Vi lägger ett nytt år till handlingarna i natt. 2007 var alarmismens år. Det var Damoklessvärdets år. Vi tittade åt höger, åt vänster, upp, ner, inom oss, inom andra, desperat sökande efter vad som skulle förstöra oss. Nyckelfraser stod att finna i uttryck som »slutet på vårt sätt att leva«, »ett hot mot vårt livsstil« eller något liknande aggressivt och farligt. 2007 var året när vi minsann skulle inse att vi är dömda. Att skymta vargen blev en väckelserörelse och de som inte lyssnade var ignoranta, nazister eller Djävulen återuppstånden. 2007 var året då vi fick reda på att vi kommer få cancer av gummiträskor; att pepparkakor innehåller gift; att Kina och Indien kommer skicka oss tillbaka till feodalsamhället; att den som dricker buteljerat vatten är genomond; att fågelinfluensan gör comeback; att butiker inte slänger mat som är okej trots att datumet gått ut; och, framförallt, att kor i oanad utsträckning bidrar till växthuseffekten när de släpper fisar. Det är det där sista som allt hänger på. Kor är miljöbovar. Du vet vad det innebär? Vid varje utandning sabbar DU jorden! Det är din EXISTENS - inte ditt levnadssätt - som är skälet till den globala uppvärmningen. Vad gör DU åt det? Och du vet vad detta i sin tur innebär? En skäggig kille med »Slutet är nära«-skylt kommer ge dig så dåligt samvete att du hänger med honom till en djungel i Guinea och äter gift tillsammans med ett par tusen andra skuldbelagda. Apokalypsen var närvarande 2007 på ett sätt som den inte varit sen kalla krigets dagar. Det kändes stundtals som att allt var på väg mot slutet. Så är det kanske också. Vi vet inte. I denna anda satte jag ihop en specialanpassad halvambient domedagsmixtape så att vi alla kan fira in det nya året med hjärtat i halsgroppen och tummarna hållna. Håll till godo så ses vi 2008 - som jag är övertygad om kommer bli ett jävligt bra år! Beneath a Steel Sky-mix #6 - Domedag nu! Ladda ner

Innedrogen just nu är att dödförklara RIAA inför 2008. Det låter inte så otroligt som man kanske kan tro med tanke på den tjurskallighet vid att hänga kvar vid en föråldrad affärsmodell som musikindustrin visat upp de senaste åren. RIAA kostar nämligen pengar att hålla igång. Och pengarna går dessutom till att kriga med kunderna. Är det troligt att man idag köper en skiva som inte går att rippa och lägga in i portabla musikspelare? Är det troligt att man idag köper DVDer som riskerar fastna i DVD-spelare för att dessa godtyckligt inte är godkända? Är det ett bra sätt för företagen att komma tillbaka på fötter? Nej, såklart inte. På flera bloggar diskuteras RIAAs eventuella frånfälle. EMI annonserade redan i november att de kommer upphöra med det finansiella stödet som går till långa rättsprocesser som utåt är PR-mässiga katastrofer. Warner Chapell (vars hela vinst är hälften mot vad Radiohead uppskattningsvis fick in på sitt egensläppta album) följer med av samma anledningar - för stor del av vinsten gick till att bussa advokater på kunderna. De fyra stora (förutom de nämnda även Sony BMG och Universal) har bidragit med uppskattningsvis 132 miljoner dollar om året till RIAA och avhoppen kommer naturligtvis att sätta stora frågetecken kring den fortsatta verksamheten. Jag tror att 2008 är året som det måste hända om nöjesjättarna ska kunna fortsätta jaga drömmen om kokainsnort och kladd på groupiebröst i en limousin. Jag tror också att de inte kommer våga ta klivet ut i det nya utan istället fortsätta försöka sälja plastbitar. Många intressanta frågor och funderingar kring upphovsrätt och informationsflöde dyker upp i den nyligen släppta andra delen av Steal This Film. Den borde vara obligatorisk läxa för såväl unga som gamla innan de skriver ogenomtänkta debattinlägg.

