FEED2007-03-31
Förfallen techno
»We are the syncronizers
Send messages through time code
MIDI clock rings in my mind
Machines gave me some freedom
Synthesizers gave me some wings
They drop me through twelve bit samplers
We need to use envelope filters
To say how we feel
We are electronic performers
We are electronics«
(Air »Electronic Performers«, 2001)
Igår var jag på Debaser och såg Pluxus. Jag har sett dem live en oändlighet av gånger – jag har tappat räkningen – men aldrig har de varit så stiliga som igår. Iskallt blått ljus, välbalanserade ljud, tillbakalutat gungande i takt med pulserande beat. Tre ihopkopplade datorer, kontrollerat vridande på MIDI-klaviaturer.
You’ve come a long way, baby! Det känns som oerhört länge sedan Pluxus var ett fyrdelat litet energiknippe som unisont studsade runt till »Djurens kavalkad« och hamrade på analogsyntar. Inte för att det på något sätt var fel (herregud vilka festkvällar jag har haft till livespelningar med »gamla« Pluxus), men för att det är så skönt att de nu åldras med värdighet. Det är ändå vad man är mest orolig för att gamla hjältar ska misslyckas med.
Jag bläddrade lite i mitt Pluxus-referensmaterial nu på förmiddagen och hittade en märklig sak. I en intervju jag gjorde med dem i januari 2000 (samma intervju som fick mig att inspirerat gå hem och starta Frederick Fleet samma kväll) sade Sebastian Tesch apropå deras livesyntjammande:
»Med MIDI blir det så mycket sladdar och datorer och effekter och mitt i allting sitter man själv som en död bläckfisk och ska försöka styra allting. Alla i bandet har en personlig prägel på sättet att spela och på ljuden man bygger. Risken med MIDI är att den personligheten försvinner. Fast man kanske kan sitta med tre datorer samtidigt och spela på varsin?«
När han sa det här var den enda datorn som fanns i bandets ägo en utsliten gammal AST 386. Då kopplade de bara ihop sin musikapparatur och körde. Datorer skulle döda deras uttryck, menade de, fast dörren lämnades öppen för den dagen då programvara och teknik tillät ihopkoppling. Här finns en noggrann tankegång som sträcker sig från 10 år tillbaka till idag.
Kikar man på det här liveklippet från 2002 och jämför det med gårdagens allvarliga exkursion in i de spruckna ljudens frihamn så är det svårt att tro att bara 5 år har gått. Pluxus kallar numera sin musik för »förfallen techno« och mer pricksäker än så kan man inte vara (även om jag själv skulle säga »hemlös techno«, men jag återkommer till det i en annan postning).
2002 skrev jag en mammutessä om den nya experimentella/elektroniska musiken i indiesverige. Den hette »Balladen om Pluxus, revolutionen och väntan på Fas 3« och hade som tes att det var Pluxus debutalbum »Fas 2« som slog upp dörrarna och gav smalare band med skum instrumentering en publik. Jag avslutade essän: »Revolutionen lyckades. Röken har lagt sig och det är dags att skriva författningen. Det nya vi bygger måste vara vackrare än det som rivits ner. Svensk elektronisk musik är på väg in i Fas 3.«.
Om vi inte visste det tidigare så var gårdagen en bekräftelse på att just detta har hänt. Det nya är vackrare än det gamla. Pluxus är fortfarande kungar.
Permalänk
2 kommentarer 
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar: live > maskinromantik > Pluxus
Davidson brydde sig inte om det särskilt mycket, men när han kikade på McCains MySpace-sida såg han något mystiskt. Vid McCains kontaktuppgifter stod texten »No requests for design help please«. Varför skulle någon kontakta McCain för designhjälp? Nej, det här var en bild som låg kvar från Davidsons originalmall (han har den på sin sida för att inte behöva dras med en massa folk som vill ha hjälp med mallen).
För lite mer än tio år sedan, 19 februari 1997, gick jag till Studion i Stockholm för att se Geneva. De var förband till Lightning Seeds men jag hade inte råd att betala 110kr i inträde så jag snackade med Studion-Micke och fick gå in och se bara Geneva gratis. Efter spelningen var det såklart en jättekö till garderoben med folk på väg för att se Seeds och jag var den enda som kom från andra hållet. Jag sträckte fram min nummerlapp.
Jag har ett problem: Förpackningar. Snygga förpackningar. Förpackningar som i sig är lika bra (eller bättre) som produkten de innehåller. Min tjejs mamma var i Japan och köpte godis åt oss (bilden här till höger). Själva snacksen skiljer sig inte överdrivet mycket från naturgodis med nötter och sånt som hänger bredvid kassorna på Konsum (klart det är skillnad, men inte milsvid skillnad), men förpackningen är så… spröd. Varje gång man ska ta en godis så känns det som ett övergrepp – man pajar de där fiiina gubbarna bara för att få ut två små krispiga grejer (kroppen och huvudet, trycket är på påsen). Det är synd. Precis som att man helst skulle vilja bära omkring sin iPod i den snygga lådan den kom i. Jag älskar formen, men det är jobbigt att man måste välja mellan att använda produkten eller spara förpackningen. Hur kan vi lösa det här? Ännu fler plastdetaljer och förpackning-inuti-förpackningen så att det blir omöjligt att öppna över huvud taget?
