Stockholm, du är alldeles för lätt att förlåta. Du gör det jävligt svårt för mig ibland, vet du det? Det spelar ingen roll vilken historia vi har eller hur jag är inställd till dig väldigt ofta - utom när någon talar illa om dig, det är enda gången jag är helt på din sida - för du har ett sätt som bara tar över mig då och då. Tillräckligt ofta för att jag aldrig ska tappa tron på dig helt. Stockholm, du vet hur du förför mig kvällar som denna, när jag promenerar hem från jobbet och sånär som på en och annan joggare är helt ensam på strandpromenaden? Och Stockholm, du vet att jag inte kan värja mig när jag har en ambient/minimal-mixtape i iPoden, som gör att jag inte riktigt vet vilka ljud som kommer från hörlurarna och vilka som är från världen runt omkring. När fåglarna kvittrar ömsom från hårddisken och ömsom från träden, när ett plan dånar förbi över mitt huvud på väg till Bromma och det ligger perfekt i musiken... Stockholm, du blir inte mycket vackrare än så. Och Stockholm, när jag hade gått i lite över en timma... Icke fotriktiga skor gjorde att fotlederna ömmade och jag kände svetten rinna innanför jacka, munkjacka och skjorta. Jag ville komma hem. Mörkret hade precis börjat lägga sig på allvar och jag hade börjat nå utkanterna av city, stora kontorshus med släckta ljus men brinnande neonskyltar på taken. Strandpromenaden började bli mer trafikerad och mixtapen ledde mot sitt slut i en lång, malande moll-drone... Jag var trött då. På musiken och på dig. Jag ville hem. Men Stockholm, när mixtapen dog ut, de sista atmosfäriska ljuden klingande bort... Spellistan var inställd på »random« men det var fan inget slumpmässigt med låtvalet just då. För precis när jag kom innanför tullen så valde du Underworlds »Juanita, Kiteless, To Dream of Love«, en låt jag inte hört på säkert sju-åtta år och som jag inte ens visste fanns på min iPod. »Resonator, resonator, resonator, resonator, resonator, resonator, homeless strays gathering.« Solen gick ner nånstans bakom husen och de 16 minuter låten varade var allt jag behövde för att parkera mig i ett tunnelbanesäte de sista kilometerna hem. Ikväll har jag inget ont att säga om dig, så jag fortsätter väl ett tag till, innan- eller utanför lagen. Stockholm, efter all den här tiden tillsammans så kommer vi fortfarande inte helt överens, men om du fortsätter göra såhär mot mig så ger du ju mig inget val än att stanna. För det är ju stunder som promenaden hem som jag har som enda krav på det jag kallar mitt hem. Fan.

Just nu smäller det! 14 mars klockan 13:59 är det med amerikanskt datummått Nästan Pi-dag: 3.14 klockan 1:59 blir 3.14159. Vi i Europa får ny chans den 22 juli eftersom 22/7 = 3.14285... Nästan Pi. (När du trodde att BASS inte kunde bli töntigare.)

