Som jag berättat tidigare så släpps min fullängdare, »Guidelines For An Emerging Century«, den 30 maj. Tidigare har jag postat nedladdningslänk för singeln med remixar av Magsch och Kopia. Jag tänkte bara ta tillfället i akt och informera om att det nu går att förhandsbeställa hela albumet. Klicka här och fyll i dina uppgifter så får du »Guidelines For An Emerging Century« direkt hem i brevlådan på releasedagen. Om jag vore en bättre säljare hade jag kanske kunnat formulera något klatschigt om hur nöjd jag är med skivan men jag låter det vara underförstått istället. Säkrast så för alla parter. :) Det blir ett litet releasekalas också. I Stockholm denna gång. Så krita in den 30 maj i kalendern. Kom och drick en öl eller två och häng lite! Tid och plats meddelar jag lite senare.

Jag är tillbaka från Paris. Den gamla klyschan om fransmän som arroganta och otrevliga är ganska lätt att döda för det härstammar nog från en period då Frankrike var väldigt bra på väldigt mycket. Numera är de mest lite ledsamt deppiga. »Allt har gått åt helvete«, »Frankrike är bara skit, vi som brukade vara så bra«. De är så cyniska att man kan tro att man åkt till Skottland. Däremot så var jag tvungen att applicera den gamla tumregeln om att man kan mäta ett lands kultur utifrån dess taxichaufförers kynnen på den här resan. • Taxichaufför nummer 1 körde mig från Charles de Gaulle. Jag frågade om han pratade engelska och han sa ja, och jag sa att det var tur eftersom min franska är under all kritik. Han var pratglad men, visade det sig, pratade inte särskilt mycket engelska. De första orden i meningarna var på engelska men han slog över till franska halvvägs och bubblade på innan han gick tillbaka på engelska i slutet. Jag förde konversationen så gott det gick för han var ju väldigt trevlig och gav mig sightseeing, berättade om platser och så under den timme vi satt i Paris-trafikstockningarna. Synd bara att det inte gick att hänga med. • Taxichaufför nummer 2 pratade ingen engelska, men han var fast besluten om att ta sig fram. Det var på kvällen första dagen och jag skulle försöka ta mig till hotellet, återigen genom Paris trafikstockningar (var kommer alla bilar ifrån?). Taxichaufför nummer 2 hade en stor stor Mercedes och spelade jättehög musik. New age. Vågskvalpet gick i stereo mellan högtalarna och det var pianon och shakuhachi-flöjter och harmoni. Man kan ju tycka att det skulle verka lugnande, men inte för chauffören. Han fäktade med armarna, svor högt på franska och så snart det dök upp en liten liten lucka tryckte han in nosen på sin stora stora Mercedes där. Han prejade skotrar, pressade sig fram mellan filerna och körde skitfort i en bussfil så gångtrafikanterna med grön gubbe fick hoppa åt sidan. På en smal bakgata hindrades vi av en kvinna som med blandade resultat höll på att lirka sig in i en parkeringsficka. »Iz a wåååååmaaannn!« skrek chauffören, »shee can no park 'ör caaaaar! Soo stooopid!!« och så slog han sig för knäna och skrattade våldsamt. • Taxichaufför nummer 3 hade alltså en hel del att leva upp till. Från hotellet morgonen därpå körde han mig. Och jodå, han överträffade nummer 2 med bravur. Morgontrafiken är inte ett dugg bättre än förmiddagstrafiken eller kvällstrafiken, men taxichaufför nummer 3 satt helt lugnt och löste sudoku mot ratten samtidigt som han var lika ivrig att komma fram som nummer 2. En hisnande resa, dussintalet tvärnitar och en begynnande åksjuka senare var vi framme. • Taxichaufför nummer 4 låg med ovanstående i ryggen redan i lä när jag hoppade in hos honom. Det var eftermiddag. 20 grader och kvavt. Luften smakade smog. Från Issy-les-Moulineaux till Charles de Gaulle skulle jag. Totalt stopp i fyra motorvägsfiler. Jag svettades. Jag var trött på all bruten engelska. Jag ville hem. Chaufför nummer 4 frågade om jag hade bråttom och jag sa nej nej inte alls för jag var ute i riktigt god tid och ville inte ha någon vansinnesstyrning. Alltså tog han det lugnt där i bilköerna. Riktigt lugnt. Det var en behaglig tur, men... Med väderförutsättningarna och ett redan trött huvud så HADE JAG UPPSKATTAT OM HAN SATT PÅ SIG SÄKERHETSBÄLTET. För under de första 25 minuterna i bilkön satt jag och lyssnade på bilens varningssignal. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Chauffören brydde sig inte. Han lyssnade på fransk talk radio och vilade huvudet i handen mot rutan. Ding. Ding. Ding. Ding. Ding. Snälla karl, ta på dig säkerhetsbältet. Snälla karl, ta på dig säkerhetsbältet. Ding. Ding. Ding. Huvudvärken kom, illamåendet kom, lusten att stanna kvar försvann. För Frankrikes skull hoppas jag att den gamla teorin om länders kultur och taxichaufförers kynnen inte stämmer.

