Vägen mot Frauds, del 11

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Mysigt fulla utanför Tantogården på Södermalm eller Studion på S:t Eriksplan. Ännu en kväll med ännu ett par popband som jagade ännu några swindiedrömmar om skivkontrakt, Hultsfredsspelning och Den Stora Japanlanseringen.

Vad gör vi nu? Dra vidare eller åka hem?

Funderar på andra klubbar, på svenneställen där eurotechnon dånar eller sunkiga pubar där 45-åriga fyllekärringar kommer försöka snacka upp oss. Lilla Maria lockar men det krävs alltid en sån jävla charad för att komma in på grund av åldern.

Åka hem.

Hur många nätter ramlade jag och Johan genom stan till tunnelbanan som skulle ta oss hem till villan i Mälarhöjden där han bodde med sina föräldrar och syster? Ett gäng. Förmodligen fler än så. Allt är suddigt nu.

Tredje året på gymnasiet är det. 1996. Hippa band heter saker som Mazarine Street och förutom lite ohippa Yvonne så finns det inga pop- eller rockband som har en synthesizer på scen. Kanske en Hammond-orgel som max men mer går inte. Syntetiska ljud är inte på agendan för dagen.

Det är tiden när man blir lycklig och peppad av att Jamiroquais klaviaturkille har en Mini-Moog ovanpå sitt Fender Rhodes-piano. Så utsvultna på elektroniska ljud är vi. De utpräglade syntklubbarna är ju kul men inte alls vad vi egentligen behöver.

På övervåningen till villan har Johan sitt rum med några syntar. Vi spelar på dem och drömmer om att göra melodisk syntpop med driv i, som ett Yvonne utan gitarrer. Några år senare ska vi försöka göra allvar av vår vision när vi startar ett band vi kallar för Frederick Fleet men fortfarande är vi bara snubbar som snubblar hem genom natten.

Väl hemma på övervåningen hos Johan startar vi en trummaskin och börjar jamma över den tills vi inte orkar mer och somnar. Helg efter helg. Fulla och upprymda av berusning och av popbanden vi nyss sett spela.

En speciell natt hittar vi in i en repeterande, molltyngd slinga. Analog melankoli som liksom alla andra nattliga improvisationer aldrig kommer att spelas in. Det är sommar och fönstret står öppet. När vi spelat samma sak om och om igen med små små variationer upptäcker jag ett nytt ljud, ett ljud som jag inte vet var det kommer ifrån men som i detalj följer det vi spelar.

Jag sluter ögonen och fortsätter. Låt det aldrig sluta.

Trummaskinen tonar vi långsamt ner. Vi spelar tystare och tystare. Hur länge har vi hållit på? Ingen aning och jag skiter i. Låten är bra, vad är det för fel på att köra den i en halvtimme?

När ljuden dör ut så hör jag ackompanjemanget som jag anat där i bakgrunden ett tag nu fortsätta. Vi har slutat spela, en synt hänger fortfarande på sin ton, dess LFO på en obarmhärteligt långsam rate. Stilla, stilla. Vi lyssnar. Det känns som vår låt fortsätter fast vi inte spelar. Det är då vi upptäcker att ännu en musiker slagit sig ned och suttit med i vår låt: Utanför faller ett tungt sommarregn. Mot taket och löven och rhododendron-bladen smattrar dropparna som svar på vår pulserande, dova klagan.

När vi försöker spela låten igen nästa dag är all magi försvunnen. Jag har just förstått att miljöljud och field recordings kan lyfta musikupplevelser långt över vad själva stycket förmår på egen hand. Det är en erfarenhet jag väljer att spara.