Aphex Twin på Coachella igår. Som alla scenshower borde se ut. Tagen från Wireds Coachella-blog.
Permalänk
1 kommentar 
Maila till (o)vän
Året är 2008. Musikvideon fyller i sommar 197 år. På riktigt, när var du imponerad av en video senast? Lågbudgetvideos är intetsägande, trista och arty. Fuckoffbudgetvideos är intetsägande, trista och ytly.
Men… Igår satt jag och zappade och hamnade på ZTV precis när videon till Feists »I Feel It All« började. Tre minuter senare satt jag med gåshud och gapade. Fan, vad vackert. Extra mäktigt är att den är gjord i en enda tagning – med betoning på en tagning eftersom ett bryt och omtagning skulle ha betytt sådär 150k förlorat i pyroteknik.
Kolla på Youtube, ladda hem i bättre kvalitet som torrent eller dra ner högupplöst DVD-rip från Sendspace.
Permalänk
8 kommentarer Maila till (o)vän
Det här fotot tog jag i morse på väg till jobbet. Titta på bilden. Vad ser du? Ska jag berätta vad jag ser?
Inne i shoppingkassen är livet fint. Allt är färgmatchat, det blommar och där finns ljus. En perfekt, men förrädisk yta.
Tittar man lite närmare syns att det utanför shoppingkassen råder kompakt mörker. Titta på paret som sitter fast därinne. De är helt uttryckslösa i sina färgmatchade kläder. Med tom blick sitter han bredvid henne och ser ut som om han försöker vädja om något. Kanske önskar han bara att hon ska svara på hans tilltal. Hon stirrar kyligt tyst mot horisonten.
Barnlösheten har ersatts med en nalle och några böcker som de fått reda på »ska finnas i varje hem« denna säsong av en kompis som läser The Guardian. Allt är ordnat, men samtidigt tyvärr… De försökte så hårt, men det gick inte att konsumera sig till lycka denna vår heller.
Detta är vad jag ser.
Men nej, det är inte Banksy som är på besök i den svenska huvudstaden. Det är Kista Galleria som gör reklam för just shopping i tunnelbanan. Det här är en fråga som man i och för sig ställer i sitt huvud ganska ofta, men i detta fall är det mer relevant än någonsin: »Hur tänkte ni nu?« 
Om mitt första bildintryck kommit från en ideologisk dogmatiker som fyrar kanonader från ledarsidan i en tidning på vänsterkanten hade det väl varit en sak, men när en varumärkesslav som undertecknad gör detta som första tolkning kanske man ska fundera på om budskapet blev så lyckat. Ingenting i bilden gör att jag känner mig sugen på en shopping spree, best believe that! Ingenting! Jag vill tälja ett par skor av bark när jag ser bildjäveln!
Permalänk
2 kommentarer Maila till (o)vän
Foto av RoystonVasey
Jag höll på att gå i en fälla i kväll. Och jag har ett opublicerat inlägg på ett par tusen tecken som bevisar det.
Allt började med att jag läste att de som har köpt musik på MSN Music inte kommer att kunna lyssna på den om de köper ny dator eller uppgraderar operativsystemet efter den 31 augusti i år. Musiken är nämligen DRM-skyddad och Microsoft kommer slå av servrarna som ger ett okej till datorn att filerna är lagliga. För att summera det som står i artikeln i korthet:
“Microsoft’s decision to turn off the MSN Music authorization servers serves as a painful reminder that DRM ultimately severely limits your rights. Companies that control various DRM schemes, as well as the content providers themselves, can yank your ability to play the content which you lawfully purchased (and now, videos) at any moment—no matter what your expectation was when you bought it.”
Jag skrev en rungande text om att det är så här riktig stöld ser ut, i och med att kunder här fråntas möjligheten att använda en vara de köpt. Jag petade in en del om de ofantliga nackdelarna som idag finns med att ladda ner »lagligt« och blablablabla.
Sen gick jag tillbaka och läste.
Jag började plöja inlägget och min enda tanke var: »Fyfan, vad osexigt det här är.«
Helt ärligt… De senaste 2-3 åren har diskussionen gått het om fildelning, övervakning, FRA-avlyssning, avstängning av Internet-abbonemang, gryningsrazzior och skivbolag som står med huvudet så långt upp i arslet att de inte kommer hitta ut de närmaste 20 åren.
Och vad har hänt utanför debatten under den här tiden? Tja, vi har lite bättre ratio på torrentsajterna.
Jag orkar inte stå och skratta eller skälla med facklor och träpålar redo kring de här ämnena. Det är viktigt att våga hålla sig från att fyra av bredsidorna med kritik mot upphovsrättsindustrins vansinniga och ibland helt galna metoder.
Varför? Är det inte viktiga frågor? Jo, men priset vi betalar är att vi då blir som dem.