I morgon förmiddag landar jag på Charles de Gaulle för att vara i Paris ett par dagar. Uppdateringarna här kommer alltså vara obefintliga till slutet av veckan. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att prata om två svenska släpp och länka två mp3or att ta med sig in i djupa våren. För en tid sedan kom ett mail. Det informerade om en ny skiva av Erik de Vahl, »Oh My Spine«, limiterad till 100 ex. Det var effektivt på mig, för jag kastade mig över Paypal-länken och beställde ett. Sen väntade jag. Och väntade. Och började läsa recensioner och reaktioner. Och läste på ett forum att en person fått sin beställda skiva borttappad i posten och började nästan gråta för att jag var så sugen på den. En kompis erbjöd mig att ladda hem den, men vafan jag ville ju ha skivan. Inte för att jag betalat pengar för den (skiva eller inte så var det ju hur som helst ett litet bidrag med hopp om fortsatt fin musik) utan för att jag ville känna på den, se den, låta den ligga framme medan jag spelade den. Vissa artister är det ju bara så med, du vet. Jag hade givit upp hoppet när det en dag ramlade ner en skiva. När jag öppnat kuvertet bländades jag av det vackra däri. Sjukt snygg framsida, en innerpåse prydd av glitter och mitt i en kolsvart, kolsvart CD. Ur högtalarna kom däremot något helt annat än svärta. Därifrån kom istället det finaste soundtrack till våren som man kan tänka sig. Eller, egentligen det finaste soundtrack som skulle vilja passa våren. Erik de Vahls musik är nämligen trasig, men inte på ett ondskefullt sätt. Den är sträv, men med en vilja att vara len. Den är de vackraste harmonierna spelade genom söndrigt kablage. Har du märkt skillnaden mellan ett regn i oktober och ett regn i maj? Regnet i maj lovar något gott, luften är frisk och det doftar härligt efteråt. I oktober, däremot, är regnet bara olycksbådande, det är rått i luften och det luktar av multnande löv. Erik de Vahl är precis den där stunden då regnet i maj har upphört, då man kan ana en sol någonstans men det är ändå okej att det är mulet för man vet att det där regnet gjorde så att det slår ut blommor, ungefär. Ladda hem: Erik de Vahl - »Get The Words« Lika fast ändå inte. Nära fast eoner ifrån. Differnets nya EP »Expanding Universe, part 1« har jag haft i spellistan efter Erik de Vahl den senaste veckan och det borde kanske inte funka egentligen, men någonstans går det hand i hand. Om Erik de Vahl är i färg är Differnet i svartvitt, men stämningen jag hamnar i är ändå densamma. På releasefesten för Nicolas Makelberges »Dying In Africa« i augusti förra året gav Tomas Bodén från Differnet mig en CDR. »Det här är spelade vi in under några dagar förra veckan,« sa han. Det var tio spår eller nåt, det ena mer imponerande än det andra. Det bästa jag hört från Differnet låg på den där CDRen tills jag slarvade bort den (host host, respektlöst jo, men... den var omärkt och omärkta CDRer försvinner enligt naturlagen). Jag har sett fram emot releasen av de där låtarna så mycket, för tiden har gått och det är svårt att minnas. Förra veckan kom nyheten: Den 30 maj släpps CDn »Collapsing Universe« på Friendly Noise. Klackarna i taket! Samma dag som min Mr.Suitcase-skiva släpps! Samma dag som det är målgång uppför vansinnesberget Monte Zoncolan i Girot! Jag ska noggrant notera den 30 maj 2007 i min historieskrivning. Men, i väntan på albumet så släppte Differnet den 30 april en EP på Kupei Musika. Den heter alltså »Expanding Universe, part 1«, är helt utsökt och går att köpa på Beatport. I väntan på den 30 maj, ladda ner Unais fullständigt makabert mäktiga remix av »Patterns of Parklands« här och dö stråkdöden: Differnet - »Patterns of Parkland (Unai remiks)« Vi ses på andra sidan Paris!

