Svenska Dagbladet briljerar återigen med att förklara hur film och musik läcker till nätet enligt BANDIDOSMODELLEN. På ettan slänger de in The Pirate Bays logga bara för att säkra upp. Jag tänkte göra mig lustig över kulturtanter som försöker förstå det här med data, men...

Nyhet: Kitty Litter, labeln som släppte min EP och mitt album, har påbörjat en mp3-utgivning. Regelbundet kommer det släppas nya låtar av kända och okända artister och först ut är bästa Alvy Singer med ett dånande indiedansepos i »Kungsholmen« och en remix av The Tough Alliance. Besök på www.kittylittermp3.se!

I tidningarna rapporteras idag om en ljusskygg eftermiddagsbuss i Småland som endast en person har rest med på fyra år. Självklart är det miljöpåverkan, innedrogen för dagen, som lyfter diskussionen om det är klokt att driva linjen, men jag hamnar i andra funderingar: Vad är det ortsborna vet som gör att de inte tar bussen? Har det rapporterats om omotiverade stopp i skuggan av ekträd där ingen hållplats finns? När den avviker från sin rutt under 8 minuter i mitten av linjesträckningen, var tar den vägen då? Vad finns i Torpa och Hamneda som den här bussen har skapats för att koppla samman? Stämmer det att vissa gömda utrymmen i bussen genererar enorma inkomster för operatören i och med särskilda transporter? Vi vet ju hur det slutade sist en liknande busslinje drevs.

In a few moments a small motor-coach of extreme decrepitude and dirty grey colour rattled down State Street, made a turn, and drew up at the curb beside me. I felt immediately that it was the right one; a guess which the half-illegible sign on the windshield - Arkham-Innsmouth-Newburyport - soon verified.

Vilken tidning man än öppnar idag är det lovord till »Juno« som går upp på bio. Jag försökte verkligen tycka om den. Den här sortens film borde tilltala mig. Lågt tempo, fokus på karaktärer, mer som en lång stämningssättare än en historia från a till ö. Men jag förstår inte. Den körde liksom fast. »Juno« är en snygg film. »Juno« är en harmonisk film. Manusförfattaren Diablo Cody verkar vara en väldigt smart och intressant person. Men för mig misslyckades filmen i ett för filmer av denna typ väldigt grundläggande uppdrag: att skapa relation till karaktärerna. Det finns liksom ingen av huvudpersonerna i filmen som man egentligen bryr sig om. Juno själv är inspirerande och stark, men problemet är att hon är skriven så som man som vuxen önskar att man själv var som 16-åring: klok, opåverkbar inför omgivningen och alltid med en sylvass replik på tungspetsen. Det är ju drömmen för en självständig 16-åring, men vi vet nog alla att det inte riktigt är så ens självständighet (förmodad eller verklig) tar sig uttryck då. Istället blir hon irriterande, precis som den överdrivet brådmogna Michelle i »Huset fullt«. Vanessas outtömliga längtan efter barn går att förstå men ingenting kring henne är sympatiskt eller väcker empati. Det krävs mer för att få min medkänsla än att gå omkring i en jättevilla med ständigt lätt bedrövat stenansikte som stirrar planlöst och inte kan lyfta tankarna från den egna misären. Och om Vanessa är självisk och hemsk så ska vi inte tala om hennes man, Mark, som ser relationen till Vanessa som inget annat än ett ok och äcklar sig med den sådär 20 år yngre Juno för att hon ska bli någon slags grädde på moset i hans kamp mot åldern genom frossande i serietidningar, splatterfilmer och popmusik. Filmen rullar på och det är goda stunder och hårda stunder men i slutändan så sitter jag där och inser att jag egentligen skiter i hur det slutar. Det finns bara en person som jag bryr mig om: Junos pappa. Den lilla rollen han har till trots tycker jag verkligen att hans reaktion inför det som händer - både osäkerheten han har inför situationen och stödet han ändå lyckas ge - är väldigt fint. Så länge han är glad så är jag nöjd, för de andra har försatt sina chanser med mig. Jag vet inte varför det är så här. Jag vet inte varför jag uppenbarligen är den enda som inte berörs för fem öre. På någon nivå kanske det är ett sundhetstecken.

Okej okej. Adidas Rekord och snöslask ger inga combo-poäng. Det inser jag denna morgon. Madrafakra. Om du inte lämnat hemmet ännu - tänk över ditt skoval väl.

Jag skrev tidigare här på BASS om Kopia och nu är det dags igen. Vi som väntar på The Avalanches nästa skiva - om den någonsin kommer - har nämligen fått något medan vi väntar. Kopia har tillsammans med felfria Viktor Sjöberg gjort 20 minuter av klippa-klistra-himmel. Såhär skriver Kopia på sin blogg:

"I december spelade jag på ett vernissage på Malmös bästa galleri Krets tillsammans med min vän Viktor Sjöberg. Vi gjorde en ganska improviserad konsert som byggde på loopar av låtar jag tycker mycket om. Viktor tog hand om det rytmiska (hans behandling av introt till Metro Areas "Soft Hoop" var inte av denna världen....) och jag tog hand om tonaliteten. Ungefärligen. Vi pratade tidigare på dagen om att spela in konserten, men det blev aldrig av. Därför beslöt jag mig häromdagen för att sätta ihop tre stycken på de samplingar vi använde, så att det vi gjorde dokumenteras på något sätt, om än omtolkat och tillfixat i efterhand."

Gud, vad jag önskar jag var där! Men de tre delarna i »Curcuit«-serien är ändå pure bliss så det går att nöja sig med det också. Jag tog mig friheten att zippa ihop de tre låtarna för att underlätta nedladdning. Dra ner »Curcuit 1-3«: sendspace zshare

Det finns två saker som jag aldrig har förstått varför folk upprörs över: 1. Reklam riktad till barn. Jag menar, av alla målgrupper för reklam så måste barn vara den allra sämsta att rikta sig till. De har ju inga pengar! De har inte ens bankkonton de kan förfoga själva över. Och en jävla veckopeng på 20 kronor köper inga Barbie-dockhus. Den som gör reklam riktad till barn är därför korkad men helt ofarlig. 2. Slutförvaring av radioaktivt material i djupa bergrum. Sist jag kollade så kommer det radioaktiva materialet just nerifrån djupa bergrum, även om vi då kallar dem för »gruvor«. Så, det kommer från jordens inre och sen stoppar vi tillbaka det där... Frågor?