Ibland känner även maskiner

Under stor del av tiden då jag var verksam som musikskribent tampades jag med funderingarna kring maskin kontra människa i musiken. Kopias nyligen släppta mästerverk »Sometimes« har gjort den här frågan aktuell igen.

När hemmakeyboarden blev årets julklapp på 80-talet kallades den »musikmaskin« och hade inbyggda komprytmer som gjorde att vem som helst kunde hålla nere några tangenter och få ett fullfjädrat komp till sitt tafatta fingrande. Fem-sex år innan hade Queen släppt en skiva med klistermärke på som förkunnade att »No synthesizers were used on this album«. De som lärde sig klarinett på musikskolan avfärdade allt intresse för syntetisk musik med »äh, det är ju bara att trycka på en knapp så gör maskinen resten«. Bara riktiga instrument gills!

Det här ledde i förlängningen bland annat till den evighetslånga diskussionen om »falskt« vs. »äkta« (d.v.s. teatraliskt sminkade artister med förprogrammerade syntar vs. den plågade singer/songwritern som lämnar ut sig på gitarr). Men en aspekt som aldrig kom upp var känslor. Eller bristen på känslor. Maskinens oförmögenhet att uttrycka dem kontra det akustiska instrumentets storslagenhet i att förfalska dem.

Vad allt kan reduceras ner till är ett enkelt påstående: Maskiner kan tänka men maskiner kan inte känna, därför kan maskinen på sin höjd bara uttrycka sin användares känslor men motverkar också dessa eftersom användaren tvingas uttrycka dem genom maskinens torra rationalitet.

Jag tog aldrig frågeställningen vidare när jag var skribent. Får man 1000 tecken på sig att skriva om en bra skiva finns det bättre sätt att använda dem än att grotta ner sig i ett resonemang som ändå bara tar ut en på för djupt vatten.

Direkt kan jag erkänna att jag ofta har haft mycket lättare att ta till mig mänsklig musik än syntetisk (från och med nu använder jag begreppet »mänsklig musik« för att beskriva musik framförd på gitarr, piano eller liknande där instrumentalistens anslag är helt avgörande för vad som låter).

Jag har stått tusen gånger ute på lokal och hört ett alt.country-band eller finstämd singer/songwriter och blivit helt tagen. Dagen efter, när jag lyssnat på skivan jag köpte efter spelningen, har jag undrat vad fan jag tänkte för det sa precis ingenting. Detta har aldrig hänt med syntetisk musik. Ge mig 3 minuter av en spelning och jag kan säga om det är dåligt och istället gå till bakre baren och ta en till öl.

Den som producerar musik med dator eller synt är helt och hållet utlämnad till sin förmåga att tämja datorns känslolösa default-läge. Han eller hon kan inte ens komma i närheten något som kan kallas »bra« utan att gräva djupt i hjärtat för att hitta motmedel till konstgjorda ljud som är helt synkade med takten, ljud som inte svarar direkt på hans/hennes intention om hur det ska låta utan som måste specificeras i exakta värden. Därför blir den elektroniska kompositionen så genomskinlig. Duger du inte så låter det skit. Det går inte att förtäcka. Och det är därför som den absoluta merparten av syntetisk musik inte går att lyssna på – man hör direkt att det inte håller. Mänsklig musik kan kräva fler lyssningar innan samma slutsats kan nås.

För det är ju enklare att komma undan som medioker artist med mänskliga instrument. Kan du spela bra och dessutom har en vacker röst är det så mycket lättare med exempelvis en gitarr att träffa rätt nerver hos lyssnaren även om det du gör egentligen inte är särskilt speciellt. Det fungerar så eftersom kommunikationen då sker mellan människa och människa, utan en maskin emellan som proxy.

Det här är ingen nedvärdering av dem som gör icke-elektronisk musik – tvärtom. Det finns få saker jag är så imponerad av (och avundsjuk på) som den som klarar av att utföra mirakel med hjälp av en gitarr, en talande röst och en poetisk penna. Jag pratar om andrasorteringen här, B-laget, de som lyssnat för mycket på »Nebraska« eller »Rainy Day Music« och tror att de har något att komma med, trots total avsaknad på talang eller vilja att uppdatera ens marginellt. De kan i rätt/fel (beroende på hur man ser det) sammanhang komma undan bara för att det låter… fint.

Vad jag vill komma fram till är att vägen till människans hjärta är närmare med akustiska instrument. När de sliskiga stråkarna med de förutsägbara ackorden tonar upp i en romcom-film så är det alltid skitfint, även om det egentligen är helt sjukt tråkig musik. Gör man en oinspirerad elektronisk låt som saknar känslor är det bara datorns kalla ljud som utan tilltal maler på – och det går inte att dölja . Inte med en fin text om sin förlorade kärlek. Inte med mjuka pauser och vattniga ögon.

Förmodligen är det därför jag faller så hårt, därför som jag blir så knäckt varje gång den där perfekta eletroniska kompositionen når mina öron. De där magiska minuterna när de syntetiska ljuden totalt har mästrats, där fascinerande ljudbyggen möter harmoni som uttrycker de stora känslorna och berör på ett djup som är annars är patenterat av fårade män med gitarr och rödvin. Orbitals »Belfast«, Squarepushers »Beep Street«, Postal Services »Brand New Colony«, Superpitchers »Happiness«, Styrofoams »Couches in Alleys«…

Och så, just som december tar oss, en låt som träffar just där, som bevisar att ibland kan även maskiner känna: Kopia – »Sometimes«.