I dagens DN var det en artikel om Moder Jords Massiva. Den gjorde mig lycklig, för det fanns en liten ruta som listade alla medlemmar i kollektivet. Bland alla vanliga namn stod han... Nya Sampan. Det var längesen jag tänkte på Nya Sampan och jag blev så glad av att se hans namn. För det är ju det bästa artistnamnet som någonsin tagits. Nya Sampan. Fullständigt lysande. Namnet antyder att det finns en gammal eller åtminstone tidigare sampa? Och vad i hela friden är en sampa? Min gamla arbetskompis Micke kände honom. Jag hörde när Micke stämde träff med kompisar och så över telefon och då pratade man bara om honom som »Sampan«, rakt och enkelt. Kanske är det som med titlar. För hans kompisar är han bara Sampan men vi andra måste markera att det är Nya Sampan? Helt fantastiskt är det. Jag tar av mig hatten. Micke och Nya Sampan spelade i ett band som hette Hynek som släppte en tolva år 2000 och som jag såg live vid ett tillfälle ungefär då. Micke spelade slideguitar med en ölflaska glidande över strängarna och han berättade efteråt att han skämdes så himla mycket varje gång han gjorde det eftersom det är så stekar-rockigt men att det var det enda sätt han visste för att få fram rätt ljud. Och bakom honom satt Nya Sampan och pysslade med samplers. Jag är inte helt säker (jag var ganska full) men det kan vara så att jag fick skaka tass med honom den gången i Stampens Källare. Good times! Sista gången jag träffade Micke var på terrassen till Kulturhuset, kanske sommaren 2004. Då hade han sålt sin gitarr och alla effektboxar och skulle flytta till USA en vecka senare. Aww. Låt oss minnas honom med den här gamla Hynek-låten: Hynek - »Soul Out Loud«

Farsan såg ett brev på sitt kontor med ett skumt frimärke på. Han scannade och skickade över för han tyckte att det var Mr.Suitcase-vibbar på motivet. Jag är benägen att hålla med och blir förstummad av bilden. Mycket bisarrt. Vad hyllar frimärket? Den anonyme byråkraten? Finns det någon läsare med polskt blod som kan förklara närmare?

Det är lite lustigt vad ett nummer kan göra. Det är väl egentligen inte så konstigt om jag postar den här lilla raden av hex: 09-F9-11-02-9E-74-E3-5B-D8-41-56-C5-63-56-88-C0 Det kanske är en kod. Eller ett krypto. Eller bara helt slumpmässiga tecken. Faktum är att jag som det i dagsläget ser ut kan ha begått ett brott när jag skriver det. Vi tar det igen och ser hur kriminellt det känns: 09-F9-11-02-9E-74-E3-5B-D8-41-56-C5-63-56-88-C0 Ett stort nummer. Jag har inte sagt vad det är till för. Kanske skulle det rädda mig i en eventuell rättegång. Det är ju ändå omöjligt i ett hyfsat civiliserat samhälle att förbjuda en sträng med tecken att existera? Om man inte säger vad det står för så har man ju inte begått ett brott. Jämför: »Billys lösenord på MySpace är ’gullefjun’.« »Gullefjun.« »Det var en gång en kyckling som hette inget mindre än Gullefjun.« En av de här meningarna lämnar olämplig information, de andra två är ok, rimligen? Så är det inte riktigt i det här fallet: 09-F9-11-02-9E-74-E3-5B-D8-41-56-C5-63-56-88-C0 Den här strängen är dekrypteringsnyckeln för kopieringsskyddet på HD-DVD-skivorna, ni vet de där som skulle vara ett säkert sätt att distribuera digital media. Med hjälp av den här strängen kan alltså den som kan lite om teknik rippa eller kopiera HD-DVD-skivor (fråga mig inte hur, jag kan inget). För den här postningen bortser jag från det ologiska i tekniken (d.v.s. att man gör något krypterat men tillhandahåller nyckeln på samma skiva som den krypterade informationen, vilket är ungefär som att hänga nyckeln på en spik utanför sin låsta dörr eller