2007-09-26 - Postad i Irrpostning -
På den här turistsidan för franska Alpes de Haute-Provence finns en lista över alla pictogram de använder för att markera vad olika hotell och orter erbjuder för aktiviteter. De flesta är solklara, av den här sorten:
Day nursery
Hike
Piano bar
Camping car authorized
Det är ju så pictogram ska fungera. Lättförståeligt och tydligt. Den stora frågan är exakt vad de här två innebär, varför de skryter med att det finns och hur många som inför sin semester aktivt letar efter vad det nu är:
Ass rental
Rides with ass
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
fransmän >
webpryl
2007-09-25 - Postad i Meta om bloggen -
I vintras började jag och Tobias formulera en teoretisk grund för drones, dist och domedag i Teslas anda. Jag älskar det suggestiva men är för otålig. Tobias har ambientestetiken i blodet, han fick ta kommandot. Vi byggde aldrig några ljud men diskussionerna var långa och givande. Efter att Kristian släppte sitt fenomenala album i somras kontaktade vi honom för att presentera våra teorier. Sedan dess har vi tre suttit i studion, nära kablarna i väggen där spänningen hummar och ventilationen väser, för att försöka hitta gränsen där elektriciteten upphör och musiken börjar. Precis där vill vi vara.
Nu på lördag ansluter We Are Volt kablarna för första gången publikt. På Haute Culture II i Norrköping, klockan 19:00. En massa andra spelar också, som Differnet, Unai, The Rice Twins och Friday Bridge. Vi är ärade att få inleda en så fin tillställning. Kom och möt oss i mörkret.
Nästa vecka fortsätter inspelningarna. We Are Volt.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
live >
We Are Volt
2007-09-24 - Postad i Irrpostning -
Underhållningsindustrin har kastat handskarna. Även om de beter sig svinigt så ler jag samtidigt som jag knyter näven.
I somras rapporterades om den nya videodelartjänsten miivi.com. Siten var lanserad av företaget Media Defender (även om de inte ville att det skulle se ut så) som arbetar på uppdrag av MPAA, RIAA och the usual suspects. Med tanke på IFPIs retorik skulle jag inte förvånas om de var med på ett hörn också. Miivi.com skulle avslöja folk som laddade upp/ner upphovsrättsskyddat material. Bland annat installerade MediaDefenders egen torrentklient en programvara som letade efter copyright-skyddat material och ringde hem och skvallrade. Det här avslöjades och siten togs ner.
I förra veckan så läckte över 6000 e-mail från Media Defender sedan en anställds konto hackats. Det är en häpnadsväckande läsning där inte bara Miivi men också en massa annan hokuspokus avslöjas (spamning av torrentsiter, spridning av rippade filmer som förstör codecs m.m.). Den historien går att läsa här och är mycket underhållande.
I helgen meddelade The Pirate Bay i deras blogg att de tänker stämma de inblandade företagen (d.v.s. de som lejt Media Defender) här i Sverige baserat på vad som framkommit av den läckta e-posten (försök att krascha och sabotera siten och liknande).
Jag skrev inledningsvis att jag dels tycker det här är svinigt. Visst är det så. Om du eller jag hade gjort liknande hackande och kraschande mot valfritt företags sida hade vi pysslat med cyberterrorism. FRA hade tagit fram vår kommunikation de senaste fem åren och hängt oss högt. Men det lär ju inte vara etiketten nu. När mediaföretag vars affärsmodell idag är hotad begår brott så »skyddar de sig«. Ungefär som om begravningsbyråer skulle gå ut och mörda bara för att medellivslängden har ökat (det där är en liknelse värdig stenkastarvänstern eller högerarmshögern, jag vet, men den är kul).
UnderhÃ¥llningsbolagen är kvar pÃ¥ 1900-talet och grinar för det genom att ge tjuvnyp (som Sonys rootkit) – varken värdigt, snyggt eller respektabelt. Att översvämma fildelningsnätverken med falska kopior som egentligen innehÃ¥ller filmer frÃ¥n annonsörer är ju helt okej (alla har rätt att dela med sig av sitt material, visst?) men att gÃ¥ in och göra rent tekniska sabotage mot tjänster och slutanvändare är smutsigt för dem som flaggar högt och stolt med att vara De Goda.
Men, jag skrev ju också att jag ler. Hur kommer det sig?
