Man blir ju så besviken. Tour de France har knappt avslutats och så kommer det ännu fler dopingavslöjanden…
Permalänk
1 kommentar 
Maila till (o)vän
Trevor Paglen är en fotograf som skiljer sig från det vanliga. Han går inte omkring med fotoväst och skjuter porträttbilder av villiga vardagsmodeller på torg utan har koncentrerat sig på raka motsatsen: Det som inte var menat att fotograferas.
Testområden för atombomber, flygvapenbaser och hemliga militära installationer är hans grej. Problemet med dem är bara att det oftast ligger många mil av federal mark mellan där vanliga dödliga får vistas och objekten han vill fotografera. Därför har Trevor byggt en egen kamera som har en typ av teleobjektiv som normalt används för att fotografera avlägsna planeter (!). Med hjälp av Google Earth letar Trevor upp var det han ska plåta ligger och kan då även hitta bra platser att sätta upp sin utrustning på (måste ligga högt på grund av jordens krökning).
Bilden här ovan är tagen från 32 kilometers håll och föreställer Tonopah Test Range, ett del av Nellis Range Complex som är lika stort som Connecticut till yta. Där genomförs hemliga tester, krigsspel och annat mörkt.
Det fantastiska med hans bilder från långt håll är att den här sortens zoomning inte egentligen ger några svar. Mellan kameran och objektet finns många mil av damm, smog och luftskikt som gör att bilderna blir suddiga, otydliga, som om de döljer något. Han plåtar hemliga installationer som förblir hemliga. På fotografierna finns en antydan om att något ligger där men även efter framkallning är det bara hägringar och olösta gåtor som visas.
Ta bilden här bredvid, exempelvis. I skydd av mörkret bordas en omärkt 737:a i ett avlägset hörn av Las Vegas »Gold Coast«-flygplats, med män och kvinnor på väg till hemliga jobb på hemliga platser. Trevor fångade ögonblicket från taket på ett casino, 16 kilometer bort. Vart är de på väg? Vad har de i sina väskor? Tänker de på samma saker som vi andra när vi sitter på tunnelbanan på väg till våra kontor?
Trevor Paglins foton ger egentligen fler frågor än svar. Det är förmodligen därför jag fastnat framför hans hemsida och suttit och stirrat på hans bilder, länge, länge, med konspiratoriska tankar gryende i bakhuvudet.
Se fler bilder och läs mer på Trevor Paglens hemsida. Fler bilder finns även här.
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
Sommartid är motorcykeltid och mellan husen mullrar motorer när någon skitstor kille på skitstor hoj dånar förbi. Jag vill inte såga någon som kör motorcykel, men det finns en grej jag aldrig har hajat. Varje gång jag gått på en trottoar och blivit halvdöv när ett åk accelerar förbi så funderar jag på det här.
Jag antar att en jävligt väsnande motor förmodas stå för någon sorts manlighet eller kraftfullhet.
Ungefär… »Titta på mig, jag kan VROROOOOOAOOM «. »Jag gillar att köra min stora Harley, den är snygg och dessutom så VVFROROROAAAAMAAM.« »Min motor är från 1923 och låter VRAABLAAAAAAAAM.«
Men är det inte bara extremt löjliga motorer som låter så mycket?
Jag skulle vilja ha en jättestor motorcykel som gick jättefort – och som var helt tyst. Hur coolt skulle inte det vara? »Dags att dra, vi hörs!« och så blir det bara som en liten susning när man drar iväg i 100 blås. Jag tycker det skulle vara en eon häftigare än de där risiga motorerna som mullrar bara man ger dem lite gas.
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
Jaha, vad ska man säga. Jag har skrivit långt och passionerat/resignerat om eländen som drabbat cykelsporten tidigare. Men varje år när juni närmar sig sitt slut, solen klättrar högt och man vet att Alper och Pyrenéer hägrar så börjar Tour de France-nerven i en att kittla. Och så glömmer man att det så ofta slutar i gråt. Som pajas-dansken, fusk-vinon och ännu en gammal italienare som skjutit sprutor.
De som gillar NHL-hockey brukar försvara den med att säga att det är bra underhållning och att det inte spelar någon roll hur dopade de är. Jag kan inte ta den ståndpunkten. Jag heter inte Torbjörn Tännsjö. Men låt oss se det som har hänt från en annan sida.
