»Smokerain« i Emmaboda – lyckan i ett fotografi

Jag hade sett fram så mycket mot Emmabodafestivalen 1996. Gräddan av den svenska indiescenen skulle komma och det kunde inte bli annat än fantastiskt i dagarna tu. Popsicle, Broder Daniel, bob hund, Cloudberry Jam, Starmarket, Sobsister, The Ark, Leslies (!), Superswirls (!!), Fidget, Nooners… Alla skulle vara där. Men det otänkbara hände.

Först bangade de andra som var tänkt att jag skulle åka med, vilket i sig inte var något problem för jag har aldrig varit främmande för att göra saker själv. Men sedan, bara någon vecka innan, blev jag sjuk. När jag kommit hem från Emmaboda skulle det visa sig vara ohållbart och jag fick gå till läkare för att få diagnosen körtelfeber, men då och där var jag fast besluten om att inte missa något på grund av lite feber och uppsvälld kropp.

Så det blev som det blev. Första dagen lyckades jag tappa min plånbok, men det var ändå okej för jag behövde ingen mat. Min hals var så uppsvullen att jag inte kunde svälja så jag köpte té som fick svalna så att jag kunde hälla det rätt ner. Kostade bara några kronor. Den första kvällen låg jag i sovsäck med alla medhavda kläder över mig i en feberfrossa från helvetet medan Fireside malde och malde och malde. Runt omkring mitt tält var det fest men jag låg bara och skakade med Fireside malde och malde och malde.

Jag såg många spelningar men minns inte så mycket av dem. Jag minns att Fredrik Norberg stagedivade efter Popsicles spelning. That’s it, egentligen.

Ändå till sista natten.

Sent på sista natten.

På lilla scenen i skogen (när den fortfarande bara var en liten liten scen vid sidan av huset, inte det stora som är nu) spelade Sindy Kills Me. De var i sitt livs form 1996. Pija Niemi ägde varenda scen hon klev upp på. Henrik Lokind var Sveriges Alex James, Mari Kerola är fortfarande det coolaste jag sett på en scen. Det var en spelning som etsade sig fast.

Och… Den. Sista. Låten.

Sista låten var den episka, mördande långa »Smokerain«. Gäst för kvällen var Tobias från Yvonne som efter släppet av deras debutalbum var mina största hjältar (tidigare postning om deras legendariska spelning på Gino här). Det snurrade i huvudet på mig, inte bara på grund av feber. Tobias var en av mina största idoler. Han klev upp och ställde sig vid en analogsynt. Hans karaktäristiska syntharmonier tog plats mellan Maris hypnotiska basgång, Henriks mangel och Pijas desperata sång.

I slutet av låten… Pija vinkar och kliver av medan resten av bandet börjar bygga upp distortionsvägg. Efter ett tag tröttnar trummisen Hobbe Andersson och kastar sina trumpinnar, tar upp ölflaskan och går också av. De andra håller låten vid liv. Henrik slutar spela ackorden och börjar bara röja. Mari håller tappert uppe basgången tills den är så dränkt av gitarren att det inte är någon idé att fortsätta. Henrik kastar sin gitarr så den bara ligger och ylar rundgång och stormar iväg. Mari ger också upp.

Den enda som står kvar och fortsätter är Yvonne-Tobias. När rundgången börjar dö bort är hans klingande syntackord det enda som hörs i smålandsskogen. Det är de sista tonerna på hela festivalen. Han kastar en blick över axeln och upptäcker att ingen annan är kvar på scen. På klassiskt Yvonne-manér trycker han in hold-knappen på synten så att ljudet fortsätter och kliver av han med. Scenen är tom. Analogsynten fortsätter mata ut sitt monotona ackord tills ljudteknikern tystar den. Cirkulera, här finns inget mer att se.

Den tiominutersmanglingen av »Smokerain« är ett av de mest bestående konsertminnena jag har, alla kategorier. Allt var perfekt. Allt stämde. Jag stod längst fram med min feber och uppsvällda hals men då och där spelade sådana trivialiteter ingen roll. Det var det perfekta ögonblicket. Och någonstans där, någonstans i slutet av »Smokerain«, lyckades jag slita mig från hänförelsen och lyfta kameran för ett förevigade. Det slitna fotografiet återfanns under den pågående flytten.

Godspeed, Tobias och Sindy!