Så. Det är dags nu. Vi börjar en resa idag. Och tvärtom hur det brukar vara så är målet i det här fallet det viktiga, inte resan i sig. Men även om jag ser mot målet med stor förväntan och jag helst av allt kanske skulle vilja vara där redan idag så känner jag ändå att vi måste ge det lite tid. Ibland är det ju så. Även om målet är poängen så behöver man ha bekantat sig med vägen dit för att förstå idén. »Haja grejen,« som de säger. Helt ärligt, vad hade slutet på »The Usual Suspects« varit om du inte följt med lögnen hela vägen dit? Och lögner är lite vad min grej handlar om också. Eller snarare förfalskningar. Förvanskningar. Bedrägeri. Allt sånt som är härligt. Det väntar vad jag hoppas är en skatt i slutet av den här regnbågen och jag är bestämd i att vi måste ha tålamod innan vi kommer dit. Resan borde ta ungefär en vecka. Kanske lite till. Och det här är den första delen. Hur många delar det blir vet jag inte. Men det börjar med en ögonblicksbild. Klockan var... Ja, vad den var är det nog ingen som kommer ihåg. Sent, i alla fall. Jag spelade skivor på Bombens Dansklubb, vår ystra lilla tillställning som exploderade på Trädgården varje lördag under vintern/våren 2006. En kille hade varit på mig om att spela min »While We're Learning To Forget« flera gånger och jag är inte helt bekväm med att spela egna grejer när jag är DJ. Men han fortsatte dansa järnet och jag läste på läpparna när han »ropade« titeln igen från dansgolvet. Jag gillar att belöna folk som dansar och röjer, försöka ge dem vad de vill ha, eftersom de i och med deras pepp ger så mycket tillbaka när man står och spelar. Så jag spelade den. Nästan. Det jag spelade var en mashup som Le Sport-Fredrik mailat en sen natt någon månad tidigare. Helt vild var den. Han hade tagit »While We're Learning To Forget« och bakat in en massa andra låtar i den. Så i första breaket kom refrängen från The Similous »All This Love«, min härjiga syntlead dränkt av ett skränade uppklippt »Aaaall thiiis looooove, raaainbow styli-styli-styling«. När jag spelar den på klubben känner jag en hand på axeln. Jag vänder mig om. Det är killen från dansgolvet som kommit upp till DJ-båset. Han asgarvar. »Du är ju helt sjuk i huvudet« säger han, på det där sättet så man förstår att »sjuk i huvudet« är en komplimang. Så hoppar han ner igen. Låten maler på. Le Sport-Fredriks hyss fortsätter. När refrängen från Take Thats »It Only Takes A Minute« brakar in över mina stråkar blir det vansinnigt i lokalen. Killen studsar som besatt ute på dansgolvet och knackar fingret mot huvudet vänd mot mig. Han tycker låten är helt sjuk i huvudet. Och det är den ju också. Just det ögonblicket, just den sekunden, fryser vi. Den bilden är en bra utgångspunkt för allt det som komma ska i den här serien av postningar: Natt. Rök. Ljus. Ännu mer rök. En helt jävla korkad låtjävel. Knacka fingret i huvudet. Det här är galenskap. Det här är underbart. Le Sport-Fredrik är ett geni. Någonting händer i just det ögonblicket. Någonting som inte hade hänt om jag »bara« spelat »While We're Learning To Forget«. Med all respekt, knappast heller om jag »bara« spelat The Similou eller Take That heller. Det här var något annat. Det var dumt . Det var smart. Pophäxkitteln som Fredrik kokat upp började rinna över kanterna. Ingredienserna var hemliga. I andra änden av den här resan väntar inte bara en skatt men kanske också ett svar på vad det var som hände den där natten på Bombens Dansklubb. Jag tror i och för sig att sistnämnda kanske är lite mycket att lova. Men förstnämnda kommer jag att hålla. Följ med på vägen så ska vi se vad vi kan komma undan med. Jag taggar det här inlägget med »Ctrl-C Ctrl-V«.

Giro d'Italia rullade igång i helgen. Det är ett helt sjukt ovisst lopp i år, med sådär 10 namn som kan nämnas för totalsegern. Sista veckan blir det dessutom ett par riktigt spektakulära bergsetapper. Med anledning av det startade jag och vänner i förra veckan Giro-bloggen »Testa Della Corsa« på eurosport.se. Välkommen dit!. Den kommer handla lika mycket om italienska cyklisters avancerade frisyrer (se senaste postningen om Paride Grillo) som om mat, vin och själva Girot. Men det betyder inte att BASS tar paus på något sätt. Nejdå. Snart är det ju dags för Frauds. Håll ögonen öppna. Under tiden, en stämningsbild:

Obehagliga foton och en ännu obehagligare transkription från radiotrafik misstänks vara det första vi får se från Cloverfield 2. Och jag tänker, »Gud, om bara H.P. Lovecraft haft möjlighet att göra virala prylar på nätet...« På fredag är det Clownnäsans dag. Ur programförklaringen: »Fredagen den 9 maj ändrar Kungsträdgården skepnad och förvandlas till en cirkusby präglad av kreativitet, artisteri, cirkus och clownnäsor.« !?!?! Jag sorterar under »Ondska« mellan »Nazism« och »Josef Fritzl«. Vad skulle hända om man startar en blogg som handlar om samma blogg? Så att varje postning handlar om eventuella postningar, tankar om kommentarer och redogörelser för vad som händer på själva bloggen. »Idag rensade jag 4218 spam-kommentarer.« Bara det. Inget vanligt innehåll. Det skulle vara så meta. På lördag börjar Giro d'Italia. Jag känner att det ligger i luften.

Foto: Ola Carlsson Att promenera till jobbet på måndagar är alltid en ynnest, för då har det kommit ett nytt avsnitt av utmärkta, utmärkta P3 Dokumentär att lyssna på. Fredrik Johnsson och Anton Berg är stora hjältar med sina initierade, välgjorda och intressanta skildringar av viktiga händelser i modern svensk historia. Istället för att försöka berätta A till Ö och få med varenda liten nagelfarardetalj ger de personliga skildringar med utrymme för människorna som var inblandade. Det senaste avsnittet handlade om Gottröraolyckan, när SAS flight SK-751 fick is i motorerna och nödlandade på en åker i Uppland. Helt fantastiskt är det som Nils Benker, chefsutredare på Statens Haverikommission, säger i slutet.

"Det här haveriet inträffade 7:51 UTC, om piloterna tittade på sina klockor stod det 7:51 på dem och flygningen hette 751. Mitt födelsetal är 7/51. Och när jag kom till Drottningholm så fick jag sitt medlemsnummer, 751. När jag gick ut med hundarna morgonen efter stod det en Volvo där, »MDC 751«, MDC som i McDonald Douglas Company 751. Så att... egentligen var det jag som orsakade haveriet."

Visst borde alla haveriutredare utgå från numerologi?