FEED2008-02-04
Fildelningen dödar popmusikens väsen
I samband med min postning om rundgången i fildelningsdebatten så utlovade jag en postning till där jag skulle utveckla varför fildelningen förstör popmusiken. Detta gav upphov till förvånade kommentarer. Men det är ju faktiskt så! Jag var inte ironisk. Ge mig fem minuter så ska jag förklara varför.
Jag tror jag kommer bli ovän med nästan alla på vägen så det här kan nog bli intressant..
Vi börjar med tre relevanta citat:
“Jag har inget intresse alls av det. Dessutom tycker jag inte att man som musikartist ska vara Bussiga Benke som alla är kompis med. Det får gärna kvarstå lite mystik.”
Mauro Scocco om att delta i lekprogram på TV, tidigt 90-tal (intervju i Vecko-Revyn )
“Jag känner personligen att det finns 20 procent kvar [av en artist] efter att jag tittat på omslagen och lyssnat på musiken. Då vill jag kunna lägga till det där sista. [...] Innan jag vet hur jag reagerar på bandet på scen så vet jag inte säkert vad jag ska tycka. Och det handlar inte ens om hur det låter egentligen, det handlar om att se någon i ögonen.”
Johan Tuvesson, sångare i Nicolas Makelberge, Ondskan nr.3
“Dance and get down with the Eurosport beat, cause in just a few years it will all be too late.”
Le Sport, “Your Brother Is My Only Hope”, 2005
Popmusik handlar lika mycket om vilka värden som personerna bakom den utstrålar som hur den faktiskt låter. Bra popmusik är inte bara musik utan även artistens identitet, idé och koncept. Jag har aldrig förstått varför folk känt sig blåsta över att en popmusiker inte varit den han/hon utgivit sig för. Detta innebär ju bara att artisten tagit sitt ansvar.
Minns du de »avslöjande artiklarna« när det visade sig att t.A.T.u. inte var det lesbiska lolitapar som deras image byggdes på? Det var vansinne. Deras faktiska jag var ju ändå ointressanta eftersom bilden av ett lesbiskt lolitapar var perfekt. Att uppröras över att David Bowie inte trodde han var Ziggy Stardust på riktigt är som att uppröras över att Tobey Maguire inte kan skjuta spindelväv ur handlederna.
En popartist ska vara större än livet. Opåverkad av de krafter som styr vanliga människor. Det ingår i popartistens väsen. Och det här för oss till den illegala fildelningen.
I takt med att debatten kring »nedladdning« har ökat i samhället har fler och fler givit sig in med åsikter i ämnet. Henrik Pontén på Antipiratbyrån har flera gånger sagt att många artister inte vågar säga vad de egentligen tycker eftersom de upplever att de får fansen emot sig. Jag förstår fansen. De vill ha en popstjärna, inte en politiker.
Faktum är att det är lika illa på andra sidan, men låt oss börja med artisterna som Henrik Pontén företräder.
»Jag måste få betalt för mitt arbete.«
»Precis som alla andra har jag räkningar att betala och det här är mitt jobb.«
»Jag kan inte fortsätta göra musik om jag inte kan leva på det.«
Apapapap! Hörde jag fel på den sista meningen? Ska det inte för en popstjärna vara tvärtom? »Jag kan inte fortsätta leva om jag inte får göra musik«? Helt ärligt, Petter, Miss Li och alla andra som skriver under texter och gör uttalanden: Jag vill fan inte veta att ni har räkningar att betala. Jag vill inte veta att ni ser musiken som ett »jobb«. I samma sekund som jag får reda på att ni har autogiro så blir ni vanliga människor. »Bussiga Benke.«
I rollerna som den sköna killen från Söder och den lite småcrazy kabarettjejen som är hög på livet så kan jag respektera er som artister även om jag inte lyssnar på er musik. Så fort ni börjar prata som bittre ombudsmannen på nedläggningshotade fabriken så blir ni Bono. Ni förlorar hela er artistiska air i en vindpust.
