Fildelningen dödar popmusikens väsen
I samband med min postning om rundgången i fildelningsdebatten så utlovade jag en postning till där jag skulle utveckla varför fildelningen förstör popmusiken. Detta gav upphov till förvånade kommentarer. Men det är ju faktiskt så! Jag var inte ironisk. Ge mig fem minuter så ska jag förklara varför.
Jag tror jag kommer bli ovän med nästan alla på vägen så det här kan nog bli intressant..
Vi börjar med tre relevanta citat:
"Jag har inget intresse alls av det. Dessutom tycker jag inte att man som musikartist ska vara Bussiga Benke som alla är kompis med. Det får gärna kvarstå lite mystik." Mauro Scocco om att delta i lekprogram på TV, tidigt 90-tal (intervju i Vecko-Revyn )
"Jag känner personligen att det finns 20 procent kvar [av en artist] efter att jag tittat på omslagen och lyssnat på musiken. Då vill jag kunna lägga till det där sista. [...] Innan jag vet hur jag reagerar på bandet på scen så vet jag inte säkert vad jag ska tycka. Och det handlar inte ens om hur det låter egentligen, det handlar om att se någon i ögonen." Johan Tuvesson, sångare i Nicolas Makelberge, Ondskan nr.3
"Dance and get down with the Eurosport beat, cause in just a few years it will all be too late." Le Sport, "Your Brother Is My Only Hope", 2005Popmusik handlar lika mycket om vilka värden som personerna bakom den utstrålar som hur den faktiskt låter. Bra popmusik är inte bara musik utan även artistens identitet, idé och koncept. Jag har aldrig förstått varför folk känt sig blåsta över att en popmusiker inte varit den han/hon utgivit sig för. Detta innebär ju bara att artisten tagit sitt ansvar. Minns du de »avslöjande artiklarna« när det visade sig att t.A.T.u. inte var det lesbiska lolitapar som deras image byggdes på? Det var vansinne. Deras faktiska jag var ju ändå ointressanta eftersom bilden av ett lesbiskt lolitapar var perfekt. Att uppröras över att David Bowie inte trodde han var Ziggy Stardust på riktigt är som att uppröras över att Tobey Maguire inte kan skjuta spindelväv ur handlederna. En popartist ska vara större än livet. Opåverkad av de krafter som styr vanliga människor. Det ingår i popartistens väsen. Och det här för oss till den illegala fildelningen. I takt med att debatten kring »nedladdning« har ökat i samhället har fler och fler givit sig in med åsikter i ämnet. Henrik Pontén på Antipiratbyrån har flera gånger sagt att många artister inte vågar säga vad de egentligen tycker eftersom de upplever att de får fansen emot sig. Jag förstår fansen. De vill ha en popstjärna, inte en politiker. Faktum är att det är lika illa på andra sidan, men låt oss börja med artisterna som Henrik Pontén företräder. »Jag måste få betalt för mitt arbete.« »Precis som alla andra har jag räkningar att betala och det här är mitt jobb.« »Jag kan inte fortsätta göra musik om jag inte kan leva på det.«
Apapapap! Hörde jag fel på den sista meningen? Ska det inte för en popstjärna vara tvärtom? »Jag kan inte fortsätta leva om jag inte får göra musik«? Helt ärligt, Petter, Miss Li och alla andra som skriver under texter och gör uttalanden: Jag vill fan inte veta att ni har räkningar att betala. Jag vill inte veta att ni ser musiken som ett »jobb«. I samma sekund som jag får reda på att ni har autogiro så blir ni vanliga människor. »Bussiga Benke.«
I rollerna som den sköna killen från Söder och den lite småcrazy kabarettjejen som är hög på livet så kan jag respektera er som artister även om jag inte lyssnar på er musik. Så fort ni börjar prata som bittre ombudsmannen på nedläggningshotade fabriken så blir ni Bono. Ni förlorar hela er artistiska air i en vindpust.
Och tvärtom då? Nytänkarna. De som hittar alternativa vägar. Avantgardet:
»Jag tycker att musiken ska vara tillgänglig för alla.«
»Vi satte upp en MySpace-sida, fick 10000 nedladdningar och blev stjärnor.«
»Jag vill vara fri, inte bunden av att någon köper en bit plast med min musik på.«
Åhhhhh vilken härlig frigjordhet! Det är som en blandning av avslappnad antikapitalist-chic och The American Dream på en gång. Det är roligt att alla som vill kan upptäcka er, men sist jag kollade hade vi inte bett om att få någon som står med en megafon och skriker LYSSNA PÅ MIG, LADDA HEM MIG, DET ÄR JU GRATIS, SNÄLLA?
Jag kan inte tänka mig något osexigare än en artist som offentligt diskuterar distributionen av sina verk.
Jag kan inte tänka mig att Suicide eller Echo & The Bunnymen ens övervägde att ställa sig på barrikaderna och säga »Vinylen dör, släpp oss på CD nu!«
Oavsett om en artist tycker att lyssnarna är tjuvar eller om en artist anser att hans/hennes mål i livet är att finnas tillgänglig för alla så vill. jag. inte. veta. Jag vill att mina popstars ska fastna i en squat i Berlin på väg hem efter
en förvirrad sommar på Ibiza och där hitta ett ostämt piano på vilket de mellan murbruk och missbruk skriver ett enormt jävla album medan grävskoporna arbetar utanför.