På Grupetto, cykelmailinglistan för popnördar, kommenterade en gammal gitarrist de senaste dagarna på följande vis:
ge upp? aldrig! nu blir cykel indie. inga sponsorer, ingen com hem, bara nördar som letar efter de obskyra frekvenser som adamson/vacchi kör olagliga cykelsändningar från någon gammal pråm i frihamnen på.
cykel kommer att bli som northern soul-scenen var INNAN trojan och allt vad dom heter började ge ut allt på cd igen. vi kommer att köra med smeknamn på våra cyklister så att ingen annan HITTAR dom…
Äntligen en man med visioner! Bort med cyklingen från gäddorna i morgonsofforna och låt den gå tillbaka till att vara exklusiv. Mumma!
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
Igår smygtog jag ett foto (därav kvaliteten) på en man som kan ha haft sommarens viktigaste acessoar: Pärlbandsprydda glasögonsnoddar.
Permalänk
3 kommentarer Maila till (o)vän
Om det mot förmodan är någon som undrar varför det inte uppdateras så mycket just nu så beror det på att jag har haft semester i veckan. Det är märkligt det där med korta semestrar. Är det bara en vecka så sitter jag mest och känner mig rastlös, för det finns inte tillräckligt mycket tid för att påbörja några större projekt eller åka nånstans längre än man kan ta sig med buss. Och så vill man ju inte ställa om dygnsrytmen och så eftersom det inte varar så länge.
Men det finns ju fördelar med det också. Tidigt varje morgon den här veckan har jag tagit en tvåtimmarspromenad. Jag har lyssnat på Mokira, M83, Eluvium och andra grejer som är bra på att tweaka verklighetsuppfattningen. Jag har hjälpt amerikaner och ryssar som stått handfallna med sina kartor. Över broarna från och till Kungsholmen har jag traskat i den lugna sommarmorgonen och sen gått mellan regndropparna hem. Ett mycket värdigt liv. Och så har jag kommit hem och spelat Wii. Inte fullt lika värdigt, men väldigt kul.
Och så har datorn varit avslagen hela tiden. Mycket skönt. Jag slog på den nu och hade bara en massa MySpace-events av olika slag i mailen. Markera. Radera. Tre dagar kvar av semestern, sen är allt tillbaka i vanlig ordning.
Jag har länge trott att min främsta »Jag mötte Lassie« var att jag planterade buskarna som är fotade i sleeven på Kents »Isola«, men idag fick jag reda på att hunden som bet mig över ögat när jag var liten (precisa ärr finns fortfarande kvar) ägdes av en snubbe som nu är med i »Bonde söker fru«. Jag känner verkligen hur världen roterar kring mig.
Såhär i Tour-tider har alltid lika läsvärda Herr Alarik har gjort fina postningar med cykelrelaterade bok- och skivomslag. Mycket fint!
Jake Arnetts »The Long Firm«-trilogi är nu utläst och jag har ingenting på att läsa-listan. Tips mottages tacksamt. Skitigt, mörkt och råbarkat är melodin för stunden.
Permalänk
4 kommentarer Maila till (o)vän
Fabian jävla Cancellara. Attacken han satte in igår innan spurtarna ens hade börjat tänka på att lägga i nästa växel var helt sanslös. Kungligt! Det var en evighetslång, pisstråkig etapp som avslutades med vad som kommer bli ett episkt Tour-ögonblick. Magin börjar redan innan vi kommer till bergen, alltså.
Speaking of which: Nu på fredag och lördag är det stor Tour de France-fest på Norrmalmstorg, lagom till att vi kommer till alperna alltså. Det blir Touren på storbild, fika, tävlingar (med bl.a. en fin cykel som pris) och häng med maestros Roberto Vacchi och Anders Adamson. Öppettider är fredag 12-18 och lördag 10-18. Roberto och Anders kommer att finnas på plats på fredag 12-14 och på lördag 10-12, kom och snacka cykel med dem! (Jag finns också på plats under hela fredagen, men jag misstänker att peppen för att snacka cykel med mig förmodligen är lite mindre. :)
Permalänk
1 kommentar Maila till (o)vän
|
Postade ett foto på Posterous. |
|
Spirit is alive |
|
|
Tin Foil Hut |
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED