2007-05-25
Postad i Irrpostning
Nu på onsdag släpps mitt album »Guidelines For An Emerging Century«! Vi tänkte fira det lite med en releasefest!
Kitty Litter vs Happymanday heter tillställningen. Happymanday fyller 10 år i år så detta blir del 2 av deras jubileumsfirande, dessutom. Vi kör från 20:00 i KGBs källare (Malmskillnadsgatan 45). Kom dit och mingla! Ta en öl, häng runt och pusta ut över att väntan är över (no more modesty).
På onsdag går det också att köpa albumet för 100 spänn. Om du inte kan komma till KGB men vill köpa det ändå så kan du klicka här och fylla i dina uppgifter så får du det hemskickat.
Tjo och tjim. Välkommen på onsdag!
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
mr.suitcase
2007-05-24
Postad i Irrpostning
Idag börjar allvaret i Giro d’Italia. Det har varit en del riktigt trevliga etapper tidigare, men nu tornar bergen upp sig över klungan. Di Luca eller Cunego? Kommer Piepoli smälla till igen? I eftermiddag tar sig Girot över den franska gränsen och uppför den episka Col d’Izoard. Eurosport klockan 15:00 är det som gäller. Ändå har det bara börjat. På onsdag, den 30 maj, är det dags för majestätiskt lodrätta Monte Zoncolan. En vansinnigare uppförskörning får man leta efter.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
cykel >
Giro d'Italia
2007-05-20
Postad i Irrpostning
Erik de Vahls kriminellt limiterade »Oh! My Spine« som jag pratat om i tidigare inlägg finns nu för nedladdning. Hela klabbet alltså. Klicka här för ett stycke fragmenterad vårfröjd.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
erik de vahl
Postad i Irrpostning
Det börjar bli sommar utanför. Jag lyssnar på Mark Gross när han pratar om semestrar. Det är jättekul, för han har ungefär samma inställning som jag till camping (»Hey, let’s go and make life very uncomfortable for a week!«). Men när han sen fortsätter är det förvisso väldigt roligt men påminner om fruktansvärda saker:
»That was vacation for us every summer. We couldn’t leave unless it was the hottest damn day of the year, 110 degrees, you could see the heat coming off the asphalt and we’d pile in our big piece of crap car – with no air conditioning. We just had a vent. You know, ‘Vent’ on the dashboard? A red-blue line underneath it. ‘Hmm blue, that’s a refreshing cool color! I’ll just pull it over there and… it will make no fucking difference at all!’ No, cause a vent is the hot outside air heated up over the engine and then blown back inside the car. There’s no blue involved! It should just be a big red line with a picture of a guy frowning and a guy crying on the other side.«
Så var det alltid när vi åkte bil på somrarna. Satans varmt och den där ventilationen som mullrade så att det inte gick att lyssna på radio eller nåt. Vad är dealen med att det inte fanns bilar med A/C i Sverige? Varför sågs det som en nymodighet och lyx på 90-talet? Det är ju helt sjukt att vi här är så himla bra på att hålla oss varma på vintern men är i total avsaknad av sätt att upprätthålla mänsklig standard på sommaren. På mitt förra jobb var kontorslokalerna helt nybyggda men temperaturen i mitt rum gick aldrig under 27 grader på somrarna (jag hade med mig termometer för att kunna skicka regelbundna arga mail med uppdateringar till administrativa chefen).
Förmodligen är det alla traumatiska värmechocker som gjort att jag aldrig velat skaffa bil. När jag gått i de tankebanorna så har jag bara behövt minnas de svettiga resorna när man klibbade fast i sätet och ventilationen inte gjorde något ett skit bättre.