En solig eftermiddag för fyra och ett halvt år sedan träffade jag Mauro Scocco och Johan Ekelund för en intervju om släppet av Ratatas samlingsalbum »Kollektion«. Vid ett tillfälle sa jag något om att »jag har fått uppfattningen att det på 80-talet var si och så«, och Mauro tyckte att jag inte kunde säga så, eftersom 80-talet var en lång tioårsperiod då så mycket hände att man inte kunde tala om det som enheten »80-talet«. Jag har funderat lite på det här. Det står 2007 i almanackan i år. Min första artikel om musik publicerades 1999 så 2000-talet är den period då jag kan anse mig ha varit aktiv inom någon slags popmusiksfär. Problemet när jag tänker på det Mauro sa är bara att jag har så mycket enklare att bunta ihop de här 7 åren av det nya århundradet som just »00-talet«. Hur jag än tittar så har jag svårt att se alla de här förändringarna i stil, ljud och miljö som gjorde det omöjligt för Mauro att prata om »80-talet« som »80-talet«. Låt oss gå tillbaka till föregående decennium. 90-talets hitlistmusik skulle man lite grovt kunna beskriva såhär: Fas 1: New jack swing, kvarlevor av åttiotalets sliskiga popmusik (och »Thunderdome«-techno bland rebellkidsen) Fas 2: Skitig amerikansk rock, Nirvana, eurodisco, Dre/Snoop/Warren G Fas 3: Britpop, pojkband, drum’n’bass Fas 4: R&B, R&B, R&B, hiphop blir mega, Robbie Williams, den lite mer putsade listeurodancen (tänk Chicanes »Saltwater«), radio-bigbeats Ja, skitsamma om något hör till fel fas eller saknas eller är irrelevant. Jag försöker bara måla en bild, inte göra en historieskrivning (att jag tog med den lilla genren drum'n'bass var för att den till slut dök upp i varenda reklamfilm och blev ett av tidens »sound«). Det jag vill visa är att om vi tittar på olika stilar och förpackningar som fanns representerade på playlists 1992 så är det en total väsensskillnad mot vad som fanns 1999. 00-talets hitmusik är betydligt svårare att beskriva i den här typen av faser. Kanske ligger det för nära. Kanske måste man ha lite distans till sin epok för att kunna betrakta den nyktert. Kanske är det en stor skillnad på hur jag upptäcker och upplever musik på 00-talet jämfört med 90-talet (Då: MTV, svensk radio, Expressen Fredag. Nu: selektivt silande, bloggar och internationella webmagasin). Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag fram till samma sak: 00-talets hitmusik har egentligen bara en fas: Coldplay-piano-ballader, »tuffa« hits (allt från Sugababes till Timberlake), modetidningstechno och bakåtdrömmande rockband (The Killers, Franz Ferdinand, Editors). Det är klart att innedrogen för dagen förändrades väldigt mycket i marginalen. Det var några år där i början av decenniet som ELECTROCLASH var skiten som gällde. Sen blev Gang of Four-referensen allenarådande. Sen skulle det vara folkrock som drömde om Laurel Canyon. Och ur varenda laptop knastrade ELECTRONICAN, ljudlandskap i lågtempo där låtarna döptes till symboler istället för namn. Visst hände fantastiskt mycket bra på ett smalare plan (mer än det någonsin har gjort!) men om man tittar på de stora breda dragen (soundet vi möts av när vi går in i den stiligt inredda baren eller den exklusiva klädaffären) så var det inte så mycket som skiljde. Känns det som. Har jag fel? Jag vet faktiskt inte. Jag förnekar absolut inte att det finns nyanser. Det är bara det att 90-talets radiohits med Enigmas »Sadeness (Part One)« till Nirvanas »Smells Like Teen Spirit« till Oasis »Wonderwall« till Backstreet Boys »As Long As You Love Me« visar på ett skeende, ett årtionde som förflyter. För 90-talet gäller det som Mauro sa om 80-talet: Det går inte att prata om den tioårsperioden som något homogent. På 00-talet, däremot, börjar och slutar alla hits med en Coldplay-ballad eller en ond Timbaland(-wannabe)-produktion. För att knyta an till det Mauro sa i början... Om en spoling pratar med mig om 13 år och säger något om att »jag har uppfattningen att ni på 00-talet gjorde si och så«... Kommer jag då påpeka att ordet »00-talet« täcker 10 år och att det inte går att säga något om det som enhet? Jag vet inte. Just nu känns det inte som jag kommer säga det. 80-talets tioårsperiod innefattade ju ändå en övergång från vinyl till CD och musikvideorevolutionen. Vi har inte nåt sånt. 2000 var det AudioGalaxy och 2002 SoulSeek och 2006 MySpace eller bloggar - olika ord för samma saker. Stirrar jag mig blind i en larvig önskan av att min tid på jorden ska vara lika händelserik som exempelvis Mauros och ser därför inte skogen för alla träd? Är det kanske så att det bara just är radioskvalet som blivit mer oföränderligt - i de smalare världarna händer ju massor av grejer? Eller har vi kanske rentav kommit till Fukuyamas »the end of history«?

»When you think that is over Well, it haven't even begun! When the clouds have passed over We'll be staring at the sun« Det har varit en hård månad för lilla bloggen. Kära gamla Bomben går mot sitt slut som mötesplats på det Gycklargrvppen kallar för väfven och det är med ett ganska stort mått av sorg som jag har flyttat hit, till www.monotoni.se/bass. Bomben var ju ändå där allt började för mig. Mina första publicerade texter, mina kära vänner i redaktionsgänget, alla galna fester... Men nu är det här det nya hemmet. (Om du inte fattar ett dugg vad jag pratar om så är det för att du redirectats hit till den nya platsen, byt ditt bokmärke/prenumeration). Jag ljuger om jag säger att »jag flyttat hit«. En halvilliterat sate som mig hade inte kunnat fixa det själv såklart. Såklart var det Linus G Larsson, Bombens teknikguru under alla år, som fixade biffen. Jag bugar och lyfter min hatt åt honom. OBS! OBS! Du kanske inte har bytt RSS-prenumerationen till denna nya adress? Och inte dina kompisar, din familj, släkt eller vänner heller? Hjälp till att sprida nyheten bland alla miljoner du känner som följer Beneath a Steel Sky. Adressen för RSS är www.monotoni.se/bass/feed. Den gamla kommer snart att upphöra. Nu kör vi! Harder, faster, Scooter! ps. Det är lite länkar och sånt som kanske inte rullar fullt ut ännu för att jag inte ställt in allt som det ska vara. Ha lite överseende med eventuella barnsjukdomar och meddela gärna fel om du hittar något sådant. ds.