Om det stämmer eller inte spelar ingen roll, jag vill bara inte ha deras åsikter om logistiska lösningar och lyssnarstrukturer, ok?
De små skivbolagens roll i det här är jag kluven inför. På ett sätt är det bra att folk som Songs I Wish I've Written och Hybris aktivt tar ställning och driver frågor. Det nyanserar hela diskussionen. Men! Ett indieskivbolags rätta plats är inte i en paneldebatt.
När jag och en kompis diskuterade det här försvarade jag småbolagen och sa att om Factory Records grundats idag så hade de också varit där på barrikaderna och diskuterat de här frågorna. Hans svar var snabbt och rakt: »Om Factory grundats idag hade de inte hållit på med popmusik. De hade gjort något coolt. Eller farligt. Förmodligen hade de sålt vapen.«
Jag erkände mig genast besegrad. Hans poäng var oundviklig.
Popmusiken har blivit icke-hipp och ocool sen den började ta uttryck som »affärsmodell« i sin mun offentligt. Popmusikens väsen kan inte existera samtidigt som det händer. Sy ihop en smart lösning och tjäna miljoner på idén, men tro inte att ett förnuftigt resonemang kring idén inför fansen är det som gör den lyckad.
Så sitter jag här och hycklar? Jag släpper ju musik och sitter och har åsikter i frågan på min blogg. Jo, lite hycklar jag såklart. Men min ursäkt är bra. Jag är en skribent, inte en producent. Jag har en hobby och knackar ihop lite låtar men ingenting i min identitet gör att jag känner mig som en »artist«. Dessutom har jag blottat för mycket av mig själv under åren som journalist (och de här fyra åren på bloggen) för att kunna bygga upp ett coolt trovärdigt alter-ego.
Men! Låt mig slutligen ta ett exempel om just mig själv som ett sista belägg för vad jag påstår i den här texten.
På mrsuitcase.se finns massor av mp3or att ladda ner. Mitt album finns seedat på olika torrentsajter. Det glädjer mig givetvis när jag ser att folk laddar ner och lyssnar på det jag gjort. Men... Jag tänker samtidigt vilken fadd smak det måste lämna i munnen om man lyssnar på skivan, blir nyfiken, googlar och hittar in till dravlet på den här bloggen. Känns musiken fräsch i det sammanhanget? Knappast.
Kort efter att mitt album släpptes så dök det upp på en rysk mp3-försäljningssajt. Helt utan kontrakt, såklart. Utan att en spänn gick tillbaka till mig eller skivbolaget, förstås. Jag föreställer mig att mannen som driver sajten heter Sergej Ivanov, att han har skinnjacka, att han röker jävligt mycket, att piratmp3-försäljningen är en av två grenar i hans verksamhet där den andra utgörs av opiumsmuggling. Tänk den ryss som betalar Sergej för mitt album, laddar ner det, får en trojan installerad på köpet och någon vecka senare får sitt VISA-kort kapat...
Det är smutsigt, det luktar illa, det är smaklöst. Det är så farligt eller coolt som min musik någonsin kommer att kunna bli. Jag vill veta vad den som lyssnar på Mr.Suitcase-plattan i det sammanhanget upplever till skillnad från någon som hittat till Beneath a Steel Sky för att ett av mina blogginlägg varit länkat under en ledarartikel i DN.
Nu tänker du: »Jävla idiot som drömmer om att vara farlig, är han 13 år och tror det provocerar eller?«. Nej, jag är och förblir helt ofarlig och varken kan eller vill göra sken av något annat. Det handlar om illusioner här. Om min musik bara låg anonymt och puttrade i ett ryskt cyberträsk så skulle det jag försöker göra i musiken komma betydligt mer till sin rätt än när jag sitter här och trycker på Kungsholmen.
Och det är just därför fildelningsfrågan har förstört mystiken kring popmusiken.
Valfri indiegitarrist ska vara en stenhård, suddig figur på en rökfylld scen. Idag är han logistikteoretiker. Jag kräver mer saga och mindre knastertorr verklighet från mina hjältar.Kanske relaterade inlägg:
- 2008-11-04 -- Dags att börja slåss för albumet som format?
- 2009-05-12 -- Användningsområden för mp3
- 2009-03-17 -- Skivaffären är slut som social mötesplats
- 2010-06-03 -- Avståndet mellan ljudbokens berättelse och lyssnarens intryck
- 2008-11-03 -- Dags att sluta slåss för albumet som format
- 2009-02-13 -- En bra story kan alltid berättas igen
- 2011-02-17 -- När färg och form blev lika viktigt som musiken
BAKÅT/FRAMÅT
Föregående inlägg: Att: Östersundsbor!Nästa inlägg: Taxi med twist
Rikard: Saknar dig. Kalla kriget-vår? Snälla? (
