Vi diskuterade artisters förhållningssätt till spridning av musik här på BASS nyligen. Idag läste jag att Prince testar en nytt sätt att släppa sitt album, i och med att hans nya skiva »Planet Earth« kommer att ges bort gratis i sin helhet med den engelska tidningen »Mail On Sunday« innan den kommer ut i skivbutiker »på riktigt«. Av reaktionerna att döma verkar han ha svurit rejält i kyrkan:

"It would be an insult to all those record stores who have supported Prince throughout his career," ERA co-chairman Paul Quirk told a music conference. "It would be yet another example of the damaging covermount culture which is destroying any perception of value around recorded music. "The Artist Formerly Known as Prince should know that with behaviour like this he will soon be the Artist Formerly Available in Record Stores. And I say that to all the other artists who may be tempted to dally with the Mail on Sunday."

Läs hela artikeln här. Vad tycker du?

Jag hade sett fram så mycket mot Emmabodafestivalen 1996. Gräddan av den svenska indiescenen skulle komma och det kunde inte bli annat än fantastiskt i dagarna tu. Popsicle, Broder Daniel, bob hund, Cloudberry Jam, Starmarket, Sobsister, The Ark, Leslies (!), Superswirls (!!), Fidget, Nooners... Alla skulle vara där. Men det otänkbara hände. Först bangade de andra som var tänkt att jag skulle åka med, vilket i sig inte var något problem för jag har aldrig varit främmande för att göra saker själv. Men sedan, bara någon vecka innan, blev jag sjuk. När jag kommit hem från Emmaboda skulle det visa sig vara ohållbart och jag fick gå till läkare för att få diagnosen körtelfeber, men då och där var jag fast besluten om att inte missa något på grund av lite feber och uppsvälld kropp. Så det blev som det blev. Första dagen lyckades jag tappa min plånbok, men det var ändå okej för jag behövde ingen mat. Min hals var så uppsvullen att jag inte kunde svälja så jag köpte té som fick svalna så att jag kunde hälla det rätt ner. Kostade bara några kronor. Den första kvällen låg jag i sovsäck med alla medhavda kläder över mig i en feberfrossa från helvetet medan Fireside malde och malde och malde. Runt omkring mitt tält var det fest men jag låg bara och skakade med Fireside malde och malde och malde. Jag såg många spelningar men minns inte så mycket av dem. Jag minns att Fredrik Norberg stagedivade efter Popsicles spelning. That’s it, egentligen. Ändå till sista natten. Sent på sista natten. På lilla scenen i skogen (när den fortfarande bara var en liten liten scen vid sidan av huset, inte det stora som är nu) spelade Sindy Kills Me. De var i sitt livs form 1996. Pija Niemi ägde varenda scen hon klev upp på. Henrik Lokind var Sveriges Alex James, Mari Kerola är fortfarande det coolaste jag sett på en scen. Det var en spelning som etsade sig fast. Och... Den. Sista. Låten. Sista låten var den episka, mördande långa »Smokerain«. Gäst för kvällen var Tobias från Yvonne som efter släppet av deras debutalbum var mina största hjältar (tidigare postning om deras legendariska spelning på Gino här). Det snurrade i huvudet på mig, inte bara på grund av feber. Tobias var en av mina största idoler. Han klev upp och ställde sig vid en analogsynt. Hans karaktäristiska syntharmonier tog plats mellan Maris hypnotiska basgång, Henriks mangel och Pijas desperata sång. I slutet av låten... Pija vinkar och kliver av medan resten av bandet börjar bygga upp distortionsvägg. Efter ett tag tröttnar trummisen Hobbe Andersson och kastar sina trumpinnar, tar upp ölflaskan och går också av. De andra håller låten vid liv. Henrik slutar spela ackorden och börjar bara röja. Mari håller tappert uppe basgången tills den är så dränkt av gitarren att det inte är någon idé att fortsätta. Henrik kastar sin gitarr så den bara ligger och ylar rundgång och stormar iväg. Mari ger också upp. Den enda som står kvar och fortsätter är Yvonne-Tobias. När rundgången börjar dö bort är hans klingande syntackord det enda som hörs i smålandsskogen. Det är de sista tonerna på hela festivalen. Han kastar en blick över axeln och upptäcker att ingen annan är kvar på scen. På klassiskt Yvonne-manér trycker han in hold-knappen på synten så att ljudet fortsätter och kliver av han med. Scenen är tom. Analogsynten fortsätter mata ut sitt monotona ackord tills ljudteknikern tystar den. Cirkulera, här finns inget mer att se. Den tiominutersmanglingen av »Smokerain« är ett av de mest bestående konsertminnena jag har, alla kategorier. Allt var perfekt. Allt stämde. Jag stod längst fram med min feber och uppsvällda hals men då och där spelade sådana trivialiteter ingen roll. Det var det perfekta ögonblicket. Och någonstans där, någonstans i slutet av »Smokerain«, lyckades jag slita mig från hänförelsen och lyfta kameran för ett förevigade. Det slitna fotografiet återfanns under den pågående flytten. Godspeed, Tobias och Sindy!