Och tvärtom då? Nytänkarna. De som hittar alternativa vägar. Avantgardet:
»Jag tycker att musiken ska vara tillgänglig för alla.«
»Vi satte upp en MySpace-sida, fick 10000 nedladdningar och blev stjärnor.«
»Jag vill vara fri, inte bunden av att någon köper en bit plast med min musik på.«
Åhhhhh vilken härlig frigjordhet! Det är som en blandning av avslappnad antikapitalist-chic och The American Dream på en gång. Det är roligt att alla som vill kan upptäcka er, men sist jag kollade hade vi inte bett om att få någon som står med en megafon och skriker LYSSNA PÅ MIG, LADDA HEM MIG, DET ÄR JU GRATIS, SNÄLLA?
Jag kan inte tänka mig något osexigare än en artist som offentligt diskuterar distributionen av sina verk.
Jag kan inte tänka mig att Suicide eller Echo & The Bunnymen ens övervägde att ställa sig på barrikaderna och säga »Vinylen dör, släpp oss på CD nu!«
Oavsett om en artist tycker att lyssnarna är tjuvar eller om en artist anser att hans/hennes mål i livet är att finnas tillgänglig för alla så vill. jag. inte. veta. Jag vill att mina popstars ska fastna i en squat i Berlin på väg hem efter
en förvirrad sommar på Ibiza och där hitta ett ostämt piano på vilket de mellan murbruk och missbruk skriver ett enormt jävla album medan grävskoporna arbetar utanför.
Om det stämmer eller inte spelar ingen roll, jag vill bara inte ha deras åsikter om logistiska lösningar och lyssnarstrukturer, ok?
De små skivbolagens roll i det här är jag kluven inför. På ett sätt är det bra att folk som Songs I Wish I’ve Written och Hybris aktivt tar ställning och driver frågor. Det nyanserar hela diskussionen. Men! Ett indieskivbolags rätta plats är inte i en paneldebatt.
När jag och en kompis diskuterade det här försvarade jag småbolagen och sa att om Factory Records grundats idag så hade de också varit där på barrikaderna och diskuterat de här frågorna. Hans svar var snabbt och rakt: »Om Factory grundats idag hade de inte hållit på med popmusik. De hade gjort något coolt. Eller farligt. Förmodligen hade de sålt vapen.«
Jag erkände mig genast besegrad. Hans poäng var oundviklig.
Popmusiken har blivit icke-hipp och ocool sen den började ta uttryck som »affärsmodell« i sin mun offentligt. Popmusikens väsen kan inte existera samtidigt som det händer. Sy ihop en smart lösning och tjäna miljoner på idén, men tro inte att ett förnuftigt resonemang kring idén inför fansen är det som gör den lyckad.
Så sitter jag här och hycklar? Jag släpper ju musik och sitter och har åsikter i frågan på min blogg. Jo, lite hycklar jag såklart. Men min ursäkt är bra. Jag är en skribent, inte en producent. Jag har en hobby och knackar ihop lite låtar men ingenting i min identitet gör att jag känner mig som en »artist«. Dessutom har jag blottat för mycket av mig själv under åren som journalist (och de här fyra åren på bloggen) för att kunna bygga upp ett coolt trovärdigt alter-ego.
Men! Låt mig slutligen ta ett exempel om just mig själv som ett sista belägg för vad jag påstår i den här texten.
På mrsuitcase.se finns massor av mp3or att ladda ner. Mitt album finns seedat på olika torrentsajter. Det glädjer mig givetvis när jag ser att folk laddar ner och lyssnar på det jag gjort. Men… Jag tänker samtidigt vilken fadd smak det måste lämna i munnen om man lyssnar på skivan, blir nyfiken, googlar och hittar in till dravlet på den här bloggen. Känns musiken fräsch i det sammanhanget? Knappast.
