Eftersom det ska till en modeblogg för att dra trafik så kommer BASS från och med nu handla om Dagens Outfit. Eller inte. Men det här inlägget gör det. Vi börjar närma oss vintern och världscuperna i de olika vintersporterna drar igång. Jag har aldrig gillat varesig att utöva eller se på vintersport (jag har faktiskt aldrig ens stått på ett par skidor) och när jag försökte rannsaka mig själv så insåg jag var problemet låg: stilen. Jag har väldigt svårt för sporter där det inte går att se snygg eller cool ut och under det mörka halvåret finns många skräckexempel på detta. Ta längdskidåkning, exempelvis. Tänk att vara en ung, lovande talang som dessutom ser bra ut och så är man tvungen att krypa in i de vedervärdiga dräkter som längdskidåkare och skidskyttar tvingas ha. Eller backhoppning: »Hej, ta på dig det här sju nummer för stora tältet så kör vi.« Rodel? Let's not go there. Det här är naturligtvis inte bara ett problem för vintersporten. Friidrotten har det också. Visst finns det en och annan sprinter eller eklektisk stavhoppare som gör ansträngningar men till syvende och sist springer de bara omkring där i sina underkläder och ser löjliga ut. Därför gillar jag tennis. Och squash. Stiliga sporter med stiliga kläder. Såväl herrar som damer kliver in på banan med värdighet, utan att vara pajasar med talang för att slå en boll. En tennisspelare är en stjärna även när han/hon inte är i ett spelmoment. Jämför man det med längdskidåkarens frysta snor, toppluva och kroppsstrumpa. Ridå. »Jamen cykelsporten då?« säger du. Jag håller med om att cykelbyxorna är gräsliga, men det vägs upp av en clean cykeltröja, stenhårda glasögon, radiosnäckan i örat och hela mensch-machine-estetiken kring den hukade överkroppen som är fast i sin position medan benen pumpar ut kraft till hjulet. Likadant med racing. Att sitta i en brandsäker F1-dräkt och en hjälm som gör att huvudet ser enormt ut på de små kropparna är ju lite småtöntigt, men kom igen... Associationerna kompenserar. Att utöva en sport är ingen ursäkt för att skita i utseendet. Det kanske är mer viktigt för en idrottsman/kvinna att bry sig om karisman än vem som helst, för den delen. Och den karisman kan ju för en fotbollsspelare handla lika mycket om att vårda bollen som att vårda håret. En brysk John Terry-brytning är vacker på samma sätt som en stylad Totti. På grund av det här bugar och bockar jag åt de danska curlingdamerna. Curling är en sport med grace och klass som absolut har haft potential att bli stilfull men som aldrig lyckats eftersom folk hasar omkring på isen i sina fula täckbyxor. Curlingspelare har haft tendenser att se ut som förstaårslärare på vinterfriluftsdag som kvällen innan kom på att »hjälp, vi ska ut i snön och härja imorrn, var är mina gamla täckbrallor!?«. Så icke längre. Det danska damlandslaget har genom att vägra dessa plagg fört in elegansen även i curlinghallen. Jag kommer heja på dem under EM i december. Och hålla tummarna för att även herrarna följer deras exempel, kanske med någon snygg kavaj istället för de bylsiga jackorna och gärna byxor med pressveck (de kan väl ha långkalsonger under om det är kallt). Bra där, Danmark!

Det är lite pinsamt att jag så ofta refererar till William Gibson här, men ja... Egentligen säger det ju inte så mycket om mig som du tror. Vad som faktiskt står på en blogg säger ingenting om personen som skriver där. Den bästa bilden man kan få av en bloggare är genom att studera vart han/hon länkar och, framförallt, varifrån det länkas till honom/henne. Först då framgår sammanhanget. Med detta i åtanke citerar jag utan att skämmas följande, väldigt träffande, Gibson-citat från den här mycket läsvärda intervjun:

»When I wrote 'Neuromancer' almost 25 years ago, cyberspace was there, and we were here. In 2007, what we no longer bother to call cyberspace is here, and those increasingly rare moments of nonconnectivity are there. And that's the difference. There's no scarlet-tinged dawn on which we rise and look out the window and go, 'Oh my God, it's all cyberspace now.'«

...att det inte kunde bli värre ställt med cykelsporten än det redan är så kommer det här. Lance Armstrong hånglar med en av de vidriga som spelade den vidriga i »Huset fullt«?!! Snälla. Skjut mig.

Det är konstigt, för trots att namn som Morcheeba, Earthling och Moloko var såna där band man hörde nämnas hela tiden under mitten/sena nittiotalet så har jag inte några absoluta minnen av dem. Vid första anblick tänker jag »ja just det, dom ja« men inte har jag någon relation alls till deras samlade verk. När jag laddade hem gamla Moloko-sångerskan Róisín Murphys nya album »Overpowered« så tänkte jag »ja just det, hon ja« utan att jag ens mindes hur hon såg ut. Jag försökte dra mig minnes videon till »Sing It Back« men misslyckades (en koll på Youtube visade ju dock den gamla levande-spegelbolls-donnan). Det är lustigt det där. Band som man automatiskt associerar med en period men som man sedan inser att man aldrig lyssnade på. Ännu lustigare är att Róisín Murphys nya album är toppklass. Riktigt jävla bra! Murphys »Overpowered« har precis den nerv, känsla och attityd som man hoppades att Tracey Thorns soloalbum skulle vara men som det tyvärr inte riktigt var, även fast man ville tro det. Murphy gör inte alls 1998-discohouse utan slick, nära, personlig, elektronisk melankoli. Gungig sådan. Just nu lyssnar jag mest på »Dear Miami« men den senaste veckan är det ändå den här som varit bäst: Róisín Murphy - »You Know Me Better« Refrängen! Vilken hit! Om det blir såhär jag minns 2007 så är det helt acceptabelt.