Hösten 2002 fick jag ett mail från Terry Ericsson där han skrev en enda mening. »Finns det här!?«. Bifogat var en mp3a av Florence Valentin. Jag tror det var »Allt de bygger upp ska vi meja ner«. En fantastisk låt, även om det helt var Dexy’s Midnight Runners, förstås. Det var så mycket Dexy’s att Terry trodde det var ett Killinggänget-skämt och skickade låten med frågan till Andres Lokko som svor sig fri från inblandning. Vad skulle vi tro? Vi satte den på Bombenlistan med kommentaren: »Äh, vi vet inte om detta är på riktigt eller om det är på låtsas men sant är att inget annat svenskt band så totalt gått upp i Dexys Midníght Runners så det är nog trots allt på riktigt.« Vi såg dem på Kafé 44 och blåssektionen och körtjejerna gav järnet men rastlösast av alla var sångaren Love Antell. Kort därpå kom ett aggressivt mail om att Florence Valentin fan inte var på låtsas. Alla vet vad som hände sen. På dansgolv och festivaler skrek man »Kom igen Haninge Punks«, bandet spelade på »Sen kväll med Luuk« och Skunk-skvaller menade att det var fördjävligt att Love sjöng om Haninge-punkare när han egentligen kom från Östermalm. »En blåssektion gör inget Dexys« skrev Lokko och Florence Valentin bad honom dra åt helvete på sin hemsida – men jag har för mig jag hörde att de kort därpå var hemma hos honom och lyssnade på Dexys-bootlegs så det var nog inte så allvarligt... Hur som helst. Florence Valentin kom, dundrade in och skrek högt om att meja ner. Och de gjorde det med smittande pophits. Jag försökte hålla mig själv på behörigt avstånd för jag kunde känna vissa principiella problem med hatt-och-blås-hitsen de spelade. Det var lite för mycket sånt i luften. Men det var svårt att inte ryckas med, för det stora finger de pekade till världen tilltalade mig. De var på ett korståg - mot allt, mot alla. I en av deras första stora intervjuer sa Love till DN På Stan:

»På Stan symboliserar dagens ytliga och okritiska medieföring kring kultur som tar billiga poänger på allt. Jag hatar "mediastockholm", alla jävla MTG- och Bonniergratistidningar och vidriga Nöjesguiden. Stockholm dräller av mediekåta falska jävlar.«

