Det enda som imponerar mer på mig än en cyklist som är för djävla bra på att köra uppför bergen är en cyklist som är för djävla bra på att cykla nedför dem. Utförskörningar är ju inte så enkelt som det ser ut. Medan en medioker utförsåkare vilar upp benen efter klättringen och vinglar runt med hopp om att inte ramla så laddar en bra utförsåkare på för allt vad tygen håller. I varje sväng kan tiondelar skalas bort, i varje knixig och trixig böj plockas avgörande sekunder in och för varje tramptag på tung växel kommer den skickliga utförsköraren lite närmare utbrytaren eller lite längre ifrån klungan. Allt handlar bara om hur mycket man vill riskera för att vinna. Euskaltels Samuel Sanchez var villig att riskera allt på gårdagens etapp i Vuelta a España. På toppen av Monachil, 20 kilometer före mål, släppte han alla spärrar och flög utför i en vanvettig satsning. Han hämtade in Cunego, körde ifrån honom, hämtade in Beltrán och spurtade förbi honom till seger. Belöningen för vanvettet var ansenlig tidsvinst och därmed en plats högre i totalsammandraget (från sexa till femma). Romanen »Cyklisten« av Tim Krabbé (bild och bok lånad av Herr Alarik, tack!) handlar om ett cykellopp på amatörnivå. Krabbé började tävlingscykla sent, 29 år gammal, och började ställa upp i olika amatörlopp. »Cyklisten« utspelar sig från start till mål genom ett endagslopp och beskriver mycket träffande dynamiken i en klunga, tankarna som far genom huvudet under klättringar och mängder av anekdoter från hans korta men intensiva idrottsliv. När Krabbé är en del av en trio som når toppen på ett av loppets berg så vet han att han kommer att bli ifrånkörd när det börjar branta utför. De som han tävlar mot är nämligen unga, i början av sina karriärer. Han beklagar sig över att han inte började cykla förrän han var 29 år eftersom han då hade lärt sig uppskatta alltför mycket i livet för att vara beredd att damma på utför. Bara den som inte tänker på konsekvenserna kan vara bra i nerförskörningar. Ungdomarna framför honom kan satsa mycket mer och liksom glider ifrån Krabbé, hur hårt han än försöker. Allt handlar bara om hur mycket man vill riskera för att vinna.

Han fick en sista chans - och han tog den. I höst låter vi Paul Potts ta världen med storm. Med hits som »My Way« och »Everybody Hurts« fyller han din vardag. Albumet heter »One Chance«. Han fick en sista chans - och han tog den. I höst samlar vi principerna som lät Pol Pot ta världen med storm. Med hits som »To keep you is no benefit, to destroy you is no loss« och »Two bowls of soup a day« fyller han dina massgravar. Albumet heter »One Kampuchea«.

Efter en titt av bättre ögon står det nu klart att problemet med min el är mer långtgående än min inkompetens. Så, nu ska jag ringa efter elektriker. Jag vet att du varit orolig. Tack så hemskt mycket för hjälpen ni som kommenterade och mailade.

Liksom så många andra betalar jag den sorts trängselskatt som verkligen ger betoning på »trängsel« - det vill säga månadskortet för kollektivtrafiken. När det nu till hösten infördes kostnad på att åka bil genom innerstan dök det i kollektivtrafiken upp en väldig massa smådjävular. Jag märkte dem inte förra gången som det kostade att åka bil, förmodligen för att jag hade en annan resväg till jobbet då. Nu är de påtagliga, alla dessa män och kvinnor mellan 40 och 50 som aldrig har åkt buss eller tunnelbana förut. Okej att det brukar vara totalt mayhem och SM i brist på ovett i kollektivtrafiken under somrarna, men då är det ändå turister som står för kaoset. De går inte bakåt i bussen när de klivit på, de står stilla på rad i rulltrapporna så man inte kan gå förbi och ställer sig mitt framför tunnelbanedörrarna när ett tåg har kommit in, ovissa om att det är kutym att först släppa fram de avstigande. Detta kan vara jobbigt om man är stressad men de är ändå okej, för de är försiktiga och i en ovan situation och det går att ha förståelse för att det inte är deras naturliga miljö - alla är vi ju lite fumliga när vi är i nya omgivningar. Nu, däremot, är det mycket värre, för de här medelålders gröngölingarna är stockholmare av Den Goda Generationen och dundrar fram med en pondus som om de äger stället även fast de gör helt fel. Och ger man dem en armbåge eller lagom hård axeltackling så inser de inte likt turisten att de gjort fel utan blir sura och fräser eftersom de vet att de har rätt för de har alltid haft rätt hela livet. Därför ser jag till att tacklas lite hårdare, vara lite mindre tolerant just mot dessa för om vi alla gör det så inbillar jag mig att de tröttnar om en vecka och sätter sig i sina bilar igen. Det vore fantastiskt skönt.

