Då ska vi se. Jag nämnde i en tidigare post att jag hoppades kunna lämna en glad nyhet, och det tänkte jag göra nu (glad och glad.. beroende på hur man ser det förstås, men för mig är den glad). Den 30 maj släpps mitt album, »Guidelines For An Emerging Century«. Singeln från det heter »You Don't Smile Anymore«. Sanna Fischer sjunger. Dessutom har den remixas av Kopia och Magsch, en somrig mysversion och en mörk klubbversion. Tanka: 01. »You Don't Smile Anymore« 02. »You Don't Smile Anymore (Kopia remix)« 03. »You Don't Smile Anymore (Magsch remix)« Eller dra ner zip-fil med alla versionerna här. (Foto och form av Azin Ashourvan, mastring av Andreas Tilliander)

Igår var jag och såg Jóhann Jóhannsson på Södra Teatern. En brokig blandning av kulturkoftor, Fylkingen-skägg, stråkpensionärer, hästsvans-och-skjorta-killar och technoproducenter hade letat sig dit och alla hade nog höga förhoppningar. Det blev en mycket bra kväll. Jag har tidigare dött av såväl albumet »Virðulegu forsetar« som det senaste, makalösa »IBM 1401, A User’s Manual«. Man måste imponeras av en kille som har talang och kunskap att arrangera stycken på klassiskt vis och samtidigt utforska elektroniska ljudvärldar och dessutom inte vara rädd för en stor gnutta brus och dist. På konserten spelade Jóhann på synt med effektboxar, konsertpiano och rattade loopar på sin Macbook (med styrplattan). Bredvid honom satt en klassisk fågelman i svart tröja och glasögon och förde oväsen och klappade då och då till en drumpad med galet reverb (tänk: room size 80%, decay time 10 sec). Och sedan fanns där stråkkvartetten som mellan mullrande båtmotorer och tunga sinusloopar hittade en helt naturlig plats. Med små nickar och diskreta tecken dirigerade Jóhann sin kvartett och stundtals hade jag ingen aning vilken takt de spelade mot - men det var glimrande. Det är något som händer i en gammaldags miljö som Södra Teaterns, när ett svartklätt gäng som detta kliver upp och spelar de här sorgliga, sorgliga verken. Det kändes så... skört. Som en dödsmässa. Inte ens när »The Sun’s Gone Dim And The Sky’s Turned Black« nådde sitt crescendo så kändes allt säkert utan risken fanns hela tiden att alla skulle bryta ihop och gå hem. Kanske var det filmerna. De projicerades bakom bandet och var gryniga, svartvita, med industriellt förfall och grus som tema. Bara i extranumret var de i färg, då från en suddig super8-film på lekande barn filmade från ett fönster - jag vill tro att det var Jóhann själv. Om det var ett hoppfullt slut? Knappast. Musiken var fortfarande molltyngd och jag kunde inte hjälpa att känna att nostalgin, längtan tillbaka till någon slags mytiskt orörd barndom, måste vara ett tungt ok för Jóhann att bära. Och det gör ju bara allt ännu sorgligare, nu när jag tänker på det. Vi kanske kan kalla hans musik för barndoom.

»Här blir inget uppdaterat.« Nej, jag har tagit ledigt. Eller, inte ledigt. Men ungefär. Jag är inlåst i Roth Händle Studio och arbetar för fullt. En paus från det jag normalt pysslar med i alla fall - och där ingår blogguppdateringar. Men det varar bara den här veckan, sen kör vi igen, ok? Förresten... Om några dagar kan det tänka sig att jag har en glad nyhet. Vi får se. Håll ögonen öppna här så berättar jag sen.

Jag har inget vettigt att berätta och ser mest fram emot att kvällen ska komma så jag kan korka upp vinaren och sätta mig i min studio. Tänkte dela med av tre fina hits: Ercola ft. Annie - »Follow Me (Lifelike mix)« (Bloggdisco med oktavbasar, väsande syntstråkar och porrig sång.) Partial Arts - »Trauermusik« (Ewan Pearson-projekt med Rhodes, sväng och nyblommande vårharmonier.) Feist - »My Moon My Man (Boys Noize remix)« (Elbasen, Daft Punk-vocodern och den svalt långsamma förförelsen.) Trevlig helg!

Aaron Koblin tog data från amerikanska flygmyndighetens radar och lät trafiken rita mönster. Varje plan som korsade Amerika ritade en noggrann linje mot den svarta bakgrunden och med sådär 15000 plan i luften samtidigt blev resultatet svindlande plotter-konstverk. Spana in filmerna på när flygplanen ovetandes skapar visuella under på på Aarons hemsida. Mandelbrot fractals, you got nothing on this!

En vansinnig, medryckande, uppitchad souldiscosampling. En otyglad sub-bas som får högtalarna mer att vibrera än att uttrycka en ton. Sång som äger hela mellanregistret och ibland trycker bort allt - till och med den vassa vassa stråken. Och så hihatens tick-i-tschhh tick-i-tschh tick-i-tschhh tick-i-tschh... Kalle Js kommande sjua »Vingslag«, med Johan Tuvesson från Nicolas Makelberge vid micken, kommer det att dansas till på popklubbar och i parker hela sommaren. Jag älskar att Kalle J har återvänt till det som han är så grym på, det som fick mig att höja på ögonbrynen då han dök upp. Den där galna, skitiga samplingsloopklubbpopen. Motown på syra. Daft Punk med sax och linjal istället för 16-bitssamplers. Mer! Mer! EDIT: Jag har fan ingen aning om varför jag satte rubriken på den här postningen. Jag vill ju ha mer, inte att det skulle vara den sista. Men att ändra rubriker i efterhand är ett otyg så jag får stå med svansen mellan benen.

Det finns mycket kul att hitta på Internet (sagt med 1996-fascinerad röst). Som ett sjukt snyggt foosball-bord där Good XI ställs mot Evil XI. Foosball kan nog inte bli bättre än så. Se bara på det oerhört vassa mittfältet som Evil XI ställer upp med! Trojkan med Adolf Hitler, Pol Pot och Idi Amin är hårdare än när Sverige hade Thern och Schwarz. Där har motståndarnas offensiva mitt i Cristopher Robin och Flash Gordon minsann något att bita i om de ska kunna sticka in passningar till Gud som går på topp. Räkna med en match i matchen ute på kanten där de godas yttermittfältare Dr.Jekyll ställs mot den alltid lika löpvillige Mr.Hyde. Jag tror att en stor del av matchbilden kommer att präglas av huruvida Moder Teresa och Gandhi lyckas komma runt på kanten, för är det någonstans man kan se en svaghet hos Evil XI så är det på högerbacken där Jack the Ripper inte har övertygat på något sätt hittills i serien. För kompletta laguppställningar och lagfoton, se denna länk.