Tidigare har skiv- och filmbolagen stått på ena planhalvan i kostym och med lagbok och pratat om moral och etik. De har infört scoutmärken man bara kan få om man respekterar copyright och lobbat för att få in upphovsrätt på skolschemat. Propert. Korrekt. By the book. Över mittlinjen, på andra planhalvan, har de ökända »piraterna« funnits. Rebeller, terrorister, osnutna tonåringar som skriver p2p-protokoll och knäcker blue ray-kodningar. Smutsigt, ad hoc, anarki. Allt enligt stereotyperna, förstås.
Jag ler, för nu har matchen blåsts igång. Alla kan spela över hela planen. I styrelserum och penthouse-sviter fattas beslut om att beställa skadliga virus och att hacka servrar. I ungkarlslyor med »Varning för datan«-skylt på dörren filas på stämningar och lusläses lagböcker.
Jag tycker att skiv- och filmbolagen utifrån deras horisont gör helt rätt. Även om torrent-siter är helt legala i och med att de inte har något upphovsrättsskyddat material på sig så verkar ändå The Pirate Bay och liknande i en gråzon. Det finns någonstans en skillnad på en site som säljer handvävda äggvärmare och en torrenttracker, även om båda är lagliga, precis som det finns en skillnad på lilla téboden på hörnet och Hederliga Harrys begagnade bilar, även om båda är lagliga. Exakt vari den skillnaden finns vågar jag inte måla ut här för jag har inte riktigt kunna reda ut den för mig själv ännu, men »gråzon« är nyckelordet (om du är moralfilosof kan du säkert utveckla).
Att underhållningsbranschen lierar sig med skummisar som Media Defender och drar ut i fullskaligt informationskrig är rationellt. Att The Pirate Bay svarar med att stämma underhållningsbranschen för att belysa vad de pysslar med och ta ifrån dem deras moraliska förmånsrätt är också rationellt.
Runt om pÃ¥ nätet uttrycker folk bestörtning över det här. Varför är ni förvÃ¥nade? Det här var väntat – och jag är helt övertygad om att de har lÃ¥ngt mycket större planer när det gäller informationssabotage än vad som nu avslöjats. Det är en mäktig bransch (den mäktigaste efter vapentillverkare och big pharma?) som slagits i motvind med urÃ¥ldrig lagstiftning mot en fiende som dagligen trycker fram sina gränser när det gäller teknik och tillgänglighet. Att de lindar in sina filer i »black ice« och hugger tillbaka pÃ¥ ett sätt som mest liknar storföretagens agerande i valfri William Gibson-roman är helt naturligt. Att tro att de inte skulle ta till fulknepen är bara naivt.
Jag ser fram emot fortsättningen! Det kan bli livat, det här. Företagen har pengarna men entusiasterna har kompetensen. Genom att ta boxet till gatan istället för i rättssalen visar underhållningsindustrin precis den pondus vi efterlyst att borde ha haft när det gällde innovation av affärsmodellen för tio år sedan så vi kan faktiskt inte klaga nu. Och, jag lovar: Om jag får min hårddisk rensad av ett MPAA/RIAA/IFPI-virus som riktar in sig på mp3or så kommer jag inte gnälla. Jag accepterar att jag är måltavla för dem. Det är pöbeljustis nu, storma eller stormas, facklor och träpålar och trojaner. De kan gott få ta några svingar. Jag är trots allt ganska övertygad om att de redan mött sitt Stalingrad.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
>
övervakning >
hack >
kopiering >
rights online >
upphovsrätt
2007-09-23 - Postad i Meta om bloggen -
Vi gjorde det! Beneath a Steel Sky har nu nått över sammanlagt 1000000 tecken. Lite mer, till och med. 1010182 tecken, för jag missade övergången. Det motsvarar en hyffsat lång roman det. Dags att fira!
Det är tre och ett halvt Ã¥r sedan BASS startade. I mitt allra första inlägg berättade jag om när jag och min kompis Jörgen en gÃ¥ng i slutet av nittiotalet lÃ¥nade Greg Fitzpatricks studio över en helg för att mixa nÃ¥gra lÃ¥tar. När han kom tillbaka pÃ¥ mÃ¥ndagen ville han höra vad vi gjort och vi stod där och vred oss med en massa ursäkter. »Det är skisser blabla.« »Det är inte färdigt blabla.« Greg tittade allvarligt och sa »Kids, don’t sell yourselves short.« Jag Ã¥terberättade den historian i det första inlägget eftersom jag tyckte att hans kommentar pÃ¥ nÃ¥got sätt legitimerade mig att dra igÃ¥ng nÃ¥got sÃ¥ självcentrerat som en blogg. Jag kände ju att jag hade en del saker att skriva om sÃ¥ varför skulle jag skämmas, tänkte jag.
