Beneath a Steel Sky

Samtidigt, djupt nere i ett berg…

2007-09-20 - Postad i Irrpostning - 18 kommentarer

En av de vanligaste frågorna jag fått angående mitt album har varit: »Var har ni tagit omslagsfotot och promobilderna?«. Oh Gud, jag dog lite inombords den dagen. Eftersom det var fyra personer med kamera med vid fototillfället har det skjutits bokstavligen hundratals bilder av stället vi var på, så jag tänkte visa några av dem här (där inget annat anges är det Darijo Berkes som har fotograferat).

Tänk dig kalla kriget. Tänk att Sverige var ett litet land, buffertzonen mellan två stora supermakter. Eftersom det pågick mycket byggnationer i Sverige under 60- och 70-talen så byggdes enormt (ENORMT) mycket skyddsrum, bunkrar och liknande som skulle skydda oss (eller åtminstone landets viktiga funktioner) mot angrepp. Bland annat så finns under Sergels Torg i Stockholm ett gigantiskt skyddsrum för 8000 personer (rivningen av Klara var ju en lämplig front när man ville bygga annat). Vid ett angrepp lyfter man på några av plattorna på torget så går det trappor rakt ner i underjorden. Andra inrymningsvägar är de stora dörrarna som ligger till höger efter tunnelbanespärrarna om du kommer från Centralen. Egentligen finns ju tecken på såna här installationer överallt i stan om man tänker efter lite. Varför ligger exempelvis Kungsträdgårdens tunnelbanestation så omotiverat djupt under marken?

Nå, hur som helst. Det finns inte bara skyddsrum, utan också underjordiska ledningscentraler dit de viktiga skulle fly innan bomberna föll. De två största i Stockholm hade kodnamnen Elefanten och Vargen, en för norra delen och en för södra. Vi pratar ett gäng tvåvåningshus som står på gigantiska fjädrar (atombombsäkert) inuti bergrum.

Det var genom Stefan som filmade videon till »Ours Is a Time For Falling In Love« förra året som vi fick höra om Elefanten. Och direkt när jag hörde det så visste jag att det var där jag skulle plåta fotona till skivan. Darijo gjorde ett hästjobb och fick tag på en kille som då och då knallar ner i de här centralerna och kontrollerar generatorer, avfuktare och luftfilter. Den förmiddagen han släppte ner oss där var nog det största jag varit med om. Det går liksom inte att jämföra med någonting annat. Jag vet, för vilken seriös urban explorer som helst är det här en barngrej, men för mig som inte ens visste om att allt det här jag precis berättat om existerade så var det rena chocken.

En morgon i april åkte vi ut till Sollentuna. Vi mötte Mannen Med Nyckelknippan vid en parkering i utkanten av ett industriområde i Edsberg och började gå längs en parkväg. En helt vanlig joggingslinga i skuggan av ett stort berg. Men efter några meter öppnade sig buskarna till höger upp och där var en vanlig plåtdörr i en bergvägg. Egentligen inget konstigt, eller hur? Elcentraler och allt möjligt ser ju ut så. Enda skillnaden var att det satt en telefon bredvid dörren med en skylt:

Killen med nycklarna låste upp. Där bakom låg en dörr till, en vaktpost och sedan en gång som gick sluttande ner i berget ett fyrtiotal meter. Där nere gick vi igenom två uppsättningar blast doors och en dekontamineringskammare innan vi kom fram. Berget öppnade upp sig och där var tre stycken hus. I gången som ledde in till det första plåtade vi omslaget till »You Don’t Smile Anymore«. Vad som inte syntes på singelomslaget var skylten på entrén:

Innanför dörren låg receptionen. Den som var posterad där skulle ha kontakt med vakten uppe vid huvudentrén samt sköta allmänna sysslor (bisarraste receptionistjobbet ever?).

Notera den svarta tavlan i bildens överkant. Det är en översiktsbild över hela anläggningen med tre dioder som markerade varje dörr och lucka in till husen. Grönt ljus = låst. Gult ljus = öppen. Rött ljus = kontaminerad.

Vi gick uppför en trappa till övervåningen i det första huset där själva operationscentrat låg. Det var nu den verkligt märkliga upplevelsen började. Elefanten stod färdigbyggd 1977 och har förstås aldrig använts annat än vid övningar och liknande. Eftersom den har seriösa anläggningar för avfuktning och luftrening så fanns inget damm, inget mögel, inget slitage över huvud taget. Allt därinne var alltså sprillans nytt – bara det att det var sprillans nytt 1977 så att säga. För mig som skulle fota omslag till mitt Guidelines For An Emerging Century var det såklart ren och skär rekvisitaporr:

Det var helt ljuddött därinne. Tyst som i graven och ingenting man gjorde ekade. Luften var som i ett flygplan – inte unken men inte heller frisk. Det doftade ingenting. Stället var helt berövat av alla former av intryck, förutom det fantastiska visuella.

Där fanns bland annat ett rum med en dörr det stod »Krypto« på. Därinne stod en massa skumma maskiner med ett 300 bauds-modem (den klassiska modellen som syns i »War Games« där man lägger telefonluren på modemet) som grädde på moset. Sveriges Radio hade en studio som skulle overridea fiendens propagandasändningar med information till folket. Och Televerket kunde naturligtvis ta kontroll över telenätet också:

Han som släppte in oss sa angående växeln, »Håll inte på och pilla på den. Vi vet inte om den fortfarande är i skarpt läge.« Ena delen av operationscentrat (med Sanna Fischer i högerkant, vilt fotograferandes precis som alla andra som var med):

Darijo från Kitty Litter och Azin Ashourvan som ansvarade för formen på albumet går omkring och letar bra bilder i den andra delen (foto av Magnus Bodén):

Inne i operationsrummet. Det är här vi sköt omslaget till albumet någon minut efter denna bild togs (foto av Magnus Bodén):

Jag blir mållös när jag ser bilderna och tänker tillbaka på det. Över 200 personer skulle vara stationerade här. I byggnad nummer två var boendeutrymmet. Där var väggarna målade med grönt upp till huvudhöjd och sedan blått, allt för att ge intryck av horisont och ta bort klaustrofobi. Inne i »sovhytterna« (två våningssängar med tre våningar i varje) var de röda madrasserna fortfarande inplastade. I korridoren där sovhytterna låg satt utanför varje rum en askkopp av det härligt gamla slaget (sådan som sitter på busshållplatser, i järn med sluttande ovansida).

När vi plåtat klart var det dags att gå. Vi släckte ned Elefanten bakom oss och började vandra upp längs gången i berget, mot solen och den fria luften. Jag gick stegen långsamt och hade bara en sak i huvudet: »4 8 15 16 23 42. 4 8 15 16 23 42. 4 8 15 16……«

Gå vidare till del 2, med fler bilder.

Permalink

Kanske relaterade inlägg:

• 2007-09-22 -- Samtidigt, djupt nere i ett berg… del 2 (4)
• 2007-10-10 -- Ännu mer om bergrum (2)
• 2009-06-25 -- Under ytan finns »An Imaginary Country« (0)
• 2010-08-24 -- Tillträde förbjudet – men hur säger vi det till framtidsmänniskan? (6)
• 2008-06-16 -- Gör rätt, gör inte om! (4)
• 2010-08-23 -- Tidsmarkör 2005 (0)
• 2010-07-03 -- Internets enda problem är att det aldrig blickar bakåt (5)

Taggar: apokalyps > bergrum > bunker > elefanten > historia > militär > mr.suitcase > tillträde förbjudet > underjord