Gamla studiomän ser riktig musik komma tillbaka

Det här borde vara ett inlägg där jag fräser och förnedrar de som tappat greppet om samtiden. Men jag tror att ett uppgivet leende är bättre på sin plats. När man funderar några vändor till så känns det nämligen mest tragiskt.

DN har idag en artikel om inspelningsstudios. Män med namn som »Lennart«, »Otto« och »Ian« intervjuas om deras verksamhet och levererar en fräsch syn på dagens musikklimat:

– Ett tag var topplistorna dominerade av datorgenererad musik som man inte behövde kliva ur sovrummet för att göra. Men den riktiga spelade musiken är på återtåg.

– Jag tror att det är på väg upp lite grand, med mer och mer riktig inspelning. Band som kommer in och spelar in allt samtidigt, trummor, bas och gitarr, i stället för en massa programmering.

– Teknikrevolutionen gjorde att [skivbolagen] i stort sett kunde kräva av artisterna att de skulle göra egna inspelningar hemma. Men sedan tror jag att folk tröttnade eftersom det inte blev så bra, säger Dag Lundquist.
Han anar nya gyllene tider – den “riktiga” musikens återkomst.
– Nu spelar folk igen. Köper elgitarrer som aldrig förr. Det kan man säga är en liten revival.

Det är nu 35 år sedan Queen på omslaget till den självbetitlade debuten skrev »No synthesizers«. Man kan tycka att vi borde ha kommit längre.

Men själva inskränktheten i sig är inte det som är det trista i denna artikel. Det är vad inskränktheten leder till som är så sorgligt.

De här människorna som suttit och rattat ljud i 20-30 år har en kunskap om produktion, dynamik, mixning, tips, tricks, tjuvknep och studiorackartyg som ingen VST-plugin i världen kan ersätta med en preset. De är på väldigt många sätt nödvändiga även i den nya ordningen där folk sitter »i sovrummet« och pysslar med »en massa programmering«.

Problemet är att de är för bittra för förstå detta. De är för bittra för att förstå att deras kunskap om hur man mickar upp, kopplar in och får det att låta bra faktiskt är värdefull och inte ska gå förlorad.

En gång i tiden kanske de var de enda som visste hur man spelade in ett trumset. Idag behöver kidsen inte ens trumset. Så istället för att ta sin kunskap och erfarenhet in i nästa era, där rutinen skulle kunna användas för att exempelvis få fin klang i trista mjukvarusyntar, sitter de och muttrar över att mjukvarusyntar inte är riktig musik.

- De flesta av oss är väl entusiaster. Kanske dumhuvuden också, säger Otto Wellton och skrattar.

Ja, rätt så dumma i huvudet faktiskt. För att stänga ute alla som inte spelar the blues och travar Marshall-stackar känns ju verkligen som rätt sätt att hantera en värld där skivbolagen är allt mindre villiga att pumpa in pengar i inspelningar och tekniken för att spela in finns i varje bärbar dator.

Fast å andra sidan… Deras oförmåga att inse att det inte är 1973 får vi andra väl se som rätt symptomatisk för hela skivbranschen. »Att kasta sig villigt i undergång…«