Lagom svalt i luften. Differnet-fåglar skriker uppifrån. »Isola«-stämning i storstan. Bland det bästa som finns är att gå upp väldigt tidigt och promenera timman och kvarten det tar att gå till kontoret med initierad pratradio (eller ödesmättad ambient) i hörlurarna. Vintern är hopplös på så sätt eftersom det är för kallt och för blött men idag var det äntligen årspremiär för morgonpromenaden. Det var mäktigt.

Att kolla igenom vilka söktermer som lett till att besökare hittat hit till bloggen är som bekant något av det roligaste man kan göra. Jag vet inte vilken av dessa som är min favorit: "dvärgslagsmål" "jag har fått nog av mespop" "flesh eating bacteria" "coverband vad använda för utrustning" "feniciskt fartyg" "hur många tecken lång är en roman" "klappa händerna när du är riktigt glad" "låtar med sorglig handling" "motsatsen till mercy"

Alla som pysslat med musik vet hur lätt det är att oväntade saker händer i studios. Någonstans i virrvarret av sladdar och maskiner är det en grej som kopplats fel och så plötsligt kommer det ett sjukt ljud eller så blir allt bara väldigt konstigt. Det där händer mig titt som tätt, men igår skedde ändå något verkligen galet. Något helt sjukt. Inte bara en konstig sak men en verkligt konstig sak. Som tur är hade jag kameran med och kunde dokumentera i foto och film, annars hade ingen trott på mig. Titta på filmen nedan. Ha ljudet påslaget. Berätta sedan för mig i kommentarsfältet hur det är möjligt. Ända sen jag såg skräckfilmen »White Noise« för några år sedan har jag varit rädd att just det här skulle hända.

I filmer där karaktärer har förflyttats i tiden från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal så brukar de alltid stå häpnade vid en gata, titta på bilarna och säga »Herregud, ni har inga hästar till era vagnar«. Faktum är att de första kommersiellt producerade bilarna (mellan cirka 1890 - första världskriget) kallades just »horseless carriages« i brist på ett bättre namn. Bilentusiaster som idag ska diskutera dessa modeller använder däremot istället samlingsordet »Brass Era automobiles« eftersom det numera känns helt absurt att prata om hästlösa vagnar. Det senaste året har debatten kring information, säkerhet och kultur i vår digitala era varit om inte enorm så åtminstone större än obefintlig. Det slående är nivån som den förs på. Politiker och debattörer maler på utan någon större kunskap om vad de pratar om och gör sig förstådda medan de som faktiskt har något vettigt att säga inte kan göra sig förstådda eftersom de inte vill prata om »den hästlösa vagnen«. Mest slående när det gäller artiklar, tal och texter om digital kommunikation är nämligen alla liknelser och metaforer. Det sker knappt ett enda inlägg utan att någon missvisande jämförelse med ett fysiskt ting måste till för förklara hur man anser att något står till i den abstrakta digitala världen, givetvis med senator Ted Stevens som den mest klassiska. Kommer ni ihåg början av nittiotalet när Internet kallades »the information super highway«. Visst känns det skittöntigt idag? Varför har vi då inte kommit så mycket längre?

"Antag att ett låsföretag konstruerar en nyckel som kan dyrka upp alla lås, och säljer den billigt. Ger det alla rätt att öppna andras kassaskåp?" Nils-Eric Sandberg om fildelning i Trelleborgs Allehanda.

"They want to deliver vast amounts of information over the Internet. The Internet is not something that you just dump something on. It's not a big truck. It's a series of tubes. And if you don't understand, those tubes can be filled and if they are filled, when you put your message in, it gets in line and it's going to be delayed by anyone that puts into that tube enormous amounts of material, enormous amounts of material." Senator Ted Stevens i ett tal om Net Neutrality Bill

"Om jag tar en penna från personen bredvid mig, då kan den personen inte använda pennan. Men om jag laddar ner en film från nätet, då finns det en kopia till av samma film." Akko Karlsson (mp) om fildelning i Västervikstidningen.

