I morse när jag druckit upp första koppen kaffe var det en centimeter KLÄGG i botten. Jag spolade ur och hällde upp nytt men drack inte utan väntade några minuter. När jag rörde runt så bubblade det upp massa KLÄGG. Jag kollade närmare på kardemummamjölken och insåg att den gick ut 7 september 2007. AVGÅ Kaffeknappen! Jag kom hem igen. Nej, inte nu. I torsdags. Till min stora förvåning insåg jag i torsdags kväll att det inte spelar någon roll om man under många år vänsterprasslat med Berlin, Barcelona och Paris. Jag hade ju avskrivit London helt. Efter vårt brinnande förhållande på nittiotalet tyckte jag att London blev lite småtrist, lite för flottigt och fett, lite för oinspirerat och svennebekvämt i jämförelse med euforin som erbjudits på andra håll i Europa. Men efter att tillbringat en helg hos mina kompisar arkitekterna en halvmeter över vattenytan vid Regent's Canal i Hackney så får jag erkänna att jag har haft fel. Förlåt. W00t! 31 mars! Första dagen det gick att gå ut på lunchen utan jacka! Jag vet att det är onödigt att bry sig, men jag stör mig oerhört på människor som etiketterar sig själva med ordet »ödmjuk«. Alltså, i och med att detta sägs, »Jag är jävligt ödmjuk«, så har den handlingen bevisat att han/hon inte alls är ödmjuk. Det är ju ungefär som att säga »Jag är stum«. Eh, nej det är du inte? Maskotar, clowner och pajasar har naturligtvis ingenting att göra på idrottsevenemang. Men... När man läser om dårar som Timber Jim inser man att det naturligtvis är en åsikt som kan omprövas. Bara drygt en månad kvar till »Frauds«. Håll dig på tårna!

Först och främst: Idag hälsar bloggen ett STORT GRATTIS till Managern som fyller år! Idag åker jag en sväng till London och efter att ha haft några skräckresor med SAS på sistone så ser jag till och med fram emot att åka Ryanair. Med mig på resan kommer jag att ta följande strålar av rent vitt ljus: M83 - »Saturdays = Youth«. Åh jävlar. Åh åh jävlar. Inte för att jag trodde att M83 skulle leverera något dåligt, men risken fanns ju ändå att han skulle springa in i »nu har du gjort samma saker på tre album«-väggen. Icke så. Alls icke så. Jag har lyssnat på den säkert 100 gånger den senaste veckan. Makalöst. Ladda ner (torrent) Junior Boys - »No Kinda Man«. Återigen killar som sällan gör något fel. På deras bidrag i »Body Language«-serien härom månaden fanns denna nya låt med. Nu har den kommit med fina remixer av Jona och Chloe också: Ladda ner (sendspace) (zshare). Everything But The Girl Vs. Noel Sanger - »Wrong Perfection (Nick Wax Mashup)«. Jag vet inte om det är mest på grund av association jag gillar den. Jag tror inte det. Jag tror den är bra ändå. Storvulen techhouse och Tracy Thorn blir ju liksom inte dåligt. Ladda ner (sendspace) (zshare) Hot Chip - »Sensual Seduction«. Jag har aldrig gillat Hot Chip särskilt mycket. Det är något hos dem som inte slår an strängarna hos mig. Men den här Snoop Dogg-covern... Helt lysande! Om någon har den i bättre upplösning så tveka inte att posta. Ladda ner (sendspace) (zshare) Fischerspooner - »Danse En France«. Om jag inte vet om jag gillar föregående låt på grund av association så är det ännu knepigare med den här. Jag vet inte ens om jag gillar den. Det är så... inte alls vad man vill ha av Fischerspooner. Jag tänker på en gammal Laibach-låt där de mumlade på franska och så tänker jag på The Orbs »Slvg Dvb«. Jag vet inte. Remixar av »The Best Revenge« följer med på tolvan. Ladda ner (sendspace) (zshare) Trevlig helg så hörs vi på andra sidan!

