“This innovative music site will allow users to download music by artists for free and still support them financially. Playble.com will give companies with strong brands the opportunity to support music and artists directly.”

MEN…Jag blir ruskigt grinig när somliga tjänar pengar på bitar man själv slitigt med och man själv får nada. Så kul är det inte i Jonas Engdegårds källare tillsammans med Tord Lindman.

Att se ryska och belgiska bootlegs på skivor man spelat in är liksom inte o.k. Delades dom ut gratis så hade det räknats som promotion och reklam inte sant ? Men när några tjänar pengar olovligen på sin musik blir man faktiskt….sur.

Av någon anledning så känns det uttänkta alltid som tristare om det är uttänkt än om det “bara blir så”. Och 99 procent av alla riktigt bra grejer är ju rejält uttänkta, när allt kommer kring.

Däremot kan distribution och kommunikationsteknologier användas för att förstärka artisteriet och där hoppas jag på mer nytänkande, men något sådant undviker helst ord som rätt och fel, affärsmodell och tjänst.

Jag såg ett TV-program för ett par år sedan som handlade om serier. Mats Jonsson och Emma Hamberg satt i panelen. Emma Hamberg pratade om hur hon utvecklat sin serie “Singel i stan”, hur hon först utgick från målgruppen (unga tjejer), att det inte fanns någon serie som riktade sig till dem, och sedan funderade på var serien skulle publiceras (vad läser unga tjejer?) och så knallade upp på Vecko-Revyn och presenterade sin idé. Jag tycker det är mycket osympatiskt.

Jag tror att unga människor kommer att fortsätta leta efter nya saker och det spelar väl egentligen ingen roll hur de gör. För någon som inte är bevandrad i musik men har ett genuint intresse så kommer alltid upptäckterna vara det väsentliga. Inte hur de görs. I och med internet borde ju en helt ny form av mystik ta form, det är ju hur enkelt som helst att vara anonym. Synd att ingen anammat det mer. Fast The Tuss är ju ett kul exempel, är det Richard D James eller inte? Vet inte om någon bringat klarhet i den frågan…

“Den bittra sanningen är väl att de flesta artister (däribland dina exempel) är affärsmän mer än de är konstnärer (om utrycket tillåts). Det är väl därför de säger så. De vill inte fortsätta göra musik om de inte kan leva på det. Det är ett karriärval och inget annat. De kunde lika gärna ha blivit banktjänstemän.”

Du missar här att bilden av artisten som “konstnär” är precis den konstruktion av mystik som du säger dig inte vara intresserad av.

För övrigt så har jag själv aldrig varit speciellt intresserad/fascinerad av eventuell mystik runt artister utan tvärtom har jag idoliserat just de som “offentligt diskuterar distributionen av sina verk”. Det är väl kanske för att de aldrig skulle säga “affärsmodell” eller annan företagarlingo, antar jag. Den bittra sanningen är väl att de flesta artister (däribland dina exempel) är affärsmän mer än de är konstnärer (om utrycket tillåts). Det är väl därför de säger så. De vill inte fortsätta göra musik om de inte kan leva på det. Det är ett karriärval och inget annat. De kunde lika gärna ha blivit banktjänstemän. De borde nog ha blivit banktjänstemän.

Vill jag ta reda på vilket schampoo Beach house-Victoria använder kan jag antagligen göra det med lite vilja. Även om det görs bra musik dessa dagar så har den förlorat lite av sin glans. I framtiden kommer vår generation vara lika nostalgisk över LP- och cd-skivan som 40- och 50-talisterna i dagsläget är över Cadillacs, original-Buicks och pomada.