Utan att lägga någon värdering om åsikten i sig så tycker jag det här var underbart. Självmord, förstås, men jag älskar folk som självdestruktivt vägrar att spela efter regler. Om man startar ett band och bär en sådan ilska inom sig och dessutom kan skriva grymma låtar så blir det ju bra. Florence Valentins album »Johnny Drama« från 2004 var lite vuxnare, lite mer lågmält. Det drog åt altcountryhållet och det fanns ett par riktiga guldkorn på den. Inledande »När jag kommer hem« och singeln »Hoy! Johnny Boy« visade vad jag trodde skulle bli en ny väg för Florence Valentin. Att skriva låtar var något Love verkligen kunde och när det värsta popruset då hade lagt sig trodde jag vi skulle få se dem gå vidare åt det hållet. Tills nu. Redan i reklamutskicket som föregick det nya albumet förstod jag att det inte var tal om att bli lågmäld. Love berättade om hur han skrivit låtar, hur bandet spelat dem i deras replokal i ett skyddsrum vid gamla Klaraterminalen, om hur de hemlösa både i lokalen bredvid, och han skrev om hur han gick till sitt skivbolag men där jobbade bara en person kvar. Det var nattsvart. Men jag förstod att en skiva var på väg. Och jag förstod att skivan skulle vara förbannad. Men inte hur förbannad. På »Pokerkväll i Vårby Gård« är Love och hans band ilsknare än någonsin. Gitarrerna skär fram northern soul-komp och The Clash-inspirerade popdängor. Det är mycket The Clash, och det är ju aldrig dåligt. Love är vansinnig. Han har fått nog av P3, han har fått nog av mespop. Han har fått nog av spalterna med bildbylines, han föraktar ingenting mera än Biblioteksgatan och stadsjeeparna som »kör mellan operan och casinot«. Han gastar ett argt »Lokko Lokko« - eller är det »loco loco« - av bara farten. Love Antell målar förvisso en bild av Stockholm som jag inte känner igen mig i. Jag förstår vad han syftar på men jag kan inte se det som den enda sanningen. Lika lite som jag kan förstå tjusningen som toppliste-hiphop och R&B har för stretch Navigators och diamanter kan jag förstå Loves besatthet med misären. Jag borde stänga av och låta honom vara förbannad på annat håll precis som jag borde låta R.Kelly berätta om sina shopping sprees in LA för någon annan. Men det går inte. Jag vill inte säga att Loves politiska texter inte är på riktigt – det vet jag sen det där mailet som kom till Bomben för fem år sedan. Däremot finns det i Loves betraktelser hela tiden en glimt i ögat som gör att han aldrig trampar ner i proggens sura gnällträsk. Progg är djävulen. Det är den våtaste filt man kan lägga över ett pophjärta. Men när Love med kör skriker att de drar »upp på sociala och ner på Systemet« finns något annat däri, något som inte är unken surhet utan snarare ett jävlar anamma. Florence Valentin är förbannade och de sitter inte i ett hörn och tjurar. Kanske är det i »Då skulle det inte vara jag« som facit finns till varför jag jag instinktivt tycker så mycket om dem trots att jag inte borde vara deras naturliga publik. Love listar en massa saker och konstaterar att det inte skulle vara äkta av honom att göra dem.

»Om jag på allvar kunde tänka mig betala För att frivilligt läsa tidningen Bon Och om jag kunde se mig själv i spegeln efter det Då är jag rädd jag hade haft problem«

Här balanserar han på en hårfin gräns till när det sura tar överhand och popmagin går förlorad. I de textraderna är all den ungdomliga energin som fanns i exempelvis »Allt de bygger upp ska vi meja ner« bortbytt mot en betydligt mindre charmig miljonprogramsbitterhet. Men i raderna därefter ställs allt på ända med den där insikten om självbrister och den oundvikliga gråskalan i en värld som man annars vill se som svartvit:

»Men om jag hade karaktär Att leva som jag lär Då skulle det inte vara jag Så om ni skulle se mig där Jag helst aldrig är Då är det nog bara jag«

Att leverera osande svador och sedan sätta ett hårfint frågetecken bakom är en dygd. Love stampar ut sina sanningar en efter en och avslutar nästan med ett »Eller? Jag har väl rätt?«. Florence Valentin är ett band som gör sig bäst när de är riktigt jävla arga. Just därför ser jag väldigt mycket fram emot deras spelning på Trädgården nu på lördag. Kom igen Haninge Punks!

Okej, för några år sedan när jag älskade att skriva om laptopknaster och ljudteori hade det här inte varit så konstigt, men just nu känns det lite pretto. Jag måste ändå bolla upp den här frågan: Har du tänkt på hur exakt rätt tunnelbanans automatiska röst är kalibrerad? När det annonseras »Nästa Fridhemsplan, byte till tunnelbana mot Akalla och Hjulsta« så hörs det rakt in genom lurarna även om man lyssnar på musik med hög volym. Rösten verkar vara i ett mellanregister där inga andra ljud befinner sig. Avsiktligt? Garanterat. Sånt där forskar ljudfolk om. Men.. Det jag funderar på är hissen på jobbet. När den kommer till mitt våningsplan så ljuder de tre standardsignalerna »kling-klang-klong« för att signalera hissens ankomst. De är djupare än t-banerösten och sticker därför inte ut från musiken man lyssnar på, men! De är inte stämda som 99% av all musik jag lyssnar på (d.v.s. A = 440Hz, som nästan all popmusik är stämd). Så oavsett vad jag lyssnar på så vet jag när hissen kommer eftersom »kling-klang-klong« skär sig så hårt mot musiken att det inte går att missta för ett ljud som skulle kunna finnas i låten, inte ens om det är någon skum ambient sak. Medvetet eller tillfällighet?