Aldrig mer! Till i år har jag köpt en klimatanläggning så när julisolen står som högst och alla andra lägenheter är så varma att stearinljusen viker sig så kommer jag sitta i behaglig temperatur och titta på Tour de France. Vadå? Den drar el? Visst, jag skriver på Aftonbladets klimatupprop eller bygger ett nytt kärnkraftverk. Jag har tagit mina kulor i obekvämlighetens namn. The line must be drawn, and it must be drawn here.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
på stan
2007-05-18
Postad i Irrpostning, mp3
En av skivorna i New Order-boxen »Retro« innehåller blandade liveinspelningar. Den bästa är »Regret«, tagen från Reading Festival 1993, en låt som naturligtvis är en av de bästa de gjort även i studioversion men i boxen lyfter den ännu mer. Framförallt på grund av samtalet som finns i box-boken som gör allt tjugo vändor sorgligare/vackrare:
—-
Hooky It was the last one, we all knew it was the last one. It was miserable, it was a really horrible gig.
Bernard We all walked off, went to bed and didn’t speak to each other for five years.
Steve Well, it would have been nice if that was the case, but things are never that simple.
Bernard We’d just finished the tour of America, we were all falling out with each other. The reasons for that were multi-layered and complicated, but there’s also the fact that we’d toured and toured and I’d burned out. Being on tour with New Order is like being hit with a stick.
Steve Halfway through the gig I had a sudden urge to vomit, you know when you can feel it coming up in your throat.
Hooky We played quite well though.
Steve We were very, very, very tight at that point, from playing America.
Bernard I remember someone playing a bootleg of the gig at a clothes shop and it sounded fantastic.
Hooky The saddest thing though is that then I had to go and mix it, afterwards. I was listening to it and I was nearly in tears, and I was thinking, Oh shit, what a waste, because we played really well and you just knew it was the last one.
—-
New Order – »Regret (live – Reading Festival 8-29-93)«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
new order
Postad i Irrpostning
»När man spelade Stravinskijs ‘Våroffer’, jag tror det var 1913, så blev det slagsmål i publiken. Den här nya ljudvärlden skakade om människor så mycket att de började slåss i själva konsertsalen. Även på bild- och filmsidan finns det fantastiska exempel på detta. En tavla kunde på den tiden i stort sett skapa revolution. Idag tittar man slött på alla tusen vernissage som finns. ‘Jaha. Mmm. Så duktig han är,’ och så gäspar de.«
Ralph Lundsten, i intervju här.
Bilden ovanför är snodd av Agge och visar det som var kvar när The Tough Alliance-spelningen på Clitspit-festen i onsdags var över. Det är redan en klassisk kväll.
Baren på Södra Teatern var fullpackad 20 minuter innan spelningen när ett stort slagsmål bröt ut. En lämplig upptakt till vad som komma skulle. När tablasarna (hur böjer man tablas i bestämd form plural?) från introt till makalösa »Something Special« till sist drog igång och TTA kom upp på scenen blev det total kaos. En kille bredvid mig bara skrek rakt ut. Inte jublande eller så. Han bara skrek. När »First Class Riot« började stormades scenen. I ett kaos av folk och stroboskop-ljus kunde man ibland skymta Eric och Henning om man hade tur. Eric lyftes upp och bars runt, medan publiken på scen hittade vaser i fönstren bakom mörkläggningsgardinerna och började kasta blommor. Vid ett tillfälle slocknade ljusen och allt blev knäpptyst. Jag var övertygad om att tio snutar skulle komma inrusande och vi skulle få ett upplopp på riktigt. Men nej, det kom igång för ytterligare några kaosartade minuter. Scenen brakade till slut i bitar och spelningen avslutades med en dimmig slängkyss till oss från Eric, vevande med en scenplanka i handen.
Det var fantastiskt på fler sätt en ett. Det var nämligen inte bara den bästa spelning jag sett på många, många år men också en ganska unik händelse. Vem visste att popmusik kunde framkalla såna här känslor mitt i det trendkänsligaste hjärtat av Stockholm?
