Vad får vi inte veta om linje 155?

I tidningarna rapporteras idag om en ljusskygg eftermiddagsbuss i Småland som endast en person har rest med på fyra år. Självklart är det miljöpåverkan, innedrogen för dagen, som lyfter diskussionen om det är klokt att driva linjen, men jag hamnar i andra funderingar: Vad är det ortsborna vet som gör att de inte tar bussen?

Har det rapporterats om omotiverade stopp i skuggan av ekträd där ingen hållplats finns? När den avviker från sin rutt under 8 minuter i mitten av linjesträckningen, var tar den vägen då? Vad finns i Torpa och Hamneda som den här bussen har skapats för att koppla samman? Stämmer det att vissa gömda utrymmen i bussen genererar enorma inkomster för operatören i och med särskilda transporter?

Vi vet ju hur det slutade sist en liknande busslinje drevs.

In a few moments a small motor-coach of extreme decrepitude and dirty grey colour rattled down State Street, made a turn, and drew up at the curb beside me. I felt immediately that it was the right one; a guess which the half-illegible sign on the windshield – Arkham-Innsmouth-Newburyport – soon verified.