Hösten 2005 blev jag kontaktad av en gammal kompis vid namn Kristian. Vi hade jobbat tillsammans vid några tillfällen, suttit och ljugit över dåligt rödtjut rätt många gånger och hållit sporadisk kontakt, men inte träffats så mycket som jag egentligen velat på några år. Det blir ju sådär ibland. Alla har mycket att göra och vips så har det gått ett år sen man sågs sist. Men Kristian är en sån där bra person som går att fortsätta med från där vi var sist, som det inte blir konstigt med bara för att det gått en tid. Jag visste att Kristian höll på och spelade in lite musik, men hade aldrig hört något av det han gjort. Så när han ringde där för två år sedan och sa att han hade lite låtar och frågade om jag skulle vilja göra ett försök att mixa dem så visste jag inte riktigt vad som väntade. Han kom över med sin porta och vi dumpade lite spår till datorn och jag pysslade ihop dem. Egentligen gjorde jag inte så mycket mer än att ändra lite nivåer, lägga till någon effekt och en stråke, så min insats var en parantes. Sen hände inte så mycket mer. Vad jag visste. Jag och Kristian tappade kontakten igen. Tills helt nyligen. För två veckor sedan damp det ner en CDR i min brevlåda. »Oceans On My Mind« var albumtiteln och Great Destroyer var artisten. Jag såg i låtlistan att två av spåren var låtar vi pysslade med 2005. Jag spelade skivan. Nå, jag visste ju att Kristian hade bruset som sitt naturliga element. Jag visste att han plinkade molltyngt mörker på sin gitarr. Jag visste att han uppskattat Tim Hecker-skivan jag gav honom. Men jag visste inte att resultatet skulle vara så grymt som det som kom från högtalarna. »Oceans On My Mind« är lika delar ljudsmutsig lo-fi-stämning som kristallklar filmmusik. Det är drones fast ändå inte. Det är postrock fast ändå inte. Det är singer/songwriter fast från helvetet med ostämda syntar. De dystopiska stämningarna och de dova miljöljuden liksom pulserar fram, ackompanjerade av bruten fickminnessång och spröd gitarr. Jag tänker på Mogwais lugna stunder. Jag tänker på Khonnors »Handwriting«. Jag tänker på Clint Mansells soundtrack till »The Fountain«. Jag tänker på hur glad jag blir över att höra musik som vägrar låta kategorisera sig, som precis som ett band som M83 bygger en egen liten värld där bara just den finns. Jag tänker på hur fånigt det är att jag tänker på allt det här när jag får credit som producent till två av låtarna, men helt ärligt... Jag hade nästan glömt att vi gjorde det där. Att lyssna på Great Destroyers album har varit en av sommarens stora »Ojdå!«-upplevelser för mig. Jag menar inte att jag inte trodde Kristian var kapabel till det här, bara att jag inte förstod att de där små justeringarna jag hjälpte honom med för två år sedan skulle vara startskottet till ett album som är så sammanhållet som »Oceans On My Mind«. I bow in awe! Hela albumet går att ladda ner på den här länken (och ladda inte ner bara en låt, »Oceans On My Mind« är inte hits, behandla det som en helhet). Attention Johan Jacobsson! Du kommer att gilla det här.

Nya HBO-serien »Flight of the Conchords« handlar om två killar från Nya Zeeland som flyttat till USA för att breaka sitt band med samma namn som serien. Den är väldigt rolig i hanterbara 20-minuters-avsnitt. Bäst är när de med anledning av något i handlingen bryter ut i en låt, för de sekvenserna är perfekt avskissade från popkulturen under de senaste trettio åren. Som när en av dem blir tänd på en tjej och allt spårar ut i en Shaggy-pastisch (»I'm the king of boom boom«). Eller när en blir dumpad av en tjej och det blir powerballad i regnet. Roligast hittills var när de båda inte haft något gig på länge och var panka som kyrkråttor. Pet Shop Boys-parodin »Inner City Pressure« som följde kan inte bli mer träffsäker. Se hela klippet här (och ha på ljud, texten är helt fantastisk, låten börjar 45 sekunder in):

I övermorgon drar Tour de France igång, och med anledning av det tänkte jag dela med mig av något som kan vara det hårdaste jag någonsin hört. Om du tycker att det är jobbigt att kliva upp på morgonen så kanske det kan vara bra att påminna sig om en kille som hette Eugéne Christophe. Året var 1913. Eugéne Christophe var en av storfavoriterna att vinna Touren. På den sjätte etappen attackerade han direkt från starten (som gick 3:00 på morgonen) för att etablera en ledning. Men i utförskörningen från Col du Tourmalet var olyckan på plats...

