Vägen mot Frauds, del 1

Så. Det är dags nu. Vi börjar en resa idag. Och tvärtom hur det brukar vara så är målet i det här fallet det viktiga, inte resan i sig. Men även om jag ser mot målet med stor förväntan och jag helst av allt kanske skulle vilja vara där redan idag så känner jag ändå att vi måste ge det lite tid. Ibland är det ju så. Även om målet är poängen så behöver man ha bekantat sig med vägen dit för att förstå idén. »Haja grejen,« som de säger. Helt ärligt, vad hade slutet på »The Usual Suspects« varit om du inte följt med lögnen hela vägen dit? Och lögner är lite vad min grej handlar om också. Eller snarare förfalskningar. Förvanskningar. Bedrägeri. Allt sånt som är härligt. Det väntar vad jag hoppas är en skatt i slutet av den här regnbågen och jag är bestämd i att vi måste ha tålamod innan vi kommer dit. Resan borde ta ungefär en vecka. Kanske lite till. Och det här är den första delen. Hur många delar det blir vet jag inte. Men det börjar med en ögonblicksbild. Klockan var... Ja, vad den var är det nog ingen som kommer ihåg. Sent, i alla fall. Jag spelade skivor på Bombens Dansklubb, vår ystra lilla tillställning som exploderade på Trädgården varje lördag under vintern/våren 2006. En kille hade varit på mig om att spela min »While We're Learning To Forget« flera gånger och jag är inte helt bekväm med att spela egna grejer när jag är DJ. Men han fortsatte dansa järnet och jag läste på läpparna när han »ropade« titeln igen från dansgolvet. Jag gillar att belöna folk som dansar och röjer, försöka ge dem vad de vill ha, eftersom de i och med deras pepp ger så mycket tillbaka när man står och spelar. Så jag spelade den. Nästan. Det jag spelade var en mashup som Le Sport-Fredrik mailat en sen natt någon månad tidigare. Helt vild var den. Han hade tagit »While We're Learning To Forget« och bakat in en massa andra låtar i den. Så i första breaket kom refrängen från The Similous »All This Love«, min härjiga syntlead dränkt av ett skränade uppklippt »Aaaall thiiis looooove, raaainbow styli-styli-styling«. När jag spelar den på klubben känner jag en hand på axeln. Jag vänder mig om. Det är killen från dansgolvet som kommit upp till DJ-båset. Han asgarvar. »Du är ju helt sjuk i huvudet« säger han, på det där sättet så man förstår att »sjuk i huvudet« är en komplimang. Så hoppar han ner igen. Låten maler på. Le Sport-Fredriks hyss fortsätter. När refrängen från Take Thats »It Only Takes A Minute« brakar in över mina stråkar blir det vansinnigt i lokalen. Killen studsar som besatt ute på dansgolvet och knackar fingret mot huvudet vänd mot mig. Han tycker låten är helt sjuk i huvudet. Och det är den ju också. Just det ögonblicket, just den sekunden, fryser vi. Den bilden är en bra utgångspunkt för allt det som komma ska i den här serien av postningar: Natt. Rök. Ljus. Ännu mer rök. En helt jävla korkad låtjävel. Knacka fingret i huvudet. Det här är galenskap. Det här är underbart. Le Sport-Fredrik är ett geni. Någonting händer i just det ögonblicket. Någonting som inte hade hänt om jag »bara« spelat »While We're Learning To Forget«. Med all respekt, knappast heller om jag »bara« spelat The Similou eller Take That heller. Det här var något annat. Det var dumt . Det var smart. Pophäxkitteln som Fredrik kokat upp började rinna över kanterna. Ingredienserna var hemliga. I andra änden av den här resan väntar inte bara en skatt men kanske också ett svar på vad det var som hände den där natten på Bombens Dansklubb. Jag tror i och för sig att sistnämnda kanske är lite mycket att lova. Men förstnämnda kommer jag att hålla. Följ med på vägen så ska vi se vad vi kan komma undan med. Jag taggar det här inlägget med »Ctrl-C Ctrl-V«.