Okej, det är skitpinsamt men Beneath a Steel Sky behöver hjälp. Jag är ett jävla UFO när det gäller allt som inte har med skriven text att göra så jag kan inte ens lösa detta enkla satans problem. Det du ser till höger är min elgrej. Automatsäkring nummer 5 har smällt och vill inte återställa sig. Jag kopplade in en gammal bokhyllebelysning idag som jag trodde funkade men efter några minuter surrade den till och sen slocknade det i kontakten den satt i samt övriga kontakter som hör till automatsäkring 5. Men - trots att allting är urkopplat (+ alla lampor i badrum etc. avslagna så det finns ingenting som drar el nu) så vill automatsäkringen inte gå tillbaka till sitt vanliga läge. Jag ringde efter hjälp som ringde vidare till en elektriker som meddelade att problemet antingen var att några grejer fortfarande är ikopplade (vilket de inte är), att det är fel inne i kontakten (vilket vore konstigt eftersom den har funkat hur länge som helst) eller att själva automatsäkringen är uttjänt och måste bytas (vilket enligt elektrikern är mycket sällsynt). Jag påpekade att säkringen som sitter längst ner på skåpet ser ut som den gått eftersom den inte har någon färgklick på sig men han trodde inte att den och automatsäkringarna har något med varandra att göra (när jag skruvade ut säkringen bredvid huvudströmbrytaren så slocknade hela lägenheten så jag satte tillbaka den). Så... Hur får jag ström tillbaka till mina kontakter? På infotavlan bredvid skåpet står "Grupp 2, 3 och 4 är förlagda i gemensamt rör i lägenhet." Uselt va? Du får skratta om du vill (håna oss vi rör oss ni står still). Här är detaljbilder på DJÄVULSSKÅPET:

Hösten är här, bitch! Det är nu det börjar. September och oktober är alltid mina bästa månader. Det är då jag får saker och ting gjorda. Projekt slutförs, projekt startas. Mitt i den kollektiva depression som jag skrev om i ett inlägg den 23 augusti så får jag alltid som mest inspiration. Det ser bra ut även för i år. Flera intressanta saker är på gång. Vi får se hur det utvecklar sig. Under tiden, ett litet uppsamlingsheat: Världens bästa Douglas, a.k.a Kopia, har börjat posta goda grejer på sin blogg Eenmateriaal igen. Nu senast, en smaskigt god bootlegmix av The Radio Dept.s »I Wanted You To Feel The Same«. Lyssna! Samtidigt har världens bästa Viktor Sjöberg börjat turnera med Jens Lekman. Viktor ska vara »closing act« och avrunda kvällarna, antingen med ett DJ-set eller med ljudtweakslaptopmagi som han är så grym på. Viktor är ett unikum, det vet man efter alla hans lysande släpp och filmer som den här som skvallrar om vad som kanske komma ska. Det går att följa turnén på Viktors reseblogg events leading up to a night in west hollywood. Det var från Viktor som jag (med tillåtelse) snodde massor av miljöljud för mellanspelen på mitt album. Han är kungen. Enligt den helt bisarra utredningen om upphovsrätt och Internet så ska bredbandsleverantörer strypa hastigheten på uppkopplingar eller göra så att man bara får tillgång till e-post om det är så att man använder så mycket bandbredd att det kan misstänkas att man »fildelar«. Jesus, hur ska Pär Burmark då kunna fortsätta hitta barnporr utan att bli helt nedkopplad? Tanken svindlar. I helgen var jag på svensexa för att fira att Andreas ska gifta sig. Eftersom han är inne på film så gick hela dagen i filmens tecken. Han blev väckt av en planterad telefon när Morpheus (nja, en som imiterade honom) ringde och väckte honom. Den vita kaninen väntade utanför dörren och det var bara att följa med den till uppsamlingsplatsen där vi var ca femton stycken som väntade. Under dagen fick han sedan göra ett antal uppdrag som alla var scener från filmer - och allt dokumenterades också av en filmare som ska klippa ihop det till en DVD. Det var mycket trevligt och värdigt (har aldrig förstått förnedringsgrejen... Ok, han fick vara Forest Gump och springa Bellmanstafetten, men annars var det värdigt). Det roligaste var i slutet av dagen. Först en remake av Office Space-scenen där det slås sönder kontorsutrustning och sedan skulle en mycket trött Andreas få vara Rocky Balboa. Vi åkte till Dalens Boxningsklubb där han fick gå tre ronder mot en av klubbens förmågor. Herregud! Andreas sluggade och sluggade men killen han mötte bara vek undan som en smord katt. Efter »matchen« var Andreas färdig med kramp i benet medan killen han mötte såg totalt oberörd ut. Jag var sjukt imponerad - både av den grymma boxningskillen och av Andreas tapperhet. De dödsdömda försöken att träffa illustreras bäst på bilden nedan. Stort grattis till Andreas och Tove!