Det syntes inte så mycket från framsidan men BASS har varit svårt tyngd av skräpinlägg det senaste halvåret. Jag hade över 38000 kommentarer i kö för att godkänna och nästan 1000 som gått igenom filtret och kladdat ner kommentarsfälten under de befintliga postningarna. Men de senaste dagarna har jag dragit åt tumskruvarna och gjort en rejäl utrensning. Eftersom det inte riktigt var hållbart att sitta och ta bort varje spaminlägg för sig så har enstaka av tidigare kommentarer av er trillat bort när jag har gjort bulkrensning, men i stort sett är det intakt. Nu är det rent och fint såväl i kommentarsfält som i adminverktyget och filtret har trimmats för att inte släppa igenom något i framtiden. Om du postar och kommentaren inte dyker upp så hav förtröstan ty jag kommer godkänna den manuellt (lite lättare att motivera sig själv att gå in och göra det nu när det inte är 38000 före de aktuella och sidhämtningen avbryts runt 4000). Med admin städat så har jag fått lite inspiration att pyssla lite med bloggen igen istället för att bara posta planlösa inlägg. Kanske kommer jag pimpa den lite vad gäller funktionalitet och sånt. Topp.

Det går att dra en hårfin linje från den 11 juni 2002 till idag, den 29 december 2007. Jag sitter och tummar på en bit grå kartong. Den är i förvånansvärt bra skick med tanke på hur mycket den har fått utstå. Sen jag köpte den för 20 kronor har jag flyttat fyra gånger. Jag har bytt jobb fyra gånger. Och mannen som spelade in skivan har gått från en källare på Södermalm till att hamna på årsbästalistor över hela världen. Det som känns så bra med det är att jag nu har ett fantastiskt kul jobb, att jag bor i världens bästa lägenhet och att ingen förtjänar platserna på årsbästalistorna (för vad nu dessa är värda) så mycket som mannen på skivan. När jag 2005 fick höra att Axel Willner skulle ge ut tolvan »Things Keep Falling Down« på Kompakt under sitt alter ego The Field blev jag oerhört glad. Äntligen skulle någon förstå! Äntligen skulle han få en ärlig chans! Kompakt var skithett och allt som släpptes där fick ju en ärlig chans (d.v.s. många lyssnade på det enbart för etikettens rykte och var det bra så blev det en snackis). Men att det skulle bli såhär, vem hade kunnat ana det? Juni 2002. I Läckerbitens källare (ungefär lika stor som ett genomsnittligt villavardagsrum) huserade klubben Attention Stockholm en gång i månaden. På övervåningen satt södermalmsfyllon och allmänt äckliga gubbar och drack fulöl och på undervåningen spelade Twisterella-gänget och en live-akt den bästa musiken. Surrealistiskt med tanke på pubens sjaskighet men väldigt trevligt och ett ställe där man kunde känna sig hemma. Den där kvällen bestod livebandet av någon som kallade sig Lars Blek. Då visste jag inte att det var ett av Axel Willners alter egon. Om jag blundar tror jag mig minnas ungefär hur det var... En tunn liten kille startade sitt backtrack och hukade sig över en gitarr med ungefär ett ton effekter inkopplade. Lokalen blev helt tyst. Folk vågade inte ens sätta ner sina ölglas. Långsamma, ambienta tongångar började pulsera. Fan vad tråkigt, tänkte jag, ännu en sån där arty snubbe som i slutändan bara är helt intetsägande. Så fel jag fick. Det var storartat. Lars Blek smekte fram sina harmonier och efteråt var jag tvungen att köpa skivan. Det var en CDR utgiven på hans egen etikett Garmonbozia. Det var GAR01, det första släppet. På Axels hemsida står också denna spelning inskriven som den första, så det är inte omöjligt att det faktiskt var där historien började publikt. Skriver jag det här för att flasha hur grym jag är som var där när det hände? Nej. Inte alls. Jag skriver det för att ge lite bakgrund till hur glad jag är idag. Med tiden som följde upprepade Axel nämligen den där magiska spelningen om och om igen. Han släppte mp3or under sina olika alias. Finstämd som Lars Blek, monumental som Cordouan, melodisk som Porte, dansant som The Field, men alltid med den där speciella känslan som gjorde hans musik så strålande. Jag försökte ropa så högt jag kunde om det, genom texter i Sonic och The Cricket och höll tummarna för att jag nådde åtminstone någon som skulle förstå. Samtidigt kom fler och fler mp3or och grymma spelningar. Min dröm var att se Lars Blek släppa på Kranky och nå ut till alla de som kunde uppskatta vad han gjorde. Tiden gick. Efter några år så var det en skivetikett som skulle släppa en samling med det bästa från hans olika alias och de kontaktade mig med förfrågan om att skriva liner notes. Jag försökte knappa ihop något som på litet utrymme kunde förklara hans geni. Samlingen hann dock aldrig komma ut. För »Things Keep Falling Down« var på väg. The Field var på väg att hända. Axel höll sig till sin form, både vad gällde musik och omslag. Designen från det stilrent tuschade omslaget på GAR01 gick igenom till stora Kompakt-släppten och känslan i kompositionerna likaså. I april i år kom The Fields fullängdare »From Here We Go Sublime«. Nu har Axel fått vad han förtjänar. När jag läste fullpoängsrecensioner och hyllningar på ställen som Pitchfork, Stylus och BBC så kändes det bara helt makalöst. Ingen är mer värdig sådana ord än Axel Willner! När nu 2007 går mot sitt slut måste jag säga att den roligaste musikhändelsen i år - förutom släppet av mitt egna album, förstås - är just att The Field fått en uppmärksamhet och ett genomslag värdigt produktioner av hans kaliber. Det visar att det finns hopp för världen. Faktiskt. De goda vann denna rond. Det hade varit - och jag underdriver inte i ordvalet - katastrof om Axels musik hade gått den stora publiken förbi i ett sorl av mp3or med minnen av källare på Södermalm paketerade i grå kartong det enda vi kunnat bära med oss om 20 år. Jag bugar och bockar så djupt jag kan. Lars Blek - »Tristess« Lars Blek - »Ensam« The Field - »Everyday«