Kort efter att mitt album släpptes så dök det upp på en rysk mp3-försäljningssajt. Helt utan kontrakt, såklart. Utan att en spänn gick tillbaka till mig eller skivbolaget, förstås. Jag föreställer mig att mannen som driver sajten heter Sergej Ivanov, att han har skinnjacka, att han röker jävligt mycket, att piratmp3-försäljningen är en av två grenar i hans verksamhet där den andra utgörs av opiumsmuggling. Tänk den ryss som betalar Sergej för mitt album, laddar ner det, får en trojan installerad på köpet och någon vecka senare får sitt VISA-kort kapat…
Det är smutsigt, det luktar illa, det är smaklöst. Det är så farligt eller coolt som min musik någonsin kommer att kunna bli. Jag vill veta vad den som lyssnar på Mr.Suitcase-plattan i det sammanhanget upplever till skillnad från någon som hittat till Beneath a Steel Sky för att ett av mina blogginlägg varit länkat under en ledarartikel i DN.
Nu tänker du: »Jävla idiot som drömmer om att vara farlig, är han 13 år och tror det provocerar eller?«. Nej, jag är och förblir helt ofarlig och varken kan eller vill göra sken av något annat. Det handlar om illusioner här. Om min musik bara låg anonymt och puttrade i ett ryskt cyberträsk så skulle det jag försöker göra i musiken komma betydligt mer till sin rätt än när jag sitter här och trycker på Kungsholmen.
Och det är just därför fildelningsfrågan har förstört mystiken kring popmusiken.
Valfri indiegitarrist ska vara en stenhård, suddig figur på en rökfylld scen. Idag är han logistikteoretiker. Jag kräver mer saga och mindre knastertorr verklighet från mina hjältar.
oskar. sa,
2008-02-04 kl 01:05
Hmm, intressant resonemang du för. Har funderat lite kring det fenomenet själv men har främst fokuserat på tillgänglighetsfrågan. Minns när jag som artonårig dalmas jagade utgångna album på exotiska platser som Stockholm och London och lyckan när jag äntligen la vantarna på Arethas Young, gifted and black. Hela den biten har gått förlorad. Nuförtiden finns allt. Hela tiden. Självklart finns det positiva saker med tillgängligheten också men allvarligt: man behöver ju knappt vara allmänbildad längre, allt finns på nätet.
Vill jag ta reda på vilket schampoo Beach house-Victoria använder kan jag antagligen göra det med lite vilja. Även om det görs bra musik dessa dagar så har den förlorat lite av sin glans. I framtiden kommer vår generation vara lika nostalgisk över LP- och cd-skivan som 40- och 50-talisterna i dagsläget är över Cadillacs, original-Buicks och pomada.
Konduktörn sa,
2008-02-04 kl 01:30
En intressant aspekt av din bloggtext är jarvis cocker. När pulp var the shit var han intressant när han hade åsikter om allting. Idag skiter alla i vilket.
Billy R sa,
2008-02-04 kl 09:38
oskar: Jag håller med dig nostalgiskt om att skivaffärskulturen och “jakten på rariteten” som följder med den kommer bli saknad. Jag tänkte på det när jag såg “High Fidelity” på TV häromveckan, att om 20 år kommer den vara det enda spåret av hur det såg ut i en skivbutik. Men som du säger är ju det nostalgi. Tekniken gör skivaffären irrelevant och så är det inte mycket mer med det.
alex sa,
2008-02-04 kl 10:37
Ett problem med tillgängligheten som inte alls har med mystik att göra är att jag inbillar mig att de nätverk som tidigare har funnits har spelat ur sin roll. Tänker på sådant som källardistributörer, fanzines, demokassetter osv. När jag var yngre så nätverkades det väldigt mycket genom de här kanalerna med paket som skickades runt och frimärken som limmades mellan olika entusiastiska ungdomar och eftersom den typen av engagemang inte krävs idag för att få tag på musiken man vill så har jag svårt att se att den typen av nätverk finns kvar. Men kanske nätverkar fortfarande ungdomen, jag vet inte.
För övrigt så har jag själv aldrig varit speciellt intresserad/fascinerad av eventuell mystik runt artister utan tvärtom har jag idoliserat just de som “offentligt diskuterar distributionen av sina verk”. Det är väl kanske för att de aldrig skulle säga “affärsmodell” eller annan företagarlingo, antar jag. Den bittra sanningen är väl att de flesta artister (däribland dina exempel) är affärsmän mer än de är konstnärer (om utrycket tillåts). Det är väl därför de säger så. De vill inte fortsätta göra musik om de inte kan leva på det. Det är ett karriärval och inget annat. De kunde lika gärna ha blivit banktjänstemän. De borde nog ha blivit banktjänstemän.