Min vision med BASS var att behandla bloggen som ett redaktionellt forum. »Det som inte kan publiceras i en tidning kan inte publiceras här«, ungefär. Givetvis visste jag att regeln inte skulle gÃ¥ utan undantag, men detta var mitt ideal. Jag ville inte berätta om vad jag Ã¥t till frukost eller vilka krogköar jag slirade i utan istället försöka göra nÃ¥got som är läsvärt. Jag kände att det var bättre att lÃ¥ta det gÃ¥ nÃ¥gon vecka mellan uppdateringarna än att uppdatera med inlägg som började med »Idag träffade jag…« utan att ha en poäng.
Jag vet inte om jag lyckades med mitt mÃ¥l – det är jag helt fel person att svara pÃ¥. Du vet nog bättre. Men när jag gÃ¥r igenom arkivet och hittar gamla texter jag hade glömt bort sÃ¥ kommer jag pÃ¥ mig själv med att bli lite stolt. BASS har aldrig varit den kaxigaste eller mest provocerande bloggen, men själv tycker jag att BASS har varit den sorts blogg som jag gärna skulle läsa själv. Det är där man alltid mÃ¥ste börja, varesig man skriver, gör musik eller säljer pÃ¥ folk skräp de inte behöver: Man mÃ¥ste gilla det själv. Jag är nöjd med vad jag gjort här, helt enkelt.
När jag satt här och gick igenom gamla inlägg så blev jag lite förbluffad över hur mycket som har hänt sedan BASS startade. Det känns inte alltid som att det händer så mycket när man är i vanliga gnetet, men med lite perspektiv blir det uppenbart. I april 2004 när BASS startade fanns exempelvis inget projekt som hette Mr.Suitcase. Det föddes i en postning här på bloggen när jag bara la upp en liten låt jag knåpat ihop en händelselös dag (namnet tog jag av att det var med ett Suitcase Rhodes jag tog ut ackordsföljden, så kan det gå). Det blev ju en hel skiva av det till slut. Och en bok har jag hunnit göra med min kompis Martin. Och jag har flyttat tre gånger. Och bytt jobb två gånger. Och varit resident DJ på ett dansgolv (jag kunde inte taktmixa eller spela för dansgolv 2004). Och kanske, kanske blivit en lite bättre människa på vägen. Märkligt, det där med tiden.
Beneath a Steel Sky kommer att puttra pÃ¥ i samma gamla vanliga tempo framöver. Det har var bara ett bra tillfälle att summera lite vad som hänt. Och samtidigt vill jag verkligen passa pÃ¥ att tacka dig som gÃ¥r in här och läser! Jag blir förbluffad varje gÃ¥ng jag ser statistiken över antal träffar. Det känns ju lite märkligt att mina smÃ¥ irrpostningar har läsare. Fast, som Greg sa, »don’t sell yourself short«. Kanske ska jag för en gÃ¥ngs skull bara ta en kopp kaffe, njuta av stunden och tolka det som att jag gör nÃ¥got rätt. Det fÃ¥r bli sÃ¥.
