Bit för bit har min dator givit upp och officiellt så är den nu så gott som död. Den är i så dåligt skick att jag inte längre kan göra musik på den, inte kan använda den utan Internet- och strömsladd ikopplad och knappt ens kan göra postningar här. Batteriet slutade fungera för längesen. VGA- och Firewire-portarna glappar så de är oanvändbara. Det trådlösa fungerar ibland, ibland inte, ibland med dödslånga väntetider. Dessutom tror jag det är något fysiskt fel på hårddisken för datorn kraschar när jag försöker köra/avinstallera ett par utvalda program och hänger sig när 43% är avklarat om jag försöker defragmentera (vilket på grund av detta var ungefär ett halvår sedan jag gjorde sist så allt är seeeegt). Kort sagt är den oanvändbar och bortom räddning, så tills dess att jag löst det kommer jag ligga i min soffa och kolla nedladdad film (via Svideo-porten, av naturliga skäl). Problemet är att jag saknar medel för att skaffa ny. Så, det här är jag som lägger mig platt och informerar alla företag därute som hellre betalar ut lön i datorhårdvara än i pengar att jag finns tillgänglig för uppdrag om ni behöver ha copy skriven. Flexibel, svenska eller engelska, lång erfarenhet blablabla använd vilket CV-språk som helst och jag fixar det, lugnt. Rostfria pengar går också bra.

Jag har längtat så länge på nya hits från Kylie Minogue. Det läckta från samarbetet med Mylo lät lovande och jag hade stora förhoppningar men singeln »2 Hearts« gjorde mig rätt besviken. Med 3/4-takten som hämtad från »Airwolf«-temat känns den bara stompig och fläskig. Till och med Alan Braxe-mixen var trist, och då är det ju illa. Men jag är ändå helt lycklig över Kylies comeback. Och skälet är helt enkelt Studio. Jag vet inte var man börjar prata om deras remix. Soluppgången borde vara det logiska stället. Soluppgången på en strand vid medelhavet. Men det är rätt förutsägbart så jag skippar det. Lyssna på den istället. Magiskt! Kylie Minogue - »2 Hearts (Studio version)«

Ett helt fantastiskt ögonblick var när jag upptäckte att mitt album fanns tillgängligt på Oink - dagen efter att det släppts. Som scene-release dessutom. Fanns man inte där så fanns man ju inte. Det var ett av de bästa sätten att nå folk som ville lyssna och nu har det stängts ner av IFPI. (Inte International Federation of Pirate Interests på www.ifpi.com utan den där organisationen som ska representera kollektiva intressen). Hej då Oink. Nu får vi ta det till ett annat ställe, helt enkelt. Sorgligare är Den Döende Branschens korståg mot International Music Score Library Project som samlat verk av kompositörer som varit döda mer än 50 år (då de blir fria enligt kanadensisk lag) och gjort tillgängliga för forskning och intresserade. Eftersom upphovsrätten gäller i 70 år efter upphovsmannens död i EU och USA (tack vare Musse Pigg) tyckte dock Universal i Europa att det var på sin plats att skydda sina sedan länge döda kompositörer och tvingade den stänga. Apropå bilden som mötte användaren på Oinks site, förresten, skriver Copyriot som alltid klokt:

Polisen tar alltså över en brottsmisstänkt hemsida och fyller den med reklam för de privata intresseorganisationer som kommenderat fram till slaget, innan saken prövats i domstol. Att gränsen mellan rättsväsende och upphovsrättsindustri lösts upp totalt är inte längre något man sticker under stol med. Man skryter snarare om det!

Det är onekligen spännande med den särställning som nöjesindustrin har tagit/fått när det gäller att göra som det behagar snarare än vad som är korrekt rättsprocess. Kan man säga att de blivit lite av webbens Blackwater?

Uff. Förra veckan var sjukt hektisk, även med mina mått. Helgen innan hade febern krupit på mig så under veckan var det inte direkt jättekul att kämpa sig fram. När jag nu i söndags tagit mig igenom alla saker på att-göra-listan och pustade ut så påminde förkylningen så bra den kunde mig om att jag borde tagit hand om den bättre. Klonk. Hela dagen låg jag under ett täcke i soffan och återupptäckte i frossan något som jag inte visste jag saknat - sportsöndagen. Först såg jag Empoli tvåla till Milan - den första match från internationell liga jag sett på jag vet inte hur länge. Sen var det dags för den makalösa F1-finalen från Brasilien (herregud, vilket drama) och efter det snookerfinalen i Aberdeen GP mellan Ronnie O'Sullivan och Marco Fu. Jag hade verkligen glömt hur skönt och underhållande det är att avsätta söndagar till att bara ligga på samma plats och bli matad med sport. Allt är så enkelt då. Avstressande. Okomplicerat. »The red pill or the blue pill?« En sådan dag vet man precis vad som är rätt. Nu ska jag koka lapsang-té, göra en redig cocktail av medikamenter och fortsätta läsa »Spook Country« bland kuddarna. Kanske klara nästa kapitel av »Super Paper Mario«. Och ikväll är det Rangers - Barcelona. Om det finns något bra med att vara sjuk så är det att tiden inte kan användas till något annat än avkoppling.

I morse vaknade jag hastigt efter att ha haft en sån där halvjobbig dröm du vet när man försöker göra något och det bara inte går och man försöker och försöker men inget händer. Drömmen? Jag var på väg till jobbet och skulle lyssna på musik men min iPod innehöll inget annat än drum'n'bass. Det fanns verkligen bara J.Majik, Peshay, Hidden Agenda och sånt, hur mycket jag än letade. Till sist hittade jag en Posies-låt och valde den men då var det en vedervärdig drum'n'bass-edit. Då vaknade jag. Vet inte hur man ska tolka sånt här.