Mitt förhållande till Death Cab For Cutie är inte okomplicerat. När våren börjar komma - eller ska göra det åtminstone i teorin - så lägger jag alltid undan det minimala och domedagsbejakande till förmån för lite pop. Även om Death Cab For Cutie på sitt lilla egna sätt blev djävulen i och med »O.C.«-associationen så har de sedan cirka 2003 ändå varit ett bekvämt vårval av pop för mig. De är nämligen inte så tyngda av minnen och nostalgi som många andra popband i mitt musikbibliotek. De blir en lätt väg ut. Refränger och Ben Gibbards vackra röst, inga spår i sinnet av vad som hände kring de refrängerna. Igår lyssnade jag på Death Cabs nya, »I Will Possess Your Heart«, om och om igen. Det behövdes, eftersom det var snöstorm. Jag har fortfarande inte helt bestämt mig om låten som helhet är galenskap eller genidrag men en sak vet jag: strax efter 4:30 så spricker molnen upp. 4:30 är nämligen så långt som introt är. Eller, »introt«. Det låter som väldigt tidiga Pink Floyd, när det inte fanns så mycket spännande att göra i studion så de var tvungna att repetera samma slinga om och om för att uppnå någon slags psykedelisk effekt. Eller, om vi ska vara elaka, så finns det lite Phish (huiuuuuu) däri. Eller, kanske mer relevant, så låter det som när band som Silverbullit och Fireside gav sig ut i långa replokalsjam på livescener runtom i Sverige på det sena 90-talet (eller, det kanske det inte alls gör, jag kanske bara är lurad av Farfisa-orgeln?). Det känns lite yrt. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på... Men sen, vid exakt 4:34, då... Då... Då är jag hemma. Death Cab For Cutie - »I Will Posess Your Heart« sendspace zshare

Jag har ingenting till övers för konsumtionsbloggarna. Ingenting alls. Men det senaste tjafset där något som kallas för Konsumentverket »undersöker« konsumtionsbloggarna för att se om de brutit mot några slags regler när de fått betalt om att skriva om smink och kläder är ett väldigt absurt inslag i den väldigt absurda värld vi befinner oss i. Runt om på statliga verk och myndigheter sitter en armé tanter och gubbar som skallrar tänderna i skräck över vad det här nya Internet egentligen är. De saknar helt kunskap och är hopplöst för gamla för att själva ha en aning om vad som gäller. Det enda de vet är att det måste regleras. Vår föräldrageneration måste verkligen hata att de inte är herrar på täppan längre. När Yrsa Stenius, Jan Guillou och de andra fräser mot bloggar, informationsutbyte och annat som är högst naturliga delar av vardagen för alla under 30 är syftet naturligtvis att trycka ner och pinka revir. Om de accepterar den digitala världen som allenarådande så accepterar de ju också att de inte är bäst längre. Då vet de inte längre mest. Då kan de inte längre ta helhetsgreppet. Att konsumentverket nu »undersöker« om Blondinbella och de andra tjejprylbloggarna bryter mot reglerna om att reklam måste vara tydligt åtskild från redaktionellt material är bara ytterligare ett uttryck för det här. Skulle konsumtionsbloggarna vara unika när det gäller brister i det? Eh? Det finns i sådana fall många fler branscher som skulle behöva undersökas, men de är inte nya och skrämmande. De är inte det här nya Internet som måste motas i grind. Ta musiktidningarna som exempel. Traditionellt sett har det sett ut som så att det på ena sidan finns tidningar och frilansande journalister som kämpar för att få det att gå runt medan det på andra sidan finns stormrika skivbolag som betalar för tidningarna genom annonser. Skivbolagen är intresserade av att lansera artister och få PR genom tidningarna och journalisterna följer därför snällt efter och skriver bara om skivaktuella artister och alla blir nöjda och glada. Det är inte bara indirekt som traditionella musikjournalister som sitter och hamrar ner recensioner är köpta av skivbolagen. Tvärtom. När skivbolagen hade sitt monopol så älskade de att smörja journalisterna med så mycket resor, sprit och kokain som de ville ha. Helt ärligt... Efter att journalisten blev bjuden på förlängd weekendresa till London med boende, hotell och allt rus han/hon behöver för att gå på en klubbspelning med Ed Harcourt, kunde dennes skivrecension verkligen tas på allvar en månad senare? Eller motsvarande resa till Paris där det i inbjudan uttryckligen stod »Skulle det inte vara trevligt att möta våren i Paris och hänga lite med Daft Punk? Vi pröjsar rubbet, och du behöver inte vara nykter en sekund.« ... För den här typen av resor och fester var ju belöningar. Push me - pull you. Damma in ett högt betyg på en storbolagsartist så kommer mailet. »Kul att du gillar, vill du komma på bandets fest i sviten på Lydmar efter spelningen imorrn?« Om du undrar varför CD-skivorna kostade 200 kronor där i slutet när de fortfarande fanns kvar så har du svaret i sånt här. Men det är klart att konsumentverket inte skulle granska skivbolagens frikostighet med resor och knark och musikjournalisternas redaktionella integritet när de inser att de får åka på roliga tillställningar. Musikjournalisten är ju en grånad man som tummar på Mojo och dricker surt kaffe, inte Blondinbella 17 år som kammar hem miljonvinster och är stolt för det. Eller kanske kika på förhållandet mellan Expressen och TV4? Kan TV4 sända ett enda program utan att Expressen skriver en helsida på redaktionell plats om det? När TV-serien »Heroes« hade premiär på TV4 så körde Expressen samma text som TV4 hade på sin kampanjsite för serien. Var gick gränsen mellan reklam och redaktionellt innehåll där, herrar och damer på Konsumentverket? »Det är samma ägare.« So what? Jag fick svälja reklam förklädd till redaktionellt material. Som sagt, jag har inget till övers för konsumtionsbloggarna eftersom de är innehållsmässiga katastrofer. Men hey, när verk och myndigheter börjar oja sig för att dessa spelar med i ett PR-mässigt spel som är kutym i varenda vrå av övriga media så är det bara bara bara för att det är nytt, oetablerat och inte betalar utbyggnaden av garaget för några 50-åringar. Det känns sådär halvfräscht av en generation som fortfarande, 40 år efter 1968, ser sig som progressiva och upplysta. Edit: Maria Wetterstrand tillägger: »bloggvärlden [är] en gråzon som borde oroa«.