Johan J sa,
2008-02-04 kl 10:38
Jag tycker Sincerely Yours klarar den här balansgången ganska bra, faktiskt. De släpper bland annat mp3:or gratis samtidigt som de ger ut skivor som kostar. De har en sajt som kräver ens fulla uppmärksamhet, men när man väl ger sig in där och är intresserad uppenbarar sig ett genomtänkt universum. De liksom serverar allt, men man måste kämpa för att få tillgång till detta allt. Plus, deras skivsläpp har en enhetlig grafisk profil samtidigt som man inte hittar bilder av banden på konvoluten. Sådana grejer.
Johan J sa,
2008-02-04 kl 10:39
…oh yeah, Sincerely Yours själv uttalar sig ju aldrig i egenskap av Sincerely Yours. Ytterligare en sådan grej.
Billy R sa,
2008-02-04 kl 10:48
Johan J: Huvudet på spiken! Det är ju inte i själva valet att tillgängliggöra (eller att inte tillgängliggöra sitt material) som osexigheten ligger. Självklart så har alla med självaktning en agenda för hur de vill synas och nå ut. Problemet uppstår när det blir en grej, när det ska skrivas repliker till Expressen sid.4 och sånt. Sincerely Yours är en utmärkt modell: Snygg paketering, röd tråd, tillgänglighet men alltid med musiken i fokus. Inget tjafs.
Trollet med den gula kepsen sa,
2008-02-04 kl 11:11
“För övrigt så har jag själv aldrig varit speciellt intresserad/fascinerad av eventuell mystik runt artister…”
“Den bittra sanningen är väl att de flesta artister (däribland dina exempel) är affärsmän mer än de är konstnärer (om utrycket tillåts). Det är väl därför de säger så. De vill inte fortsätta göra musik om de inte kan leva på det. Det är ett karriärval och inget annat. De kunde lika gärna ha blivit banktjänstemän.”
Du missar här att bilden av artisten som “konstnär” är precis den konstruktion av mystik som du säger dig inte vara intresserad av.
oskar. sa,
2008-02-04 kl 11:20
Javisst, Sincerely yours är ett finfint exempel. Tycker för övrigt att Tough alliance skött sig bra. Unga musikintresserade människor jag träffat vurmar mycket för dessa två herrar och de svänger sig också med söta uttryck som viktig när det gäller deras musik. Fick i princip en utskällning av en sextonåring när jag påpekade att New chance inte hade något att göra på min topp 25 över 2007. När det kommer till att nätverka så tror jag att ungdomar alltid kommer att göra det. Nuförtiden gör de det på nätet istället för att röka små paket marlboro lights i någon källarlokal och lyssna på limiterade sjuor. Antagligen är det bara vi, för frimärken har nog inte så mycket med musiklyssnande att göra egentligen.
Jag tror att unga människor kommer att fortsätta leta efter nya saker och det spelar väl egentligen ingen roll hur de gör. För någon som inte är bevandrad i musik men har ett genuint intresse så kommer alltid upptäckterna vara det väsentliga. Inte hur de görs. I och med internet borde ju en helt ny form av mystik ta form, det är ju hur enkelt som helst att vara anonym. Synd att ingen anammat det mer. Fast The Tuss är ju ett kul exempel, är det Richard D James eller inte? Vet inte om någon bringat klarhet i den frågan…
alex sa,
2008-02-04 kl 12:28
Trollet: Jag visste att jag aldrig skulle skrivit “konstnär”. Musiker då. Artist. Vad som helst.