Jag pratade en gång med en kille som hette Michael Krawczyk som berättade om en festival på Olympia Stadium i Detroit på Halloween 1969. De flesta av banden som utannonserats dök aldrig upp för de var inte ens bokade. En fifflare som hette Mike Quatro var konsertpromotor och kom att bli lika hatad av fansen som av banden. Bland de som faktiskt spelade fanns Plum Wine, Ted Lucas, Fruit of the Loom, The Stooges och Sweetwater. Klockan 01:00 på natten ständes elen av och lamporna tändes, två timmar innan utsatt sluttid och mitt i spelningen med Savage Grace. Den stora, förbannade folkmassan började slå Olympia Stadium i spillror när Dick Wagner och bandmedlemmar ur The Frost kom ut på scenen, dels för att såga festivalen och dels för att visa fansen att de var där, även fast de inte fått spela. Efter dem kom Ted Nugent och de andra i The Amboy Dukes som sågade arrangemanget ännu hårdare. Nugent tog tag i ett stort rep som hängde från scentaket, svingade sig ut över den laddade publikmassan och skrek »Tear this fucking place UP!« Vilket alla gjorde. Olympia Stadium låg i spillror och kravallutrustad polis fick skingra massorna.
När han berättade det här så kändes det lite tomt, för jag kunde inte få ur huvudet hur något sånt här var omöjligt att hända i vår tid, och framförallt i Stockholm. Om man hänger i skitiga punkkällare eller på nazispelningar så kan jag tänka mig att det kan gå vilt till. Likaså om ett band typ Le Sport skulle spela på en dräggig raggarscen i nån obygd, då kan jag tänka mig att det skulle bli upplopp. Men att ett band skulle framkalla så stora känslor hos en vanlig poptrendig stockholmspublik trodde jag var omöjligt.
I Stockholm är ju ändå grundpositionen under en konsert att stå med armarna i kors och nicka lite trött i takt, mumla något om att »jodå, de här är ju lovande« och sen gå hem. Även om folk gillar nåt så syns det ju aldrig (utom det där ensamma, fanatiska fanet som jublar och tjoar och som alla tittar snett på). Stockholm är vanligtvis ett empiriskt bevis på Ralph Lundstens teori om att konst inte längre kan skapa någon reaktion.
Förfesten till Lollipop på Studion i Stockholm, försommaren 1996, är det närmaste en reaktion jag sett. Silverbullit spelade. I första låten sprang Simon Ohlsson ut och bröstade omkull de som stod närmast scen. Efter första låten sa han »Tack!« och någon ropade »Dra åt helvete!«. »Dra åt helvete?« sa Simon, »Det var snällt!« och så började han andra låten med en ny utrusning och någon hällde en öl över honom. Det var så långt det kom. Alla var skitsura efteråt, men nickade med armarna i kors i takt till bandet därefter och tyckte att jo, de var ju lovande. Men det var ju inget upplopp som på alla mytiska Suicide-konserter och så.
The Tough Alliance på Södra Teatern, däremot, var något annat. De fick luften att vibrera på ett sätt som 99.9 procent av alla band aldrig ens kommer att vara i närheten av. Det var kaosartat med klass. Det var så långt mycket mer än bara det trötta nickandet. Att deras nya skiva fick fem plus i Aftonbladet och fyra flugor i Expressen är självklart, för ett band som kan få ett ställe att tända så ska inte ha mindre. Att albumet i sig är helt glimrande och funkar på låg volym innan man somnar lika bra som i ett packat tumult är ytterligare bekräftelse på det. Kvällen var en vinst, såväl för The Tough Alliance som för det på konserter ofta så avslagna Stockholm. Jag behöver inte se fler spelningar i år.
Den här bilden är också snodd, från Rodeos skitsnygga bildserie från kvällen.
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
TTA
2007-05-16
Postad i Repris, mp3
Det är fint väder ute, en sval sol som inbjuder till att lyssna på popmusik. Och idag släpps The Tough Alliances nya album »A New Chance«. Jag tycker det är på sin plats med en repris av gammal goding:
The Tough Alliance – »Holiday (Mont Ventoux remix)«
Permalänk
Maila till (o)vän
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
TTA
FEED
