Vägen mot Frauds, del 5

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Ju längre jag håller på, desto mer fragmenterat kommer det här att bli. Saker gör sig påminda, kryper fram, tomma rutor fylls i men det kommer gradvis så det är klart att allt inte kan hamna i kontextuella långpostningar.

Det hände i morse. På väg till jobbet. Det rasslade till och jag mindes plötsligt en resa med Saltsjöbanan kvällen den 25 juni 1994. Jo, faktiskt. Jag heter »Detalj« i andranamn.

Det här är mer än ett minne. Det kommer faktiskt att vara en av de viktigaste poängerna när vi ska sätta punkt för den här historien.

Alla som har ett personligt förhållande till popmusik vet den fantastiska känslan av att »tilta verkligheten« med hjälp av den när man är på stan. Det är inget dramatiskt som händer, bara som en knappt märkbar skiftning, som att byta perspektiv eller ställa in skärpan. Det är alls ingen berusning utan snarare som när man fått en skvätt smärtlindrande och allt bara blir… lite annorlunda än det var sekunden innan.

Under en småregnig oktobermorgon kan man le åt pendlarnas dystra uppsyn om det i ens lurar dundrar Martha Reeves. Känner man sig lite tvivlande och låg är det bara att damma på Happy Mondays och ryggen börjar sträcka på sig, axlarna blir lite bredare. Du vet precis vad jag menar.

25 juni 1994 var första gången det hände mig på ett verkligt dramatiskt sätt.

Det var ju varmt den sommaren. Sinnessjukt varmt. Jag hade suttit under ett parasoll hemma hos Salle och var på väg till Slussen för att ta tuben hem. Vagnen på Saltsjöbanan var proppfull.

I den tidiga kvällens relativa svalhet (fortfarande sjukt varmt, men svalare än mitt på dagen) hade barnfamiljer, ungdomar och representanter för diverse subkulturer krupit fram ur sina skydd. Alla var på väg in till staden där uteserveringar, gårdsfester och helikopterplattor väntade.

Jag satt där bland barn som lekte kull i vagnen och lyssnade på Aphex Twins »On« i min Walkman. En av B-sidorna till den är jävligt obehaglig (surprise). En dov bastrumma med skräckharmonier och ljudet av – lekande barn.

Där hände något.

Det jag såg med ögonen var vackert. Idylliskt. Det jag hörde i öronen var skräck. Ren skräck. Mina ögon såg hur solen skar genom lövverken och dränkte vagnen i sommar, tåget passerade Nackas lummiga villaträdgårdar och barnen skrattade. Öronen diskvalificerade alla synintryck.

Jag väntade att ansikten skulle börja rinna av barnen och avslöja demoner. Allt var så perfekt och lyckligt på ytan men soundtracket avslöjade med uppenbar klarhet att det bara kunde sluta med ond bråd död. Lite som när barnen leker i Sarah Connors dröm i »Terminator 2«.

Det är första gången jag minns att musiken »tiltade verkligheten« för mig på ett så starkt sätt. Idag älskar jag att sitta och åka buss förbi fält och åkrar och lyssna på Stars of the Lid och få den fullständiga upplevelsen. Men då, på Saltsjöbanan, var jag inte beredd och allt kom så plötsligt och resan blev creepy på riktigt. Jag var tvungen att stänga av. Och det kanske var tur, för annars hade jag inte kunnat berätta den här historien på ett trovärdigt sätt.

Istället för Aphex Twin slog jag nämligen på radion. Där sändes matchen mellan Holland och Belgien i fotbolls-VM. Lördagen den 25 juni 1994.