Med anledning av nattens postning om upphittade grejer så kommer här en liten efterlysning: Finns det någon därute med kunskap/prylar för att kunna rädda filer från en AmigaOS-formaterad SCSI-hårddisk? Jag skulle kunna krita en hel del för att få tag på textfilerna som finns på en rackare jag har liggande här för det gäller mer än bara affektionsvärde. Snälla? Om den funkar fortfarande, d.v.s. Ingen vet.

Jag är mitt uppe i en flytt. När jag stod nere i källaren och rensade ikväll så blev jag lika förvånad som vid varje flytt över alla saker som plötsligt kommer fram. »I am moving house, a half-life disappears today« sjöng Morrissey i »Late Night, Maudlin Street« och jag tänker inte bli en av alla män som säger att Morrissey alltid har rätt för jag upplevde faktiskt något helt annat. A half-life re-appears today, var det snarare. Det är bisarrt med alla saker som stått glömda nere i förrådet. Vissa saker är pinsamma och kastas bort. Andra saker är pinsamma men läggs ändå för vidare förvaring (som gammal brevkorrespondens som jag skulle dö av om jag läste idag men som jag någon gång kommer vilja plocka fram). Andra saker är tyngda av nostalgi och kärlek men tiden har blivit kommen för dem att vandra vidare (idag lade jag en Spectrum ZX, en brödburks-C64 och en Amiga 2000 till handlingarna... Sorry boys, ni var mina närmaste vänner men 15 år efter att sistnämnda användes har jag inget argument för att ha kvar er längre). Det som gör mig gladast är när jag hittar saker som jag absolut inte visste jag hade eller som jag vetat att jag haft men trott har försvunnit och inte visste att jag saknade. Eller saker som bara oväntat dyker upp och jag blir lite överrumplad över att de låg just där. På otippade ställen nere i förrådet hittade jag ikväll bland annat: • Ett tjugotal minidiscar som jag trodde var för evigt försvunna (innehåller bland annat field recordings, intervjuer och livespelningar som jag ansett som förlorade) • »Ewan« av The Radio Dept. på skitsnygg sjutumssingel (hade inte en susning om att jag ägde den, jag måste vara lätt dement). • Ett apsnyggt livefoto jag tog på Mari Kerola i Sindy Kills Me cirka 1996. • En liten bok med låttexter från bandet Morgonen Därpå (tänk 1995, tänk totalt bortglömda låtar som inte finns inspelade men som jag kan börja humma på när jag ser texterna). • En mix-cd i samma anda som Beneath a Steel Sky-mixarna som jag fick hem i brevlådan runt 2004 av en The Cricket- och BASS-läsare. På framsidan står »Det händer inte så mycket, men... Löven faller« och det är en utsökt blandning av höstsval electronica (kommer att rippas och läggas i iPoden) Och såhär fortsätter det. Eller, nja, inte bara förstås. 12 fyllda sopsäckar vittnar också om en massa skräp som jag inte vill se mer, men jag fyllde i alla fall en bag med saker som jag blev lycklig över att hitta. Hur de skiljer sig från liknande prylar jag har i tidsskriftställ, bokhyllor och skrivbordslådor? Egentligen inget alls, förutom att absence makes the heart grow stronger, såklart. Och det är ju där nyckeln ligger. Jag är notoriskt dålig på att spara saker. När jag är hemma hos Managern så spelar han alltid upp en massa låtar för mig som jag inte har en aning om att de existerar och som jag till en början inte ens känner igen, fast det var jag som gjorde dem för en eon sedan. Jag har inga fotografier eller souvenirer, mest för att jag inte vill fastna i det förflutna utan snarare ha en anledning att ta mig vidare. Vad som hände för fem år sedan är ju inte lika intressant som vad som kommer att hända om fem år, menar jag. De här fynden i källaren kanske är en anledning att omvärdera den här inställningen? Om några veckor fyller jag 30. Kanske är det nu startskottet går för att börja samla på sig minnen? Om tiden fram till nu har lämnat fragmentariska spår i form av artiklar och texter (förvisso i tidningar och magasin som jag inte äger några ex av, men det finns kanske på KB) så kanske 2007 är året då man borde börja arkivera och dokumentera vad som händer? För jag menar... Tänk den totala nostalgiextasen som skulle gå att uppleva om 20 år när jag bara har några veckor kvar till 50. Oh my God. En eftermiddag med de kartongerna och jag skulle ha oanade möjligheter att nå »Det var bättre förr«-loopen och skriva romantiserande krönikor om Justice. PS. En av grejerna jag hittade var gästboken från Happy Mandays hemsida, tryckt och inbunden av Flyer-Jimmy. Jodå, alla inlägg från 1998-01-15 till 1998-06-04 med fint fotocollage från klubben som framsida. Jag hängde inte så mycket på det forumet så om det är någon som känner starka band till Happy Manday på den tiden och vill återuppleva våren 1998 med nostalgiporr så är det bara att dra ett mail till mig på bass AT monotoni PUNKT se så skickar jag den på studs. Och till de som tror att samtalskvaliteten på Internet förfallit under åren så kan jag meddela att så inte var fallet med den här från 1998-02-06, klockan 15:07: »Hörru D, ska vi ta och titta in på lördag???? Eller blir det drum n' bass istället kanske !!!?! Hoppas Mazarine Street blir MASSIF!! CU!« DS.