Nytillkomna läsare får några tips på läsvärt ur arkivet också:
»Regn i Edinburgh, importerad lager och en biltur med Boards of Canada« – Mötet med de skygga skottarna
»Pop är en folksjukdom« – Stora intervjun med Ralph Lundsten
»Häng i Hamburg med Einmusik, Lawrence och Henning« – Tyskland när det är som dimmigast
»Den lÃ¥nga, fullständiga historien om ett band som hette Frederick Fleet« – En summering av fina tider
»Violence, religion, justice, death« – Stora intervjun med Pet Shop Boys
»För precis nio Ã¥r sedan var världen som vackrast« – Om Yvonne pÃ¥ Gino, 951213
»Normally people ask me what I think of Fennesz’s music« – Stora intervjun med Tim Hecker
»Lyckan i ett fotografi« – Om en magisk kväll i Emmaboda 1996
»Djävulen pÃ¥ skylten« – Om satans avkomma: Herr GÃ¥rman, mÃ¥ste följas upp med:
»Told you he was scary…« – om en annan satans avkomma: Fantombilden.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
bass >
bloggen >
blogghögtid
2007-09-22 - Postad i Irrpostning -
På allmän begäran så kör vi en vända till med bilder från Elefanten. De här är tagna av Sanna Fischer som också grävt fram den här tekniska specifikationen om anläggningen: läs (pdf)
Vi börjar uppifrån, med den anspråkslösa entrén:
Gången som leder ner till anläggningen:
Husen står säkra från Bomben på sina fjädrar:
Den makalösa översiktspanelen som jag berättade om i förra postningen:
Matsalen (klaga aldrig mer på fikarummet på ditt kontor, kay?):
Briefing-rummet:
En av sovhytterna. Dessa låg i en lång korridor. Stora badrum och toaletter (modell simhall) fanns i närheten. Notera de inplastade madrasserna:
Min högsta dröm i livet är att ha min arbetsplats bakom en sån här dörr. Gärna nere i ett bergrum, inte efter att Bomben fallit dock:
Ring Neil Stephenson:
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
apokalyps >
bergrum >
bunker >
elefanten >
historia >
militär
2007-09-20 - Postad i Irrpostning -
En av de vanligaste frågorna jag fått angående mitt album har varit: »Var har ni tagit omslagsfotot och promobilderna?«. Oh Gud, jag dog lite inombords den dagen. Eftersom det var fyra personer med kamera med vid fototillfället har det skjutits bokstavligen hundratals bilder av stället vi var på, så jag tänkte visa några av dem här (där inget annat anges är det Darijo Berkes som har fotograferat).
Tänk dig kalla kriget. Tänk att Sverige var ett litet land, buffertzonen mellan två stora supermakter. Eftersom det pågick mycket byggnationer i Sverige under 60- och 70-talen så byggdes enormt (ENORMT) mycket skyddsrum, bunkrar och liknande som skulle skydda oss (eller åtminstone landets viktiga funktioner) mot angrepp. Bland annat så finns under Sergels Torg i Stockholm ett gigantiskt skyddsrum för 8000 personer (rivningen av Klara var ju en lämplig front när man ville bygga annat). Vid ett angrepp lyfter man på några av plattorna på torget så går det trappor rakt ner i underjorden. Andra inrymningsvägar är de stora dörrarna som ligger till höger efter tunnelbanespärrarna om du kommer från Centralen. Egentligen finns ju tecken på såna här installationer överallt i stan om man tänker efter lite. Varför ligger exempelvis Kungsträdgårdens tunnelbanestation så omotiverat djupt under marken?
Nå, hur som helst. Det finns inte bara skyddsrum, utan också underjordiska ledningscentraler dit de viktiga skulle fly innan bomberna föll. De två största i Stockholm hade kodnamnen Elefanten och Vargen, en för norra delen och en för södra. Vi pratar ett gäng tvåvåningshus som står på gigantiska fjädrar (atombombsäkert) inuti bergrum.
Det var genom Stefan som filmade videon till »Ours Is a Time For Falling In Love« förra året som vi fick höra om Elefanten. Och direkt när jag hörde det så visste jag att det var där jag skulle plåta fotona till skivan. Darijo gjorde ett hästjobb och fick tag på en kille som då och då knallar ner i de här centralerna och kontrollerar generatorer, avfuktare och luftfilter. Den förmiddagen han släppte ner oss där var nog det största jag varit med om. Det går liksom inte att jämföra med någonting annat. Jag vet, för vilken seriös urban explorer som helst är det här en barngrej, men för mig som inte ens visste om att allt det här jag precis berättat om existerade så var det rena chocken.
En morgon i april åkte vi ut till Sollentuna. Vi mötte Mannen Med Nyckelknippan vid en parkering i utkanten av ett industriområde i Edsberg och började gå längs en parkväg. En helt vanlig joggingslinga i skuggan av ett stort berg. Men efter några meter öppnade sig buskarna till höger upp och där var en vanlig plåtdörr i en bergvägg. Egentligen inget konstigt, eller hur? Elcentraler och allt möjligt ser ju ut så. Enda skillnaden var att det satt en telefon bredvid dörren med en skylt:
Killen med nycklarna lÃ¥ste upp. Där bakom lÃ¥g en dörr till, en vaktpost och sedan en gÃ¥ng som gick sluttande ner i berget ett fyrtiotal meter. Där nere gick vi igenom tvÃ¥ uppsättningar blast doors och en dekontamineringskammare innan vi kom fram. Berget öppnade upp sig och där var tre stycken hus. I gÃ¥ngen som ledde in till det första plÃ¥tade vi omslaget till »You Don’t Smile Anymore«. Vad som inte syntes pÃ¥ singelomslaget var skylten pÃ¥ entrén:
Innanför dörren låg receptionen. Den som var posterad där skulle ha kontakt med vakten uppe vid huvudentrén samt sköta allmänna sysslor (bisarraste receptionistjobbet ever?).