Igår var jag i Danmark. Jag har väldigt svårt för Danmark, förmodligen mest för att jag har väldigt svårt att förstå vad som sägs. Jag sitter där och ler och tindrar med ögonen och nickar och säger »ja, ja« och sen tittar alla på mig och så har det ställts en fråga och jag har inte en aning om vad och måste komma med någon motfråga om ämnet som jag tror vi pratar om, »hmm hur tänker du då? Menar du angående informationen på baksidan?«. Och ibland måste man svälja all stolthet och säga »jag är ledsen men nu förstår inte jag vad du säger« och så blir det tafatt engelska istället. Jag har ångest. Dessutom blev jag utskälld av en taxichaufför. Hela resan. Han satt och muttrade, kastade mitt kontokort i baksätet och slog upp solskyddet i taket så det small. Ugh. På begäran i kommentarsfältet, »Brobygatan« med The Radio Dept., hämtad från första Monotoni-samlingen: zshare sendspace Bilderna i denna postning är konstverk av Christopher Conte. Han tar tillvara på gamla maskiner och prylar och bygger steampunk-djur av dem. En del är riktigt jävla creepy. Se mer i hans portfolio. Arthur C. Clarke är död. Hans böcker var startpunkten för väldigt mycket hos mig när jag var 12-13 år. Inte bara när det gäller scifi-mani men också för långt större saker. Jag tror att första gången jag stannade inne en hel helg och sträckläste var bok nummer ett i hans serie om Rama (där de två första är skitbra men det blir ganska kasst sen). Jag provade att läsa om dem härom året och blev mycket glad över att de fortfarande höll, att det inte bara var en angelägenhet för mig som 12-13-åring. Och när nu Arthur lämnat oss, 90 år gammal, tar jag med mig ett av hans många fina citat: »There is hopeful symbolism in the fact that flags do not wave in a vacuum.« Och när vi nu har betat av steampunk-insekter och Rama så är det på sin plats med en ursäkt. När jag startade BASS hade jag en hel del idéer om vad som skulle göras här. Jag försökte formulera en redaktionell tanke och stundtals har jag lyckats hålla mig till den ganska bra. Från början tänkte jag mig lite intervjuer, lite grottande i detaljer om popmusik och sånt som inte får utrymme i pressen. Jag ville behandla texterna här som artiklar. I april fyller bloggen 4 år och tyvärr så har det spårat ur lite grann. Nu är det mest konspirationer, kärnteknik och steampunk-insekter. Men jag antar att 4 år är ungefär den tiden det tar att mala ner en redaktionell tanke till just det som är »en blogg«, d.v.s. allmänna irrpostningar om upphovsmannens intressen och nycker.

När upphovsrättsdebatten har nått tvättstugan...

Alltså, jag är - precis som du - vansinnigt trött på den slaskiga nyhetsrapporteringen som bara går ut på att skapa inbillade faror och skrämma upp folk och/eller grotta ner i totala oväsentligheter. »Vanliga STRUMPOR kan innebära DÖDEN«. »Perellis HEMLIGA KNEP för MINDRE fotknölar«. Jag förstår naturligtvis att det säljer mycket mer lösnummer än bra reportage och vettig journalistik, men det jag tycker är trist med svenska dagstidningar är att slasknyheterna saknar finess. Om man ändå givit upp sitt journalistiska kall, varför inte göra det med lite stil? Som vanligt föregår England ständigt med utmärkta exempel. I love it: