Vägen mot Frauds, del 6

Det här inlägget är en del av serien »Vägen mot Frauds«. Läs bakgrunden och häng med från början här.

Hallå? Minns du var vi är? Jag har nästan tappat tråden. Ögonblicket är fryst i en mashup av Le Sport-Fredrik men samtidigt är vi på resande fot. Det är en motsägelse som inte riktigt var planerad från början.

Men vi får ta saker i den ordning de kommer. Liknelser och metaforer får falla platta bäst de vill.

Härnäst ska vi till Orminge. Jo.

När jag åkte hem till Benny första gången (med vår gemensamma kompis Pelle) hade jag aldrig varit i Nacka, aldrig tagit buss 41valfri från Slussen, förbi Ektorp, Björknäs, Boo och alla de där märkliga ställena man ser innan stoppet i Orminge Centrum. Det skulle bli ganska många sådana resor under åren.

De jag minns går framförallt åt andra hållet: Rödvinslulliga hemresor med en 23:47-buss som någon ondsint trafikplanerare satt en helt värdelös tidtabell på så att jag ALLTID såg min tunnelbana åka iväg när jag kom uppför trapporna på Slussen och fick vänta 20 minuter på nästa.

Men första resan till Benny gick långt innan jag börjat dricka rödvin. Det hade gått ett par år sen jag fick min beskärda del av medelhavsmegamixar i Råcksta men det var ingen tidsrymd som betyder något i sammanhanget här på bloggen.

Hos Benny hängde man och det kom och gick folk hos honom mest hela tiden. Det var annorlunda, för jag var mest van att man ringde en person och bestämde en tid och sen träffade man honom och ingen annan. Hos Benny droppade folk in lite oannonserade, satt runt och drog sedan vidare. En av dem var Christopher.

Jag vet inte om han stavar sitt namn så. Eller om det är Kristoffer. Eller minus ett F. Jag har inför den här postningen försökt minnas detaljer kring honom men till skillnad från den ökända resan i förra postningen så kan jag inte få fram ett dyft om honom i hjärnan. Det är tomt. Jag minns inte hur han såg ut eller hur hans röst lät. De filerna är raderade och överskrivna.

Skitsamma hur han såg ut. Hans långtgående intryck på mig kom på annat sätt.

Jag spelade av vansinnigt mycket bra techno av Benny (pre 1000 underkategorier, rätt och slätt “techno”). Från blandkassetter utan låtlistor så man hade ju inte en aning om vad det var för artister på eller vad låtarna hette. Spelade ju ingen roll heller. När jag gick med min Walkman bland Guns’n'Roses- och TLC-människorna i skolan så räckte det med att musiken var bra och ingen – mig inkluderad – visste var det var.

Benny fick många av sina kassetter från Christopher (Kristoffer?) som hade en bror i London. På något sätt har jag fått för mig att brorsan hans jobbade i en skivbutik, för ett skivbolag eller på en klubb. Men det kan också vara en detalj som jag ljugit ihop senare för att det blir en bättre historia.

Oavsett hur det var så kom kassetterna. Med sååå bra grejer.

Långt senare skulle jag känna igen låtar därifrån. Jag kunde sitta för att recensera någon Warp-återutgivning och haja till, »vafan det är ju DEN HÄR« och så var det Aphex Twins »Didgeridoo«. När jag tankade hem allt i en best of-lista som Luke Slater satt ihop för nån musiksite hittade jag The Messiah – »There Is No Law«.

För vissa andra prylar tog det inte lika lång tid innan de slog tillbaka på mig. När Guns’n'Roses-killarna börjat lyssna på den där roliga låten som hade en samplad reggae-man som sjöng om att åka ut i space to find another race så kände jag mig… bestulen. De jävlarna!

Men förutom lite The Prodigy-prylar så var ju det här inte samplingsbaserat och collageinriktat på ett sätt som skulle kunna ge det någon som helst betydelse på vår resa på väg mot Frauds?

Nej, det stämmer. Anledningen att jag över huvud taget tar upp det var att jag tror det var hemma hos Benny som jag först kom i kontakt med The Orb. »Little Fluffy Clouds«. »Perpetual Dawn«. Jag kan inte nog understryka hur hårt de träffade rakt i mig.

Jag hade självklart inte upptäckt The KLFs »Chill Out« än (kom igen, jag var sådär 14-15 år och visste inte ens att uttrycket »ambient« existerade), jag hade inte en aning om att mannen bakom The Orb hade suttit på övervåningen på Land of Oz och experimenterat med beatlösa ljudlager. Det närmaste jag kommit något som liknar »ambient« var Jean-Michel Jarres 45-minutersmacka »Waiting For Cousteau« (vilket förvisso inte är fy skam på något sätt, men snart skulle jag ju förstå att den inte fungerade som enda referenspunkt).

Jag visste ju ingenting, bara att The Orbs samplade röster, djupa basgång och knorrade ljud lät som att de var inspelade bara för mig. De var söta som rulltårtan och Guldnougaten vi köpte till lunch på Service i Orminge Centrum. Det jag upplevde då var…. .. ..

Attans.

Det blev långt (igen).

Den här postningen skulle ju bara handla som hastigast om Bennys rum och Christophers kassetter. Sen skulle jag smidigt förflytta mig över parken utanför hans fönster, uppför berget, där Jörgen bodde. För det är där modern tid börjar på något sätt. Det är där vilsenheten i världen sakta når sitt slutmål och vi istället dyker rakt ner i ett turkost hav med sjungande delfiner. Och börjar fumla med en sampler och dricka rödvin.

Jaja. Tid finns det gott om. Vi kommer dit. Vi kommer dit.