"All of a sudden, about ten kilometers from Sainte-Marie-de-Campan down in the valley, I felt something was wrong with my handlebar. I pulled on my brake and stopped. I saw my fork was broken. So there I was, left alone on the road. When I say road, I should say path." "I thought that maybe one of these steep pack trails would lead me straight to Ste-Marie-de-Campan. But I was crying so badly I couldn't see anything. With my bike on my shoulder, I walked for all those ten kilometers." "On arriving at the village I met a young girl who led me to the blacksmith on the other side of the village. Monsieur Lecomte was the name of the blacksmith. He was a nice man and wanted to help me, but he wasn't allowed to. The regulations were strict. I had to do all the repair myself. I never spent a more wretched time in my life than those cruel hours in M.Lecomte's forge." Judges and rival team officials made sure he did the work himself. At one point Christophe realized the fire was getting low and, with one hand holding the hammer and the other the broken forks, allowed a seven-year-old boy called Corni to pump the flames with bellows. For that he was fined a further ten minutes. Having already ridden across mountains since three that morning, walked six miles with a broken bike and spent three hours on its repair, Christophe made it to the finish on an uncertain and unsafe machine at 8:44 p.m. He was 29th, astonishingly beating 15 others.

(Från boken »The Unknown Tour de France« av Les Woodland.)

När man har flyttat till ett nytt område är prio ett att hitta en vettig restaurang att bli stammis på. Det värsta med att lämna sitt gamla hem är att alla relationer som byggts upp med livshökare och krogägare går förlorade. I lördags kväll efter flytten så gick vi på utforskning och hittade direkt ett potentiellt ställe att hänga på. Vi beställde middag och planen var att, om vi trivdes, dricksa ordentligt för att göra oss kända. Förhållandet med den nya krogen började dock skakigt. Maten var finfin, utbud på öl och vin var helt okej, personalen var trevlig och lokalen mysig. Men... De debiterade fel. För många glas vin på notan. Ajaj. Pratade med dem, tryckt stämning, de såg felet och kvittot korrigerades. Puh, blev ingen stor grej. Vi dricksade som planerat. Igår gick vi dit för rond 2. Vi åt middag, konstaterade att de visar fotboll på storbild (bra nu när man blivit för bekväm för att resa på bortamatch) och trivdes. Och då... Efter maten så frågade de om de fick bjuda på kaffe! Ha! Relationen med den nya krogen blomstrar och mår bra. Fortsätter det såhär kommer de att vara hej och du in no time!

Nu är flytten avklarad. Kroppen värker. För en kontorsråtta som mig är det knäckande med chockträningen som flytt innebär. Ont överallt. Kan inte sitta upprätt utan att det gör ont. Men nu är det klart, och det nya boet fem våningar upp med balkong och mysigt område utanför känns oerhört lyckat. Om årets säsong av »4400« var en besvikelse är den nya serien »Burn Notice« mycket lovande. Spiontaktik och knisselknassel a la »Bourne Supremacy«, feelgood a la »Eureka« och gott om fina one-liners. Allmänt myspys alltså, precis som sommarserier ska vara. Det finns två skolor när det gäller »Nästa kund«-skyltarna i mataffären. Dels finns det de som anser att den som precis lagt upp sin mat på bandet har ansvar för att sätta skylten bakom det, dels finns det de som anser att det är den kommande kundens ansvar att placera skylten innan han/hon lägger upp sina varor. Om det inte är folk från samma skola som står framför och bakom så kan det här leda till grymtanden och surhet. Jag är helt klart för att den som lagt sina varor på bandet avslutar med »Nästa kund«-skylten. Jag erkänner... Jag kammade hem och lyssnade både på Happy Mondays »Uncle Dysfunktional« och The Smashing Pumpkins »Zeitgeist«. För old times sake ville jag ge dem en chans åtminstone. Trodde nog att det skulle kunna vara väldigt bra eller väldigt, väldigt dåligt. Det var egentligen inget av detta utan bara väldigt ... tomt. Lika bra det. Det gäller ju att lägga av på topp, som jag konstaterade tidigare förra veckan. Slutligen: Ingen har väl missat att Lt Walter Haut, killen som var informationschef på Roswell 1947, gjorde ett edsvuret uttalande på sin dödsbädd. Enligt honom var den påstådda mörkläggningen med väderballonger och grejer just en mörkläggning. Spännande! Läs mer här.