som om tysken hade haft små lappar på sina Enigma-maskiner med instruktioner om vilka postioner hjulen skulle stå i när man tog emot meddelanden, det är ju just detta som gör att DRM aldrig kan funka). Enligt Digital Millennium Copyright Act (DMCA) är det förbjudet att tillverka och sprida program och information som gör det möjligt att kringgå »technical copy-restriction methods«. Strängen här ovan faller inom denna ram. När den postades på forum och hemsidor så började AACS att agera. Varenda sida som innehöll strängen plockades ner. Det kan man säga vad man vill om och jag säger varken det ena eller det andra. Självklart så publicerades den från första början i syfte att just rippa och kopiera skivor och moraliskt rätt eller fel går jag heller inte in på här. Det intressanta är nämligen det som händer sen. En artikel om strängen postades på Digg och hamnade bland de mest lästa artiklarna. Digg plockade bort den. Siter som Digg sitter i en konstig position. De slår sig för bröstet och säger att de bara handlar om användargenererat innehåll, men så kommer innehåll som de inte kan ha uppe (deras podcast sponsras exmpelvis av HD-DVD). I och med att de tar bort den så annulerar de sin egen affärsidé. Folk blev rasande över censuren. Medan AACS fortsatte att ta bort site efter site med strängen så började en användarattack mot Digg där strängen postades i helt andra sammanhang. Någon skrev ett inlägg om vilka dennes favoritfärger för tillfället var. Vilka? 09-F9-11-02-9E-74-E3-5B-D8-41-56-C5-63-56-88-C0, såklart. Strängen postades i massor av andra sammanhang än det den blivit känd för och vid ett tillfälle var alla nyheter på förstasidan relaterade till den. Det är här det intressanta börjar. I vilka former är strängen förbjuden? Är det bara när man skriver uttryckligen vad den används till och hur man gör? Och är det ens då olagligt? När man köper en HD-DVD-skiva så har man ju köpt även denna information. Den är inte hemlig. Det är inget brott att känna till den. Den är tvärtom ett krav för att man ska kunna titta på filmen man köpt, eftersom skivan i och med att den innehåller strängen får DVD-spelaren att acceptera den. På Slashdot frågade sig en forumpostare om den även i andra format också är olaglig, eller om det bara är just den här hex-strängen som inte är ok. Det är ju ändå bara ett nummer. Vad händer om man skriver den som Unicode, eller såhär: zero nine eff nine eleven zero two nine dee seven four eee three five bee dee eight four one five six see five six three five six eight eight see Är det ok då eller är det här också ett brott? Eller vad händer om man sjunger den? Lyssna på den här låten. Vad gäller för den? Nu är jag för djupt inne på vatten som Rasmus Fleischer behärskar bättre. Han har också skrivit en postning om det här fenomenet. Jag tänker inte utveckla det här mer för jag har inte kunskapen, men jag tycker ändå att det är en mycket fascinerande händelse. Förbjuda ett nummer, alltså? Ojoj. Tänk om nöjesindustrin istället lagt lika mycket tid på att arbeta fram en ny affärsmodell. EDIT: Jag såg just den här nyheten som berättar att man inte längre kan dekryptera filmerna med dessa siffror. En ny krypteringsnyckel finns på filmer tillverkade efter den 23 april. Men! Konsekvensen blir att nya filmer inte går att spela på en del gamla spelare. Du har en nyckel och ett lås. Byter du ut nyckeln kommer den inte att passa i låset. Det är så smidigt och användarvänligt att folk säkert slutar ladda hem filmer på studs. De får jaga vidare efter ett säkert lagringsmedia, helt enkelt. Eller fortsätta förbjuda nummerserier.