Att lägga av när man är på topp är något av det svåraste som finns. »Bara liiite till.« Känslan av att vara i medvind är så stark att den gör det nästan omöjligt att släppa taget. Oftast gör det inte så mycket. En person går inte under om han eller hon klänger kvar på ett jobb eller en livsstil några år mer än vad som är klädsamt, men i vissa andra sitationer är det direkt skadligt att inte kunna lägga av när det går som bäst. Särskilt gäller detta hasardspelare, bankrånare och popkulturproducenter. När det gäller de två förstnämnda så kan jag förstå vari lockelsen ligger. »Jag har flyt nu.« Att hitta in i flytet är inte så enkelt. »Det går så lätt nu.« Ja, om man tagit fem banker i fem sovande små städer så finns det kanske ingen anledning att tro att det inte ska gå lika bra med en sjätte. Med populärkultur, däremot, är det annorlunda. Där finns det inga ursäkter. Musiken är värst. Förutom Nick Cave är det väldigt få av mina gamla hjältar som lyckas åldras med värdighet. Tänk Jarvis Cocker och Brett Anderson. Eller turneerna med alla utslitna halvlik som kommer hit på somrarna. Någonstans kan jag förstå att det enda de kan är att stå på en scen och att samma kickar inte går att nå i en efterkarriär. Men ändå. Efter musiken finns de största bovarna i TV-serierna. Om man känner viss frustration när en film är en halvtimme längre än den mår bra av är det ingenting mot när TV-bolagen fortsätter att driva på en framgångsrik serie trots att handlingen redan är »klar«. Tänk bara så fantastiskt minnet av en serie som »Millennium« varit om den slutat efter säsong 2 när Marburg-viruset brutit ut. Eller tänk om vi sluppit ungefär de sista fem säsongerna av »X-Files«. Eller om »Prison Break« bara varit skrivet för en enda intensiv säsong. Senast i raden att begå dramaturgisk harakiri är »4400«, en serie som gjort mina senaste tre somrar härliga. Den byggde upp så magnifikt från en vanlig mystery-historia i säsong 1, till djupare konspiration och drama i säsong 2 och sen med en storslagen säsong 3 där frågetecknen sakta men säkert rätades ut. Jag har bara sett första avsnittet av säsong 4, men herregud... Virrvarr. För många trådar. Märkbart sämre filmat. Även om sidostoryn med emo-killen som blir uppfattad som messias var kul så finns det ingen värme kvar i karaktärerna längre. Inget skäl att fortsätta. »4400« har gått från att vara småputtrig sommarunderhållning till slöseri med tid. Nu får jag sätta mitt hopp till att fortsättningen på förra sommarens »Eureka« och »Brotherhood« blir det som räddar de varma nätterna i år. Varför gör de såhär? Det bestående minnet av serier som rinner ut i sanden är ju inte direkt glädjen man kände i början eller spänningen i mitten utan bara... tomhet.