I fredags spelade jag på Klubb Pingvin i Umeå. Innan jag berättar om den surrealistiska resan dit så måste jag ta av hatten och buga för det andra bandet som spelade, Cartwall från Piteå. Jävlar vilket drag det var. Så coola, så talangfulla... Om inte de får ett troget följe ska jag äta upp min Harris Tweed-gubbkeps. Cartwalls MySpace-sida. Nå. När jag skulle flyga till Umeå i fredags var flyget såklart försenat (inte stressigt, nejdå, jag hade en hel halvtimme på mig från att taxin kom fram till klubben till entrén öppnades). Jag hamnade i puben på Arlanda och råkade i samspråk med två personer som var från en iransk handelsdelegation som skulle resa runt i Sverige och knyta vänskapsband och prata investeringar. Minns alla Shinya Yamazaki från William Gibsons The Bridge-trilogi? Han är en japansk antropolog som sitter på snabbmatsställen och glider runt i norra Kalifornien och liksom bara antecknar vad amerikanerna gör. Hur de betér sig, vad de säger, hur de säger det. De här två killarna från Iran var ungefär likadana. När en av dem skulle köpa öl ville han ha en svensk öl. Jag kikade i baren och det var bara Falcon Export som fanns. Jag sa till honom att den var »svensk« men att det var en ganska plain lager som inte gör någon direkt lycklig. Han köpte en - och hade sedan 20 följdfrågor om svenskars ölpreferenser och dryckesvanor. Att förklara konceptet med att de flesta köper »en stor stark« fast det är ett mått och inte ett märke och att jag själv tycker det är ett förkastligt sätt att förhålla sig till öl för någon som knackade sig fram på engelska var inte lätt. Frågan dök upp om vad jag gjorde där. Jag sa att mitt plan till Umeå i norra Sverige var försenat. »Ahh! Are planes in northern Sweden always delay?« kom som ett brev på posten. Fältstudier i all ära, men efter ett tag lommade jag iväg till gaten och kollade »Family Guy« i min iPod istället.

Kommande Joy Division-filmen »Control« har startat debatten om vilken bild av Ian Curtis som är den rätta och om den rätta egentligen är den som vi mår bäst av att ha. SHQ diskuterar om det här och Gustav Gelin berättar om sina intryck från filmen här. Det finns inget svårare än hur man ska förhålla sig till en hjälte. Antingen blir det den romantiserade bilden där hjälten är en symbol snarare än en person och där alla myter som vävs runt honom/henne helt täcker människan där bakom (d.v.s. den vanliga människan som ljuger, gör bort sig och går på toaletten). Eller så accepterar man kött-och-blod-versionen, där hjälten är full av fel och bristande på alla sätt men man förlåter därför att man älskar honom/henne. Båda förhållandesätt har sina besvikelser. Den som helt förlitar sig på myterna får vacker bild att se upp till och inspireras av men måste samtidigt slå ifrån sig för att inte få den bilden att spricka. Den som däremot vill se Den Riktiga Personen bakom historierna går miste om så mycket eftersom Den Riktiga Personen oftast är väldigt trist och inte alls så världsomvälvande som man vill. Jag vill förresten minnas att Gustav sa nån gång att han önskar att han inte träffat så många av sina barndomshjältar eftersom så många av dem har visat sig vara svin. Mytbildningen kan så lätt gå över styr. The Cure-biografin »Faith« berättar om när några fans kom fram till Robert Smith backstage och berättade att deras kompis tagit livet av sig och att haft som sista önskan att Smith skulle skriva några ord till begravningen. Smith blev såklart förbannad och frågade »What can I possibly say!?« . Den ynglingen kanske skulle tänkt en extra gång på vilken bild av sin idol som han hade valt. Fast mytbildningen är ju också så underbar. Om den gamle cyklistlegenden Jacques Anquetil som vann Tour de France fem gånger berättas det att han inför en klättring i bergen alltid flyttade vattenflaskorna från hållarna på ramen till fickorna på hans tröja. Hans nederländske tränare Ab Geldermans ska enligt historien frågat honom varför. En tävlingscyklist, sa Anquetil, består av två delar, människa och cykel. Cykelns tyngd hindrar människan från att ta sig fram snabbare och speciellt i motlut är det viktigare att cykeln är så lätt som möjligt. Långt efter Anquetil avslutat karriären studerade en journalist en massa gamla bilder av honom och såg att han cyklade uppför berg med flaskorna i hållarna på cykeln. Journalisten konfronterade honom och undrade varför han aldrig gått ut och bestridit historien som fick honom att framstå som korkad. »För att det är en bra historia,« sa Anquetil, »och bra historier är ofta viktigare än sanningen.« Så, mitt eget förhållande till Ian Curtis? Jag har den romantiserade bilden av honom, men inte dom deppikon utan som musikgeni. Det Joy Division gjorde var så unikt och totalt ojämförligt (vilket såklart styrks av att banden som idag försöker låta som dem inte har förstått ett dugg av vad de höll på med). Och om någon svartklädd försöker dra ett rakt streck från honom ned till det som under åttiotalet utvecklades till svulstgoth så... Sorry, men då har den inte heller förstått nånting. Förhållanden till hjältar gör sig nog ändå bäst som privatdyrkan.