Bowie såg igenom konspirationen!

»Big brother, mainstream media, government cover-ups… You want answers? Well, so does he! He’s Alex Jones on the GCN Network. Now, live from Austin, Texas… Here’s Alex Jones!«

Okej, jag erkänner. Jag lyssnar regelbundet på The Alex Jones Show. Nej, jag är ingen konspirationsteoretiker och nej, jag tror inte att han levererar några konkreta sanningar om världen vi bor i och livet i allmänhet. Men att lyssna på honom är att kliva in i en helt annan värld. Den världen är full av svarta helikoptrar, government cover-ups och konspirationer mellan regeringar, kommersiella intressen och Världsbanken. »Everything is just smoke and mirrors.«

För en popkulturjunkie är den här världen mer intrigerande än den tråkiga utanför fönstret här. Svarta helikoptrar kommer alltid vara mer spännande än Linda Rosing, liksom. Man behöver inte tro på det för att gilla det.

Alex Jones kokar sin världsbild utifrån en slags metodologisk reduktionism, men slevar i ett par klickar av Roswell, Watergate och »Arkiv-X« innan soppan får stå och dra. Jag tycker det är skitkul. Problemet med konspirationsteoretikerns analys är ju att den alltid ser saker hända av en anledning. Varje beslut, varje lag och varje drag fyller sin funktion i den stora kataklysmen: byggandet av en New World Order som omkullkastar demokratin och friheten för alla. Och det är svårt att föreställa sig hur politiker – som först och främst är inställda på att bli (om)valda och därför av naturen är konservativa och mer eller mindre populistiska – skulle kunna vara så skickliga och sluga att de deltog i den här iscensättningen.

Det går med förnuft och logik bara inte att köpa idén om Den Stora Agendan, men under de tre timmar som Jones dagliga radioshow pågår spelar det ingen roll. Ingen som helst. Några avsnitt räcker för att man ska börja titta misstänksamt mot män i trenchcoats, undra vad som döljer sig bakom rubriker och avfärda alla som pratar om att de värnar ens säkerhet (»cause ’security’ is just another word for ’control’, right? You can change ’security’ for ’control’ anywhere: ’Social control’, ’Homeland Control’, ‘The Control Counsil«).

Jag lyssnar på programmet därför att det står på en suddig tröskel mellan fantasi och verklighet, som ett storpolitikens Blair Witch Project, ungefär.

Hur som helst: Till poängen. The Alex Jones Show blandar nyheter med intervjuer och lyssnarsamtal. Många ringer för att berätta om justitiemord de blivit utsatta för eller för att informera om demonstrationer mot nya lagförslag. Men det roligaste som finns är när det ringer en dåre till programmet. Och då pratar jag om en Dåre. Jones och hans kollegor må ha en udda syn på världen men de gräver, undersöker och intervjuar i alla fall för att försöka backa upp vad de påstår med fakta. Men när Dårarna ringer, då kommer den största humorn. Det bästa är hur programledaren liksom lite skamset måste fortsätta samtalet eftersom de har gjort en poäng av att vara truth seekers till skillnad från mainstream media och därför inte bara kan koppla bort folk hur som helst.

I fredags var Alex Jones ledig och i hans ställe vikarierade Bob Daisy, en lokal programledare som har en TV-talkshow på ungefär samma tema. En bit in i tredje timmen av programmet kom samtalet…

Bob: Up next we have… Lucas in Texas. Lucas, are you there?
Lucas: What’s up Bob?
B: Not a whole lot. I’m just holding down the fort while Alex isn’t here.
L: You’re doing a good job.
B: Thank you.
L: Hey, a lot of.. uh. very important people have tried to warn us for as long as 25 years ago. Have you ever listened to the lyrics of David Bowie’s »China Girl«?
B: Uhhh.. Yeeeah, but..?
L: Listen to the lyrics to it! It pretty much tells you all about the New World Order, you know… Plain as day.
B: Hmm?
L: You know, how China takes over America. I mean, it’s all there. In the song.
B: Is that right?
L: I mean, the man is brilliant, he put it in words 25 years ago.
B: »China Girl«, huh?
L: Yeah! Take a look at it. It’s pretty amazing, actually.
B: Uhh.. Interesting.
L: You know, people of his stature have been trying to warn us of this for 25 years. People don’t even see it, they just look through it, stay about in their little matrix.

Varför känner jag mig lite besviken över att den här viktiga detaljen inte togs upp i tidningen Pops stora Bowie-artikel?