Oavsett vad syftet med inlägget är och oavsett vad man tycker i sakfrågan så är liknelser och metaforer av det här slaget rätt sorgsamma att läsa. Jag förstår att en person som vill föra fram ett budskap använder sig av dessa retoriska knep för att väcka opinion, men problemet finns på en långt mycket djupare nivå. Alla använder idag Internet och dess tjänster men kunskaperna om vad det faktiskt är känns ofta så låga. Spelar det någon roll? Tja, på ett sätt inte. När TVn gjorde sitt intåg ute i stugorna så beskrevs den som »radio fast med bild«. För en slags minsta gemensamma nämnare-beskrivning så kan man för all del beskriva TV som »radio fast med bild«, men det är väldigt många nyanser av TV-mediet som lämnas utanför i en sådan beskrivning. Jag vet exempelvis inte om jag skulle beskriva Google Earth som »en karta på datorskärmen«. Vi ser det här idag också. Fortfarande är det många tidningar som försöker göra »webtidningar«, det vill säga samma sak som de gör i tryck fast på webben. Men en tidning kan bara finnas på papper, så fort den läggs digitalt så blir den något annat. Likadant är det med »web-TV«. Aftonbladet och Expressen (två som verkligen faktiskt har förstått att begreppet »webtidning« är ointressant och att närvaron på Internet handlar om något mer än att bara använda det tryckta materialet en gång till) producerar eget material till deras »web-TV«. Jag förstår varför de använder uttrycket - de är tvungna för att användaren ska förstå vad tanken med avdelningen är. Men det är fortfarande en liknelse som inte säger någonting om vad de levererar. Vad har klipp på nätet med TV att göra? »Horseless carriage.« »Web-TV.« I brytningstiden där vi står ska många viktiga beslut fattas och det är synd att inte kännedomen är större. Som jag påpekade i mitt inlägg om rundgången i fildelningsdebatten så är det faktiskt kvaliteten på debatten som gör mig mest skraj för framtiden. För ett par månader sedan läste jag en intressant artikel som jag tyvärr inte lyckats googla fram nu. Den var skriven av en amerikansk expert på datorsäkerhet vars tes var att det största hotet mot individens säkerhet på Internet är att vi helt saknar instinkter när det gäller vad som är farligt och inte farligt i den digitala världen. Alla känner sig illa till mods när de går genom en mörk park sent på kvällen. Vi stänger av iPoden, går lite fortare, tittar oss omkring och känner oss genast bättre när vi kommer ut i gatljuset igen. Under hundratusentals år är denna instinkt inlärd eftersom det var enda sättet för våra saliga förfäder att inte bli nattmacka för en sabeltandad tiger. Men att skicka känslig information i ett e-mail eller ladda ner programvara från en skum rumänsk server, sådana handlingar kan vi inte instinktivt bedöma om de kommer att utsätta oss för fara eller inte. Det är en teori värd att fundera på. Om vi exempelvis tar ett ord som »brev« så finns i ordets natur en förväntan på att det är kommunikation mellan avsändare och mottagare, delvis till skillnad från »öppet brev« eller »vykort« som vi vet kan läsas av fler. SAOL tar till och med upp det: »skriftligt (i allm. privat) meddelande (i regel till ngn som befinner sig på relativt stort afstånd); särsk. om dyl. (relativt längre) medde­lande som är skrifvet på ett l. flera (hopvikna) pappersark o. inlagdt i (försegladt) konvolut;«. När vi då döpt meddelanden vi skickar till varandra över Internet till »e-brev« så finns samma förväntan på kommunikationen. Förseglad. Mellan två personer. Privat. Men så är ju inte alls fallet. Att skicka e-post är väl bara snäppet mer privat än att tejpa upp en lapp på en lyktstolpe. Ju mer vi använder vaga liknelser och gör det lätt för oss, ju större chans att vi hamnar i Expressen med rådjursmin under rubriken »Han förlorade sina sparpengar på nätet«.

Kristoffer Poppius brukar ha laddat krut i bössan men jag upptäckte nu att han i sin blogg skriver apropå det första släppet på Kitty Litter mp3:

"Det spekuleras huruvida personen bakom aliaset Alvy Singer och låten "Kungsholmen" är Honeydrips-mannen (som ju samplade "Annie Hall" i "Fall from a height") eller Kalle J (vars syntmattor också är vävda av glitter), jag förutsätter att det är den alltid lika korrekte Mr Suitcase, Billy Rimgard, som lättat på slipsen och slinkit ut på dansgolvet igen."

Jag vill härmed dementera detta totalt. Visst skulle jag kunna ha den goda smaken att döpa en låt till »Kungsholmen«, det har han så rätt i, men jag skulle faktiskt inte låna ett alias från en Woody Allen-film. Fråga bara Johan Duncanson som sedan första gången vi träffades har försökt övertala mig om Allens storhet och slitit sitt hår när jag varje gång varit oimponerad efter att ha sett filmen som han var övertygad skulle få mig att förstå. Däremot kan det ju vara så att Poppius har rätt i att jag släpper musik under ett annat anonymt alias, såklart. Men inte som Alvy Singer.

En sista grej innan vi lämnar Östersund och skidskyttet för... gott?.. Eller? När jag var i Östersund på sommaren 2004 så försov jag mig och missade min flight hem. Det gick inga andra avgångar så jag fick vänta sju timmar och sen ta tåget (hemma 01:00 istället för 11:30 och skulle jobba dagen efter). I onsdags när jag skulle flyga hem så försökte jag checka in men det gick inte så bra för flighten jag var inbokad på hade gått på tisdagen, ett dygn tidigare än jag stod där. Den här gången räddades allt av rådigt ingripande av resebyrån och en mycket snäll Fly Nordic-personal som med flexibilitet och kundservice höftade till en fullösning i datorn (stort tack!). Min första tanke var att Östersund är en jinx för mig, att det här är tecken på att jag inte ska dit i fortsättningen, att jag har dålig karma där. Men sen så såg jag senaste avsnittet av »Lost« igår... Och jag hör plötsligt Lockes röst... »This city doesn't want you to leave, Billy.« »Everyone is here for a purpose.« »You can't leave unless the city lets you.« Jag tänker att jag kanske bara har haft tur som faktiskt lyckats ta mig hem dessa båda gånger i Östersund. Jag tänker att jag kanske inte vågar åka dit igen eftersom jag kanske inte kommer därifrån. Väldigt trevlig stad, förvisso, och sämre ställen finns väl att fastna på, men jag är inte redo. Stormen som inföll samtidigt med att jag reste måste också måste också kunna ses som någon sorts tecken. Andrea Henkel, unsere neue Biathlon-Königin, lyckades inte på distansen idag. Men Jönsson och Larsson berättar i sin VM-blogg om hur de gav en ros (!) till en annan fin tysk, den mäktige Wolfgang Pichler, och fick en kram tillbaka. Det låter oerhört vackert. De berättar också om att Christer Ulfbåge har taktkänsla. Vad var oddsen? När jag gick i Östersund i förrgår och upptäckte att jag var på Thoméegränd så gick det en lätt rysning över armhåren. Och jag lyssnar inte ens på Vapnet. Jag ser det som ett friskhetstecken. Pophjärtat slår fortfarande.