tjuvlyssnat på hennes samtal. Men jag tjuvlyssnade väl inte egentligen? Jag hörde ju bara. Tjejen fortsatte prata och de började diskutera vad man kunde byta ut det mot. »Kanske om jag köper fyra sorters annan kross?« sa hon och jag tänkte nej nej det går inte. Jag tyckte synd om henne, för det är klart att jag borde säga till. Okej, jag säger till. Men, då slog det mig: Nu hade det ju ändå gått 10-15 sekunder sen hon nämnde fyrkornskrossen i telefonen. Nu var det tio vändor värre. Okej om jag sagt till direkt för om hon pratar högt i mobilen så är det ju oundvikligt för mig att höra, men nu hade det gått några ögonblick för länge. Nu hade jag ju liksom inte bara tjuvlyssnat utan också kommit ihåg vad hon sa och hunnit fundera på det. Som att erkänna att jag stått och övervägt att inte säga något alls liksom. Men till slut tog jag ett paket, vände mig mot henne och sa »Var det en sån här du skulle ha?« och räckte fram paketet. Hon tackade och jag pinnade iväg kvickt därifrån.
Oh oh, allt det här sociala interagerandet… Why does it have to be so haaaard?! Kan inte folk prata lägre i telefonen så att jag slipper såna här pärser, tack.
Permalänk
4 kommentarer Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2007-01-21
Vinterljus
Såhär såg det ut vid halv åtta i morse, när jag tog en promenad:
Med anledning av det så… Richard Reaghs nya singel i resväskeomstöpning:
Richard Reagh – »Winter Light (Mr.Suitcase Fat Kid Nosebleed Mix)«
Permalänk
1 kommentar Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
2007-01-19
Var finns sanningen om den lila djävulen?
Att gå förbi McDonalds på S:t Eriksgatan under lördagar kan vara en sann skräck. Man är ledig, man är fri, på väg till lite shopping eller bara ute på promenad, och plötsligt står där i ens väg en onämnbar lila plump. Uttryckslöst liksom guppar han fram på trottoaren, fet som Elvis, hotfull som Den Onda Dockan. Allt kring honom känns bara så fel. Han är en ulv i fårakläder. Barnen har inte förstått det här, men den gredelina blobben är hotet mot allt vi håller kärt.
De karaktärer som McDonalds använt i sin reklam (d.v.s. invånarna i McDonaldland) är ganska enkla och förutsägbart svartvita. Ronald McDonalds titel är »Chief happiness officer« och det fattar vem som helst att han är den sköna clownen det är holly jolly kring. Klackarna i taket, tjo och tjim. Ronald är en oironisk Farbror Frej. Bra, då vet vi var vi har honom.
Den lille tjyven, Hamburglar (till höger på bilden), är motsatsen. Han är glädjedödaren som stjäl hamburgare av små barn. Maskerad och klädd i fångkläder är han lätt att identifiera och varje gång han varit med i filmer så slutar det ändå bara med att Ronald McDonald jagar ikapp honom och ger tillbaka alla hamburgare till barnen. Hamburglar är Ronald McDonalds motpol på samma sätt som Björnligan är Joakim von Ankas och bara med en synnerligen rabiat marxistisk analys kan man ge honom mer djup än så.
Birdie The Early Bird (till vänster på bilden) är ännu plattare: Hon är bara reklam för frukostmaten.
Så långt allt väl, men var finns plats i denna plot för den vidriga lila saken som brukar jaga mig längs S:t Eriksgatan? Ingenstans. Jag fruktar honom.
Den där fetklumpen heter Grimace på engelska. Under mina efterforskningar kring honom har det framträtt en komplicerad bild. Ingenstans går att få reda på vad Grimace står för, vad hans roll är eller ens vad han är för något. Där de andra mer perifera karaktärerna ofta symboliserar en av McDonalds maträtter (tänk Mayor McCheese, Big Mac eller The Fry Guys) är Grimace ett mysterium. Hans agenda är höljd i dunkel. Ändå tillåts han vagga runt där på S:t Eriksgatan, uttryckslös med wobblande gångstil.
Att han verkar ha gått från att vara en av de onda till att nu föra en anonym icke-tillvaro gör ingenting bättre. En gång i tiden hade han tydligen dubbla uppsättningar armar (!) – för att han skulle kunna stjäla (!!) så många milkshakes som möjligt. Ja, ni hörde rätt. Han var Hamburglers capo. Där Hamburgler aldrig blev mer än en simpel rövare och inte på något sätt lyckades dölja vem han var verkar Grimace dock vara hal som en ål. Trots sitt dunkla förflutna poserar han idag med ett positivt uttryck och står numera, med endast ett par armar, och klappar bebisar på huvudet som om ingenting hade hänt.
Grimace är en sleeper cell. Han är djävulen i mitten av folkhemmet.
Vad Grimace heter på svenska vet jag inte. Jag mailade till och med McDonalds kundtjänst (ni vet, »McSvar«) och frågade vad han heter och om jag kunde få lite mer information om honom med lögnen att min brorsdotter var livrädd för honom där på S:t Eriksgatan och att jag ville trösta henne genom att berätta en saga (jag har ingen bror men tänkte att det skulle bättra på chansen att få svar till skillnad från om jag berättade som det är, att jag försöker avslöja vad han håller på att koka ihop):
Från: mcsvar@mcdonalds.se
Datum: 2007-jan-03 20:14
Ärende: Re: Fråga från www.mcdonalds.se [061229-6WXL5P]
Hej Billy,
dessvärre hittar jag ingen information här hos oss på kundtjänsten men jag skickar din fråga vidare till vårt huvudkontor och hoppas att de kan hjälpa till.
Med vänlig hälsning,
Katarina, McDonald’s Kundservice McSvar
Över två veckor senare har jag fortfarande inte fått något svar från huvudkontoret och jag kan bara tolka det på ett sätt: De har ingen aning om vem figuren är och vad hans uppdrag hos dem innefattar. Jag hoppas att en utredning är påbörjad, att SÄPO och FRA är informerade, att konton fryses och att han sätts upp på no fly-listor överallt. För även om han har slutat stjäla milkshakes så läser jag honom som en öppen bok. Grimace är en katastrof som väntar på att hända.
Se även detta klipp. Känn skräcken.
Permalänk
4 kommentarer Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar: hamburglar > maskot > mcdonalds > reklam > ronald mcdonald
2007-01-18
Storebror lägger sig i din musiksmak!
Och jag som just ägnat en vecka åt att återupptäcka Pat Metheny. Fan.
Permalänk
1 kommentar Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
