Året var 1995, jag var 17 år och besatt av New Order. Men till skillnad från nu när det skrivs hyllningsartiklar hit och dit och Ian Curtis och Hacienda och blabla var det inte lätt att ta reda på så mycket. Det fanns inga biografier skrivna, bara dokumentären »New Order Story« som inte är svår att genomskåda som både förskönande och mytskapande. Det är en lysande film på det sättet, men då ville jag inte ha deras eller Paul Morleys version, utan förstahandsberättelser. Det blev mest att jag satt och läste sleeve notes i Palatine-boxen och tittade på de outgrundliga omslagen och drömde. En sak hade jag dock hört: New Order hade spelat i Stockholm 1981. På det lilla värdshuset Lindgården bredvid Gröna Lund. Jag försökte rota i det där men fick inget svar. Såhär i efterhand har jag ju hört tusen historier om det, om hur Jan Gradvall inte höll på att komma in för han var för ung och sådana saker som för vår generation är lika självklara som Rolling Stones festande i Bredäng är för min pappa. Men då kände jag ingen, hade ingen att lyfta luren till och be dem berätta eller så. En klass i min skola hade sin studentskiva på Lindgården och jag gick dit och tjatade på DJn i en timme om att han skulle spela »Blue Monday« och dansade järnet till den och åkte hem. Det var liksom klart där. Jag hade haft min alternativa New Order-upplevelse på platsen där det hände. Vid det här laget hade den där spelningen växt till orimliga proportioner hos mig. Jag var besatt av tanken att jag var född i fel tid och fördömde banden jag såg ute eftersom de aldrig skulle ens vara i närheten av att vara lika genialiska. New Order på Lindgården hade blivit min heliga graal. Kort efter studentskivan mailade jag till Stefan Malmqvist eftersom jag sett honom bli omnämnd med epitetet »Sveriges meste konsertbesökare« i någon tidning. Jag frågade om han hade varit där och, om han varit det, bad honom berätta allt. Dagen därpå fick jag svar. »Jag måste tyvärr göra dig besviken,« skrev Malmqvist, »jag var där och allting var rätt dåligt. Dåligt ljud, otight band. Du missade inget.« Tack Stefan för att du stack hål på en ballong som växt sig alltför stor. Jag tror jag har mått bättre efter det. mp3: New Order - »Ceremony (live på Lindgården, 1981)«

Andra säljer sina bloggar till Stureplan, Aftonbladet, DN eller startar bloggimperium som Bonnier köper. Klart jag varit avundsjuk, även om jag såklart vet att mitt snack om elektronisk musik, robotar och stilla nätter i Clichy inte skulle funka för fler än er inbitna. Men jag kontrar nu med något som jag tycker är otroligt mycket bättre. Det är september. Det är dags för Vuelta a España. Och på eurosport.se bloggar jag från nu till målgång om Vueltan. Blir väl förutom cykel mycket snack om vin, mat och musik misstänker jag (om jag känner mig själv rätt). Väl mött! (Detta betyder naturligtvis inte att Beneath a Steel Sky försvinner! Den hänger kvar som vanligt.)

Nu kör vi! På fredag får jag komma tillbaka till Malmö och spela lite levande musik! De härliga människorna bakom I Love L'amour a Trois har fixat festen på Jeriko under sommaren och till avslutningen nu på fredag 31/8 har de bjudit dit moi. Apdrag hela natten siktar vi på! För dig som vill ha musik att invänta bomben med finns innan sommaren släppta »Guidelines For An Emerging Century« såklart att beställa här. Tack till alla bloggare och skribenter som skrivit så fint om det. Uppskattas!

Så, vart tar vi vägen nu? Hösten hängde i luften i morse. Innifrån såg allt ut som vanligt men luften ljög inte. Vid busstationen blåste en vind som bar den där friskheten som bara hösten kan föra med sig. Till och med efter en så mörk och mulen sommar som denna. September kommer till Stockholm som ett dödsbud. Kollegor kommer in på kontoret och undrar vart semestern tog vägen. Tidningarna säljer kom-i-form-tips för sommarstugejästa. US Open och Vuela a España markerar slutet på en sommarsäsong och Premier League-premiären lovar att vi snart är inne i snösörja, snålblåst och spruckna läppar. Så, vart tar vi vägen nu? Uteserveringarna börjar lägga fram filtar till de som vill trotsa elementen in i oktober. Av den där kvällen på verandan när ni grillade och pratade in på småtimmarna till syrsor och rödvinsstänk finns bara minnen eller ett och annat pinsamt YouTube-klipp kvar som bevis för att det ens hände. SL byter till vintertidtabell men tåg och bussar går lika försenade och opålitliga ändå. Friskis & Svettis har packat ner den lilla scenen från vilken de höll öppen gympa i Rålambshovsparken. Åhléns uppe vid Fridhemsplan lovar att de har allt inför skolstarten. Hösten kommer inte till Stockholm som en årstid eller en händelse. Den kommer som ett löfte om misär. En lång, hård vinter genom vilken alla bara är fokuserade på april och första dagen de kan gå utan jacka. De tre månader om året som definierar identiteten för en hel stad är över. Bara en flyktig aning om en konversation på promenad över Västerbron en osedvanligt varm natt i juni återstår. Så... Vart tar du vägen nu?

New York, sommaren 1977. Seriemördaren Son of Sam härjar ute på gatorna. Det stora strömavbrottet resulterar i plundring och upplopp. Ett stundande borgmästarval är hoppet att få staden ur misären. Mot denna bakgrund utspelar sig ESPNs miniserie »The Bronx is Burning« som handlar om New York Yankees försök att vinna World Series, trots att laget är sönderslitet i bittra interna fejder mellan bland andra managern Billy Martin och stjärnan Reggie Jackson. Ett på många sätt lysande litet sportdrama. Jag sa det redan för två år sedan, men det tåls att sägas igen: Jag längtar till den dag europeiska idrotter som fotboll får lika perfekta skildringar som de amerikanska motsvarigheterna, istället för de FIFA-finansierade propagandafilmerna vi nu måste stå ut med.