Anna Järvinen och Säkert! - »För varje hjärtslag« Det är ju såhär covers alltid ska vara. Inte så svårt att förstå, väl?

Klockan tickar. Det är mörkt ute. Jag sitter och lyssnar på en skiva jag fick i julklapp av två vänner. Det är en CD med egeninspelade field recordings från Capri, snyggt paketerad i vykortsfodral. Den är en väldigt fin och mycket personlig present. Jag startar Labrafords »P« samtidigt, låter de båda smälta ihop. När ett flygplan dundrar förbi på sin inflygning vet jag inte om det kommer utifrån eller från någon av skivorna. Ibland önskar man att det gick att bara trycka REC och fånga en stund som den här till senare.

Jahopp. Det var december, det. Det är lustigt att det varje år känns som att december slutar på julafton, eller hur? Årets kortaste månad, lätt. Den här helgen har jag slagit in klappar. Rimmat lite. Bakat saffranbiscottis. Ätit frukost på Vurma. Fått sinnessjukt mycket spammail. Druckit glögg och ätit ost med några vänner. Gjort årsbästalista. Missat att göra en massa saker men inte haft särskilt mycket ångest för det. Och... Lyssnat på The Decemberists julsång. Jag har alltid älskat Colin Meloys teatraliska, dramatiska berättelser i jag-person som går att läsa på egen hand utan att musiken måste vara med (vilket ibland har varit tur för vissa gånger har musiken försökt vara lika teatralisk och då har det inte alltid funkat). I den här folksy jultrudelutten träffar de verkligen rätt och det är bara The Decemberists som döper en jullåt till något jättesorgligt och ändå höjer stämningen. The Decemberists - »Please Daddy (Don't Get Drunk This Christmas)« ladda hem (sendspace) ladda hem (zshare)