2008-05-23

Vägen mot Frauds, del 7

Postad i Frauds 16:52

Vägen mot Frauds är kantad av fler frågor än svar. Så är det väl med de flesta ämnen. Bara dårar tror sig ha definitiva svar. Dagens fråga är däremot lite mer konkret än de tidigare:

I vilka sammanhang kan misstag, brist på kontroll och oväntade tillfälligheter bidra till att slutprodukten blir bättre? Och då menar jag inte mindre skavanker utan händelser som så drastiskt förändrar förutsättningarna att slutresultatet inte blir ens liknande det man avsåg när man började.

Jag har funderat och det är inte lätt att hitta exempel. I arbetslivet märker man ganska fort att projekt som inte specificerade och detaljerade faller samman så snart de inblandade börjar irra runt och dra i trådar utan plan.

På ett kreativt plan är även det som utger sig för att använda tillfälligheterna som stimulans någonstans i botten ändå planerat att göra just detta. Ta Dogma-filmerna som exempel, där vissa mått av misstag och oväntade infall är en del av slutresultatet, men där dessa ändå är inskrivna i manifestet för verket.

Skriven text ska vi inte prata om. Struktur, tanke och omsorgsfull planering är oundvikligt om man vill ha ett bra resultat, även om detta resultat ska vara avant-garde och William S Burroughs-uppklippt.

Ingenting händer av en slump även om det vill ha illusionen av att ha gjort det, ungefär.

Jag tänker på det ofta när det gäller musik i allmänhet och den sortens elektroniska, samplingsbaserade collagemusik vi pratar om här i synnerhet.

Jag kan hjälpligt klinka runt på ett klaviatur och spela in små melodier. Jag kan koppla ihop maskiner så de får interagera och vet på en höft var mikrofonen ska stå om man utan ohanterliga ljudtoppar vill spela in det där glockenspielet som är byggt för att nå igenom en symfoniorkester med sin klang. Jag är begränsad – och det ger utrymme för slumpen att göra sin grej, för misstagen att kräva plats, för det oväntade att plötsligt hända.

Förväntningen är en sak – resultatet blir en annan. Att jobba med elektronisk musik är som att gå ut för att köpa en snygg skjorta och istället komma hem med ett par snygga byxor. Det gör liksom ingenting att man misslyckades med ursprungstanken.

Våren 2006 bjöd Klubben Smet in mig för att under två timmar tolka begreppet »ambient«. Jag visste direkt att jag skulle ha äventyren i VIP-loungen Land of Oz som förebild.

Jag plockade med min gode vän Andreas som köpte en ny synt kvällen till ära. Så där satt vi i varsin fåtölj med laptop, skivspelare, effektboxar och en ny synt som ingen visste hur den funkade. Vi lät en drum’n’bass-tolva gå på 33 rpm, körde skum musik på cd-spelarna, jag triggade flygplans-fly-bys på datorn och Andreas satt och försökte lära sig synten. Det var mayhem.

Vid ett tillfälle så var det många ljudkällor igång. Många ljudkällor. Att ha kontroll visade sig bara var att glömma. Jag hade precis startat en låt på ena CD-spelaren. En väldigt beatlös och dronig sak. Keith Fullerton Whitman kanske. Eller Stars of the Lid. Jag minns inte.

Jag hörde det som kom ur högtalarna och det var inte alls vad jag förväntade mig. Datorn spelade ett miljöljud. På skivtallriken ett nedpitchat skräckfilmssoundtrack. CD-spelaren gick, men låten lät inte som jag trodde.

Jag tittade på Andreas. Är det du? Gör du det där ljudet? Det där stora tjocka? Nej. Hans nya synt var tyst.

Ett snabbt öga på effektboxarna. Ett delay som ställts på för mycket feedback? Ett filter som strulade? Nej. De var alla inaktiva.

Skitsamma, det låter ju bra så va fan. Ryck på axlarna så kör vi på.

Tio minuter senare upptäckte jag var felet låg. Jag skulle stoppa in en skiva i den andra CD-spelaren och upptäckte att däri låg Markus Guentners »Wanderung« och snurrade på repeat med full sula. De tjocka ambientstråkarna hade legat och pulserat hela tiden. Inte konstigt att det var så mycket fylligare än jag planerat.

Det kan inte bli tydligare än så. Tillfälligheternas makt. Stundens nyck att lura en. En synt som står och surrar, en skiva som står och snurrar, en loop som av misstag läggs över en annan, ett ljud som är kopplat till »fel« effektbox… Collagemusiken är märklig på så sätt, eftersom den kräver enormt pysslande och passande av kompositören men ändå är slav under både tankspriddheten och klåfingrigheten.

Med den fysiska behandlingen av ljud som kopplingar, rattande och triggande innebär så kommer också utrymmet för misstag. Och inte sällan är det just misstagen som ger nerven till slutstycket, den ingrediens som får lyssnaren att haja till och tänka, »åh, det här var en bra låt«.

Jag litar på mina egna brister. Jag hoppas att misstagen ska ske. Det händer att jag sitter och försöker framkalla dem men precis som med förälskelser går det inte att hitta dem när man som mest behöver. De smyger sig på medan man sitter och koncentrerar sig på något annat.

Och hey, vi kan knappast klaga? Att träffa rätt nerv på beställning är bara förunnat verkliga genier. Vi andra får kasta oss ut och hoppas att i dag är dagen det händer. Att komma oväntade och oförutsedda ligger nämligen i misstagens natur.

Permalink  Maila till (o)vän

Kanske relaterade inlägg:

• 2008-05-29 -- Vägen mot Frauds, sista delen (13)
• 2008-05-28 -- Vägen mot Frauds, del 13 (1)
• 2008-05-27 -- Vägen mot Frauds, del 12 (2)
• 2008-05-27 -- Vägen mot Frauds, del 11 (3)
• 2008-05-26 -- Vägen mot Frauds, del 10 (2)
• 2008-05-26 -- Vägen mot Frauds, del 9 (0)
• 2008-05-25 -- Vägen mot Frauds, del 8 (0)

Taggar: Ctrl-C Ctrl-V Frauds