Notera den svarta tavlan i bildens överkant. Det är en översiktsbild över hela anläggningen med tre dioder som markerade varje dörr och lucka in till husen. Grönt ljus = låst. Gult ljus = öppen. Rött ljus = kontaminerad.
Vi gick uppför en trappa till övervÃ¥ningen i det första huset där själva operationscentrat lÃ¥g. Det var nu den verkligt märkliga upplevelsen började. Elefanten stod färdigbyggd 1977 och har förstÃ¥s aldrig använts annat än vid övningar och liknande. Eftersom den har seriösa anläggningar för avfuktning och luftrening sÃ¥ fanns inget damm, inget mögel, inget slitage över huvud taget. Allt därinne var alltsÃ¥ sprillans nytt – bara det att det var sprillans nytt 1977 sÃ¥ att säga. För mig som skulle fota omslag till mitt Guidelines For An Emerging Century var det sÃ¥klart ren och skär rekvisitaporr:
Det var helt ljuddött därinne. Tyst som i graven och ingenting man gjorde ekade. Luften var som i ett flygplan – inte unken men inte heller frisk. Det doftade ingenting. Stället var helt berövat av alla former av intryck, förutom det fantastiska visuella.
Där fanns bland annat ett rum med en dörr det stod »Krypto« på. Därinne stod en massa skumma maskiner med ett 300 bauds-modem (den klassiska modellen som syns i »War Games« där man lägger telefonluren på modemet) som grädde på moset. Sveriges Radio hade en studio som skulle overridea fiendens propagandasändningar med information till folket. Och Televerket kunde naturligtvis ta kontroll över telenätet också:
Han som släppte in oss sa angående växeln, »Håll inte på och pilla på den. Vi vet inte om den fortfarande är i skarpt läge.« Ena delen av operationscentrat (med Sanna Fischer i högerkant, vilt fotograferandes precis som alla andra som var med):
Darijo från Kitty Litter och Azin Ashourvan som ansvarade för formen på albumet går omkring och letar bra bilder i den andra delen (foto av Magnus Bodén):
Inne i operationsrummet. Det är här vi sköt omslaget till albumet någon minut efter denna bild togs (foto av Magnus Bodén):
Jag blir mållös när jag ser bilderna och tänker tillbaka på det. Över 200 personer skulle vara stationerade här. I byggnad nummer två var boendeutrymmet. Där var väggarna målade med grönt upp till huvudhöjd och sedan blått, allt för att ge intryck av horisont och ta bort klaustrofobi. Inne i »sovhytterna« (två våningssängar med tre våningar i varje) var de röda madrasserna fortfarande inplastade. I korridoren där sovhytterna låg satt utanför varje rum en askkopp av det härligt gamla slaget (sådan som sitter på busshållplatser, i järn med sluttande ovansida).
När vi plÃ¥tat klart var det dags att gÃ¥. Vi släckte ned Elefanten bakom oss och började vandra upp längs gÃ¥ngen i berget, mot solen och den fria luften. Jag gick stegen lÃ¥ngsamt och hade bara en sak i huvudet: »4 8 15 16 23 42. 4 8 15 16 23 42. 4 8 15 16……«
GÃ¥ vidare till del 2, med fler bilder.
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
apokalyps >
bergrum >
bunker >
elefanten >
historia >
militär >
mr.suitcase >
tillträde förbjudet >
underjord
2007-09-19 - Postad i mp3 -
Foto av Pinkbelt
Jag måste erkänna att jag gillar VHS Or Betas senaste album »Bring On the Comets« mer än jag borde, även om det blir lite väl mycket retrosyntrock i längden. Små doser, är nyckelordet. Men singeln »Burn It All Down« i Fred Falkes väna händer är något helt annat. Jarre-arpeggios, Laserdance-stämning och knuten näve-refräng i ohelig symbios. Att jag associerar texten i refrängen till The Cures »Doing The Unstuck« gör inget sämre. Är det såhär det blir nu?
VHS Or Beta – »Burn It All Down (Fred Falke remix)« (utgÃ¥ngen zshare-länk ersatt med permanent (?) spotify-dito)
Permalänk
Kanske relaterade inlägg:
Taggar:
disco >
Fred Falke >
Jean-Michel Jarre >
synt >
The Cure >
VHS or Beta
FEED
