Semantik, digital kommunikation och hästlösa vagnar

I filmer där karaktärer har förflyttats i tiden från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal så brukar de alltid stå häpnade vid en gata, titta på bilarna och säga »Herregud, ni har inga hästar till era vagnar«.

Faktum är att de första kommersiellt producerade bilarna (mellan cirka 1890 – första världskriget) kallades just »horseless carriages« i brist på ett bättre namn. Bilentusiaster som idag ska diskutera dessa modeller använder däremot istället samlingsordet »Brass Era automobiles« eftersom det numera känns helt absurt att prata om hästlösa vagnar.

Det senaste året har debatten kring information, säkerhet och kultur i vår digitala era varit om inte enorm så åtminstone större än obefintlig. Det slående är nivån som den förs på. Politiker och debattörer maler på utan någon större kunskap om vad de pratar om och gör sig förstådda medan de som faktiskt har något vettigt att säga inte kan göra sig förstådda eftersom de inte vill prata om »den hästlösa vagnen«.

Mest slående när det gäller artiklar, tal och texter om digital kommunikation är nämligen alla liknelser och metaforer. Det sker knappt ett enda inlägg utan att någon missvisande jämförelse med ett fysiskt ting måste till för förklara hur man anser att något står till i den abstrakta digitala världen, givetvis med senator Ted Stevens som den mest klassiska.

Kommer ni ihåg början av nittiotalet när Internet kallades »the information super highway«. Visst känns det skittöntigt idag? Varför har vi då inte kommit så mycket längre?

“Antag att ett låsföretag konstruerar en nyckel som kan dyrka upp alla lås, och säljer den billigt. Ger det alla rätt att öppna andras kassaskåp?”

Nils-Eric Sandberg om fildelning i Trelleborgs Allehanda.

“They want to deliver vast amounts of information over the Internet. The Internet is not something that you just dump something on. It’s not a big truck. It’s a series of tubes. And if you don’t understand, those tubes can be filled and if they are filled, when you put your message in, it gets in line and it’s going to be delayed by anyone that puts into that tube enormous amounts of material, enormous amounts of material.”

Senator Ted Stevens i ett tal om Net Neutrality Bill

“Om jag tar en penna från personen bredvid mig, då kan den personen inte använda pennan. Men om jag laddar ner en film från nätet, då finns det en kopia till av samma film.”

Akko Karlsson (mp) om fildelning i Västervikstidningen.

Oavsett vad syftet med inlägget är och oavsett vad man tycker i sakfrågan så är liknelser och metaforer av det här slaget rätt sorgsamma att läsa. Jag förstår att en person som vill föra fram ett budskap använder sig av dessa retoriska knep för att väcka opinion, men problemet finns på en långt mycket djupare nivå.

Alla använder idag Internet och dess tjänster men kunskaperna om vad det faktiskt är känns ofta så låga. Spelar det någon roll? Tja, på ett sätt inte.

När TVn gjorde sitt intåg ute i stugorna så beskrevs den som »radio fast med bild«. För en slags minsta gemensamma nämnare-beskrivning så kan man för all del beskriva TV som »radio fast med bild«, men det är väldigt många nyanser av TV-mediet som lämnas utanför i en sådan beskrivning. Jag vet exempelvis inte om jag skulle beskriva Google Earth som »en karta på datorskärmen«.

Vi ser det här idag också. Fortfarande är det många tidningar som försöker göra »webtidningar«, det vill säga samma sak som de gör i tryck fast på webben. Men en tidning kan bara finnas på papper, så fort den läggs digitalt så blir den något annat.

Likadant är det med »web-TV«. Aftonbladet och Expressen (två som verkligen faktiskt har förstått att begreppet »webtidning« är ointressant och att närvaron på Internet handlar om något mer än att bara använda det tryckta materialet en gång till) producerar eget material till deras »web-TV«. Jag förstår varför de använder uttrycket – de är tvungna för att användaren ska förstå vad tanken med avdelningen är. Men det är fortfarande en liknelse som inte säger någonting om vad de levererar. Vad har klipp på nätet med TV att göra? »Horseless carriage.« »Web-TV.«

I brytningstiden där vi står ska många viktiga beslut fattas och det är synd att inte kännedomen är större. Som jag påpekade i mitt inlägg om rundgången i fildelningsdebatten så är det faktiskt kvaliteten på debatten som gör mig mest skraj för framtiden.

För ett par månader sedan läste jag en intressant artikel som jag tyvärr inte lyckats googla fram nu. Den var skriven av en amerikansk expert på datorsäkerhet vars tes var att det största hotet mot individens säkerhet på Internet är att vi helt saknar instinkter när det gäller vad som är farligt och inte farligt i den digitala världen.

Alla känner sig illa till mods när de går genom en mörk park sent på kvällen. Vi stänger av iPoden, går lite fortare, tittar oss omkring och känner oss genast bättre när vi kommer ut i gatljuset igen.

Under hundratusentals år är denna instinkt inlärd eftersom det var enda sättet för våra saliga förfäder att inte bli nattmacka för en sabeltandad tiger. Men att skicka känslig information i ett e-mail eller ladda ner programvara från en skum rumänsk server, sådana handlingar kan vi inte instinktivt bedöma om de kommer att utsätta oss för fara eller inte.

Det är en teori värd att fundera på.

Om vi exempelvis tar ett ord som »brev« så finns i ordets natur en förväntan på att det är kommunikation mellan avsändare och mottagare, delvis till skillnad från »öppet brev« eller »vykort« som vi vet kan läsas av fler. SAOL tar till och med upp det:

»skriftligt (i allm. privat) meddelande (i regel till ngn som befinner sig på relativt stort afstånd); särsk. om dyl. (relativt längre) medde­lande som är skrifvet på ett l. flera (hopvikna) pappersark o. inlagdt i (försegladt) konvolut;«.

När vi då döpt meddelanden vi skickar till varandra över Internet till »e-brev« så finns samma förväntan på kommunikationen. Förseglad. Mellan två personer. Privat. Men så är ju inte alls fallet. Att skicka e-post är väl bara snäppet mer privat än att tejpa upp en lapp på en lyktstolpe.

Ju mer vi använder vaga liknelser och gör det lätt för oss, ju större chans att vi hamnar i Expressen med rådjursmin under rubriken »Han förlorade sina sparpengar på nätet«.