Jag såg ett TV-program för ett par år sedan som handlade om serier. Mats Jonsson och Emma Hamberg satt i panelen. Emma Hamberg pratade om hur hon utvecklat sin serie “Singel i stan”, hur hon först utgick från målgruppen (unga tjejer), att det inte fanns någon serie som riktade sig till dem, och sedan funderade på var serien skulle publiceras (vad läser unga tjejer?) och så knallade upp på Vecko-Revyn och presenterade sin idé. Jag tycker det är mycket osympatiskt.
Trollet med den gula kepsen sa,
2008-02-04 kl 12:45
Det du beskriver alex är ju precis den formen av mystik billy pratar om. Du vill inte att artisten ska ha en uttänkt marknadsstrategi för att de gör denne till mindre av en artist, eller åtminstone en mer “osympatisk” sådan. Värderingarna om att artisten ska vara denna skapande entitet som lever och andas genom sitt musikaliska, filmiska, litterära etc. uttryck är just den konstruktion du själv säger intresserar dig men samtidigt säger dig värdera.
Magnus sa,
2008-02-05 kl 17:41
Håller med om detta. Många journlister ringer till Piratbyrån (och kommer till mig) för att be artister uttala sig för eller emot fildelning. Precis som dig känner jag mig obekväm oavsett med vilken ståndpunkt de framträder med. Inte heller tycker jag att artisternas åsikter med nödvändighet är mer relevanta än någon annans. En annan sak förstås om de har argument som utgår från deras konkreta situation som artister, ungefär som du skriver här ovan.
Däremot kan distribution och kommunikationsteknologier användas för att förstärka artisteriet och där hoppas jag på mer nytänkande, men något sådant undviker helst ord som rätt och fel, affärsmodell och tjänst.
Magnus sa,
2008-02-05 kl 17:57
Ett bra exempel på det senare är ju Throbbing Gristle runt vilka ett världsomspännande kassett- och fanzineutbytarnätverk byggdes upp på 80-talet. Något som snarare bidrog till mystiken och auran kring bandet (och deras fans).
Billy R sa,
2008-02-05 kl 20:05
Magnus: Exakt! Det där är så sant. Om det skulle stå i en marknadsplan från ett skivbolag att “försök i smyg få folk att ställa upp ideellt och bygga upp ett nätverk av frivilliga som jobbar hårt men det får inte se ut som det kommer från bolaget”, då skulle det ses som cyniskt och äckligt. Om det är en “spontan grej” som “händer”, då är det spännande. Självklart sitter artister och fungerar över sånt här men det är när de berättar som man känner sig så jävla lurad.
Av någon anledning så känns det uttänkta alltid som tristare om det är uttänkt än om det “bara blir så”. Och 99 procent av alla riktigt bra grejer är ju rejält uttänkta, när allt kommer kring.
Bobby Klot sa,
2008-02-06 kl 00:54
Jag är på om ni är på.
MEN…Jag blir ruskigt grinig när somliga tjänar pengar på bitar man själv slitigt med och man själv får nada. Så kul är det inte i Jonas Engdegårds källare tillsammans med Tord Lindman.
Att se ryska och belgiska bootlegs på skivor man spelat in är liksom inte o.k. Delades dom ut gratis så hade det räknats som promotion och reklam inte sant ? Men när några tjänar pengar olovligen på sin musik blir man faktiskt….sur.
Andreas sa,
2008-02-06 kl 09:21
The Pirate Bays Peter Sunde och Malmöbandet Lamont håller på att lansera en tjänst – playble.com – där man kan supporta artisterna direkt. Den undviker inte orden affärsmodell och tjänst. Återstår att se om det blir någon vidare framgång. Låg förväntan från mitt håll.
“This innovative music site will allow users to download music by artists for free and still support them financially. Playble.com will give companies with strong brands the opportunity to support music and artists directly.”
Beneath a Steel Sky » Slutet på en diskussion sa,
2008-04-24 kl 00:00
[...] I den diskussionen blir vi grånade advokater som sitter och grymtar om att »tekniskt sett laddar vi hem upphovsrättsskyddat material varje gång vi går in på en nyhetssajt så varför är en musiksajt annorlunda« och blablabla. Jag har ju redan konstaterat att den diskussionen dödar popkulturens väsen. [...]