Vägen mot Frauds, del 10

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Jag kom att tänka på det när jag skrev om att detaljlyssna på skivor i Orminge…

Få album har dominerat hela min verklighet som The Future Sound of Londons »Lifeforms« från 1994 gjorde där under ett par år. De satte tonen, inte bara i hörlurarna utan även i själva rummet där jag vistades. De gjorde något som var så bortom alla regler, så totalt far out att det helt och fullt saknade gemensamma nämnare. De satt i sin märkliga studio i Dollis Hill och vävde ihop samplingar, miljöinspelningar och oväsen till kompositioner vars intryck på mig närmast var religiösa.

Jag och Jörgen satt givetvis och analyserade varenda ljud. Och man blev jävligt lycklig när man identifierade en sampling de använt. Som när charlatansången från »Bram Stoker’s Dracula« ekade genom deras »Slider«. Gotcha!

Det sköna med FSOL var just Garry Cobains och Brian Dougans besatthet av samplingar. De kunde inte titta på TV utan att spela in alla program de såg, för de stod inte ut med att höra ett bra ljud utan att ha möjlighet att använda det. Allt spårade gradvis ur. De kunde till slut inte ens gå ut och handla utan att alltid ha med sig en mikrofon kopplad till en bärbar DAT-bandspelare. De förvandlade fältinspelningar till symfonier. De förvandlade väggur till metronomer. Ljud som ingen annan ville ha tog de reda på och förverkligade drömmar med.

»Lifeforms« är ett album som avslöjar detaljer steg för steg, varje gång man lyssnar på det. Det finns så mycket att upptäcka. Och ljuden är rena mästerverk. Känn bara i »Dead Skin Cells« när trummorna tar en annan takt än pianoslingan och det ändå framstår som det mest naturliga sätt man kan skriva en låt på. Eller det mäktiga arrangemanget i »Eggshell«. Eller de ostämda acid-ljuden i »Spineless Jelly«. Till och med den lite chillout-sliskiga »Cerebral« framstår som genialisk i sitt uttryck.

I samband med albumet kom två stycken EP-skivor som i sig själva var som små minialbum. De två mest framstående låtarna från »Lifeforms« (»Cascade« och titelspåret) hade kavlats ut i ett antal spår som spände över femtio minuter och frågan är om FSOL med dessa glömda släpp inte överträffade till och med sin albumform. Komplext, innovativt och samtidigt enkelt och självklart.

Efter »Lifeforms« gjorde Future Sound of London den första livespelningen på Internet, vilken förevigades på lika utmärkta albumet »ISDN« från 1995. Tretton år senare håller ISDN-linorna på att avvecklas och den här sortens rent samplingsbaserad musik finns inte längre i smakfull form (på chill out-samlingar från Ibiza finns den säkert, men hur kul är det att göra om det 2008?). Jag lyssnade faktiskt på »Lifeforms« och »ISDN« nyligen. Jag blev glad över att de åldrats med värdighet. Efter dem blev det ju inte så roligt längre. Jag har hållit mig undan från att lyssna på FSOL för att inte svärta ner mästerverken.

Den här postningen saknar slutsats. Den har inte ens en fråga att ställa. Den är bara ett snabbt nedslag i en sorts ljudcollage som formade mycket av min syn på hur man lägger lager på lager av samplingar utan att tappa fokus.