I den diskussionen blir vi grånade advokater som sitter och grymtar om att »tekniskt sett laddar vi hem upphovsrättsskyddat material varje gång vi går in på en nyhetssajt så varför är en musiksajt annorlunda« och blablabla. Jag har ju redan konstaterat att den diskussionen dödar popkulturens väsen.
Så nej, jag går inte i den fällan igen. Nu när Beneath a Steel Sky precis har påbörjat sitt fjärde år så ska jag hålla mig från polemiken som ändå bara slutar med att alla står och skrattar åt Web Sheriff.
Låt oss istället skapa sönder åtalen. 100 bootlegremixar är mer än 1 Idol-artist!
Permalänk
Kommentarer avstängda Maila till (o)vän
I morse rullade meddelandet på tunnelbanans informationsskyltar:
»Trafikinformation: Inga trafikavvikelser på röd/grön/blå tunnelbanelinje eller pendeltåg.«
Trött och lite lätt feberkorkad stirrade jag på texten. Meddelandet var uppenbart skevt på ett eller annat sätt men det tog några sekunder innan jag insåg det sensationella.
Vi kan ändå utgå ifrån att ljusskyltarna installerades för att informera resenärerna om när trafiksituationen avviker från det förväntade. Uppenbarligen tyckte SL att det var en så stor nyhet att denna morgon helt saknade trafikavvikelser att de valde att blåsa upp det på tavlan.
Det känns ungefär som om jag skulle maila min chef och informera om att jag skrivit en text som saknar stavfel?
Och vips kommer jag att tänka på den där gången när bussarna som skulle ta oss in till Tumba en morgon på Lollipop 1997 aldrig kom. En got i lång skinnrock sa på den mest klingande Nybro-småländska jag hört: »Kom för fan ihåg att de hette SS en gång i tiden! De kanske har bytt logga men nog fan är verksamheten densamma.«
Permalänk
2 kommentarer Maila till (o)vän
Det har blivit mycket ståhej kring Sébastien Tellier och hans »Divine«. Att den franske förföraren sjunger på engelska är nämligen inget som tas lätt på, och det lyftes till och med till debatt i franska riksdagen om problemet med att skicka ett engelskspråkigt bidrag till Belgrad.
Deras Christer Björkman, franska Eurovision-chefen Bruno Berberes, försvarade valet och sa »Franska funkar helt enkelt inte med den här sortens electro«.
Men det snarare förvärrade allt. Mon dieu, electro undervisas ju sen mitten av 90-talet från lågstadiet och uppåt i Frankrike ju. Inte konstigt att det blivit sån ilska.
Och längst av alla går, lite otippat, den skotska duon The Ex-Men. De två har spelat in en fransk version av deras låt »Wordcage« (»Cage de mots«) som de nu kampanjar för ska ersätta Telliers låt i Belgrad.
Please help us in our defence of quality pop in French and contact Bruno to campaign for our song at bberberes@aol.com.
Listen to the French version of our song at www.myspace.com/theexmen or view the video here
Thank you for your help at this difficult time for the French language.
Matt and Jack
Tidigare måste jag säga att jag har varit blind för den här aspekten av valet med Telliers »Divine« bara för att jag tyckt så mycket om honom och låten, men det här är lite av en väckarklocka. Klart att Frankrike inte kan skicka en engelskspråkig låt till Belgrad! Heja The Ex-Men!
Permalänk
2 kommentarer Maila till (o)vän
Foto av bamawester
Jag kommer mycket väl ihåg när jag första gången blev introducerad till Napster. Det var våren 2000 och jag hade en 6-7 hektiska ungdomsår av ihärdigt skivsamlande i ryggen. Jag blev smått bestört av upptäckten.
Sällsynta B-sidor som jag krigat för att få tag på… Remixar som bara fanns på knepiga promosläpp… Utgångna album som inte återutgivits på CD och som kostat mig förmögenheter på ljusskygga skivbörsar… Allt fanns ju där. Bara ett klick så var det nere. Och, värre ändå, det fanns mer än bara det som släppts officiellt. Demoversioner, liveversioner, osläppta versioner. Jag såg det som ett påhopp på min skivsamling.
I början använde jag faktiskt bara Napster på jobbet (!). Jag satt som kontorsslav på ett ställe som inte hade nån koll alls på IT-frågor och med Napster kunde jag hela dagarna dra ner prylar jag ville lyssna på. Mest skivor som jag redan ägde men även andra saker, främst hitlisteprylar och sånt som jag inte kunde tänka mig att köpa på skiva men som jag gillade i smyg (jag vill minnas att »Crush« med Jennifer Paige var en favorit).
