Min (obefogade?) skepsis mot streaming

Foto av bamawester

Jag kommer mycket väl ihåg när jag första gången blev introducerad till Napster. Det var våren 2000 och jag hade en 6-7 hektiska ungdomsår av ihärdigt skivsamlande i ryggen. Jag blev smått bestört av upptäckten.

Sällsynta B-sidor som jag krigat för att få tag på… Remixar som bara fanns på knepiga promosläpp… Utgångna album som inte återutgivits på CD och som kostat mig förmögenheter på ljusskygga skivbörsar… Allt fanns ju där. Bara ett klick så var det nere. Och, värre ändå, det fanns mer än bara det som släppts officiellt. Demoversioner, liveversioner, osläppta versioner. Jag såg det som ett påhopp på min skivsamling.

I början använde jag faktiskt bara Napster på jobbet (!). Jag satt som kontorsslav på ett ställe som inte hade nån koll alls på IT-frågor och med Napster kunde jag hela dagarna dra ner prylar jag ville lyssna på. Mest skivor som jag redan ägde men även andra saker, främst hitlisteprylar och sånt som jag inte kunde tänka mig att köpa på skiva men som jag gillade i smyg (jag vill minnas att »Crush« med Jennifer Paige var en favorit).

För mig var det vid den tidpunkten otänkbart att inte ha skivan. Den var en artefakt. Innehavet av den fysiska produkten gjorde att jag kunde katalogisera musiken, hålla i den, känna på den. På datorn var den bara en simpel fil bland andra simpla filer. En mp3a var till sin form lika mycket värd som någon hopplös systemfil eller en textfil där jag skrivit upp ett viktigt telefonnummer. Jag gillade det inte alls.

Men snön föll. Och snön föll. Och att lyssna på mp3or blev mitt – och världens – sätt att uppleva musik.

Idag köper jag fortfarande skivor till och från, men den enda gången jag använder dem är när jag rippar dem till datorn. Jag har en Airport Express kopplad till förstärkaren istället för en CD-spelare. Skivsamlingen har jag kvar framme eftersom det ofta faller på att rota fram någon gammal dänga, men allmänt tycker jag mest den tar upp plats och jag går i allvarliga funderingar på att skaffa några rediga nätverksdrivar och rippa allt och ställa upp de fysiska sakerna på vinden.

Men…

Nu när jag äntligen vant mig vid mp3-kulturen (och till och med omfamnat den) kommer nya tider. Dagens buzz-word när det gäller musik på nätet är »streaming«. Vem man än frågar så tycks alla vilja gå all-in på att streamad musik kommer vara »framtiden«. Varför ha mp3or som tar upp en massa plats på datorn när den kan komma på begäran via någon av de tjänsterna?

»Njäääaeee?« tänker jag och börjar skruva på mig. Under åren har jag lärt mig att navigera i mina mp3-bibliotek. Jag kan »upptäcka« bortglömda saker på märkliga ställen på hårddisken ungefär som att jag kan hitta skumma B-sidor på CD-singlar jag helt glömt bort i skivhyllan och bli jätteglad. Jag har lärt mig att uppskatta playlists i Foobar, har ägnat många timmar åt att tagga allt på ett sätt jag gillar så att min iPod ska kunna hantera musiken som jag vill. Och så vidare och så vidare. Jag har till och med suttit och embeddat omslag i många mp3or så allt är fint och tjusigt.

Min spontana reaktion mot streamad musik har varit stor skepsis. Jag vill inte att en musikupplevelse ska vara en liten flash-spelare som står och buffrar och eventuellt kommer igång med halvkackig kvalitet.

Men…

Jag vet inte.

Efter att ha lyssnat på Emil Arvidsons mix på Muxtape och själv börjat utforska imeem så känner jag ju hur tankarna på alla möjligheter börjar snurra och omfamnar kraftfullheten i konceptet nästan som en nykristen. Sajter som de nämnda och självklart även mer utvecklade som last.fm et al tar ju faktiskt hela den sociala aspekten av nätet ett steg till.

För åtta år sedan satt jag på det dåvarande jobbet och fulade med Napster och la en massa mp3or på jobbhårddisken för att ha något att lyssna på. För tre år sedan satt jag på det dåvarande jobbet med en medhavd extern hårddisk som speglade det bästa från mitt mp3-bibliotek hemma. Idag behöver jag inte ens plocka fram iPoden ur väskan om jag vill lyssna. Det är bara att gå in på imeem och söka efter en bra playlist.

Men tillåt mig erkänna. Jag är fortfarande djupt skeptisk när det gäller streamad musik. Jag är på många sätt en sentimental jävel som vill ta ett glas vin och titta bland skivorna/mp3orna och bli full och sitta och lyssna på Jayhawks, Hardy Nilsson och Marvin Gayes soundtrack till »Trouble Man«. Och det är här problemet kommer in för mig:

Även om man ponerar en verklighet där det finns enorma musikbibliotek online där till och med baksidan till Speakers »Dictionary«-singel (den lysande »I’m Alright«) finns att lyssna på streamad så skulle man ju aldrig hitta till den. Det är inte den sorts låt som man letar upp och väljer aktivt.

Eller? Kommer man det?

Med taggning är faktiskt allt möjligt. Kanske kommer jag läsa den här bloggpostningen när Beneath a Steel Sky firar 8 år i april 2012 och tänka »herregud vad kass jag var på att se framtiden komma«. Medan vi funderar och hör den streamade musiken nämnas som fenomen, barriärbrytare och frälsare av de som kan mer om framtiden än mig så kan vi väl köra en snäll liten playlist dårå. Tryck bara play nedan så glömmer vi allt jag sa… Till skillnad från när jag brukar posta musik här så slipper man ju faktiskt gå igenom zshare, Sendspace eller annat popup-helvete till skräpsite.

Streaming – himmel eller helvete?