För mig var det vid den tidpunkten otänkbart att inte ha skivan. Den var en artefakt. Innehavet av den fysiska produkten gjorde att jag kunde katalogisera musiken, hålla i den, känna på den. På datorn var den bara en simpel fil bland andra simpla filer. En mp3a var till sin form lika mycket värd som någon hopplös systemfil eller en textfil där jag skrivit upp ett viktigt telefonnummer. Jag gillade det inte alls.
Men snön föll. Och snön föll. Och att lyssna på mp3or blev mitt – och världens – sätt att uppleva musik.
Idag köper jag fortfarande skivor till och från, men den enda gången jag använder dem är när jag rippar dem till datorn. Jag har en Airport Express kopplad till förstärkaren istället för en CD-spelare. Skivsamlingen har jag kvar framme eftersom det ofta faller på att rota fram någon gammal dänga, men allmänt tycker jag mest den tar upp plats och jag går i allvarliga funderingar på att skaffa några rediga nätverksdrivar och rippa allt och ställa upp de fysiska sakerna på vinden.
Men…
Nu när jag äntligen vant mig vid mp3-kulturen (och till och med omfamnat den) kommer nya tider. Dagens buzz-word när det gäller musik på nätet är »streaming«. Vem man än frågar så tycks alla vilja gå all-in på att streamad musik kommer vara »framtiden«. Varför ha mp3or som tar upp en massa plats på datorn när den kan komma på begäran via någon av de tjänsterna?
»Njäääaeee?« tänker jag och börjar skruva på mig. Under åren har jag lärt mig att navigera i mina mp3-bibliotek. Jag kan »upptäcka« bortglömda saker på märkliga ställen på hårddisken ungefär som att jag kan hitta skumma B-sidor på CD-singlar jag helt glömt bort i skivhyllan och bli jätteglad. Jag har lärt mig att uppskatta playlists i Foobar, har ägnat många timmar åt att tagga allt på ett sätt jag gillar så att min iPod ska kunna hantera musiken som jag vill. Och så vidare och så vidare. Jag har till och med suttit och embeddat omslag i många mp3or så allt är fint och tjusigt.
Min spontana reaktion mot streamad musik har varit stor skepsis. Jag vill inte att en musikupplevelse ska vara en liten flash-spelare som står och buffrar och eventuellt kommer igång med halvkackig kvalitet.
Men…
Jag vet inte.
Efter att ha lyssnat på Emil Arvidsons mix på Muxtape och själv börjat utforska imeem så känner jag ju hur tankarna på alla möjligheter börjar snurra och omfamnar kraftfullheten i konceptet nästan som en nykristen. Sajter som de nämnda och självklart även mer utvecklade som last.fm et al tar ju faktiskt hela den sociala aspekten av nätet ett steg till.
För åtta år sedan satt jag på det dåvarande jobbet och fulade med Napster och la en massa mp3or på jobbhårddisken för att ha något att lyssna på. För tre år sedan satt jag på det dåvarande jobbet med en medhavd extern hårddisk som speglade det bästa från mitt mp3-bibliotek hemma. Idag behöver jag inte ens plocka fram iPoden ur väskan om jag vill lyssna. Det är bara att gå in på imeem och söka efter en bra playlist.
Men tillåt mig erkänna. Jag är fortfarande djupt skeptisk när det gäller streamad musik. Jag är på många sätt en sentimental jävel som vill ta ett glas vin och titta bland skivorna/mp3orna och bli full och sitta och lyssna på Jayhawks, Hardy Nilsson och Marvin Gayes soundtrack till »Trouble Man«. Och det är här problemet kommer in för mig:
Även om man ponerar en verklighet där det finns enorma musikbibliotek online där till och med baksidan till Speakers »Dictionary«-singel (den lysande »I’m Alright«) finns att lyssna på streamad så skulle man ju aldrig hitta till den. Det är inte den sorts låt som man letar upp och väljer aktivt.
Eller? Kommer man det?
Med taggning är faktiskt allt möjligt. Kanske kommer jag läsa den här bloggpostningen när Beneath a Steel Sky firar 8 år i april 2012 och tänka »herregud vad kass jag var på att se framtiden komma«. Medan vi funderar och hör den streamade musiken nämnas som fenomen, barriärbrytare och frälsare av de som kan mer om framtiden än mig så kan vi väl köra en snäll liten playlist dårå. Tryck bara play nedan så glömmer vi allt jag sa… Till skillnad från när jag brukar posta musik här så slipper man ju faktiskt gå igenom zshare, Sendspace eller annat popup-helvete till skräpsite.
Streaming – himmel eller helvete?
Permalänk
5 kommentarer Maila till (o)vän
Drivs med WordPress
·
Bygger på tema av Beccary
·Ingen copyright - materialet fritt för icke-kommersiell användning till vad du vill. XHTML
·
FEED
