FEED2008-05-26
Vägen mot Frauds, del 9
(bild lånad av Rickymy)
Så mycket att prata om. Så lite tid.
Det börjar brännas nu. Pojkar och flickor: Frauds. Snart är vi där. Jag tror jag ska sitta hemma med en flaska gott rött på fredag kväll och trycka »Publish« på det sista inlägget. När ni är ute på lokal. Så att bara jag och natten vet att vi kommit fram.
Men nu går jag händelserna i förväg igen.
Innan vi gör något annat måste vi tillbaka till Orminge utanför Stockholm. Många viktiga delar föll på plats här. Vägar plogades, grundstenar lades, förutsättningar för en lycklig fortsättning på historien skapades. Utan Orminge hade jag inte ens kunnat njuta ett gott rött på fredag när jag postar det sista inlägget (faktiskt).
Vi har redan varit hos Benny och hans kassetter med techno. Du vet, lägenheten där folk gled in och ut under dagarna? Jörgen var en av dem.
Han bodde på berget på andra sidan parken i ett av sockerbitshusen som är byggda på denna plats som var väldigt märklig för mig när jag kom dit. I mitt blod hade jag ju de södra förorterna och att ta sig till Nacka var som att åka till ett annat land. Men livet är nyckfullt och hänget där ute skulle under de kommande 7-8 åren närmast bli en slags räddning.
Buss 41valfri från Slussen 20 minuter och jag hittade oasen i vardagsöknen. På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen men när man sicksackat mellan alkisarna och moppegängen nere i centrum så fann jag där något som på den tiden var en smärre sensation: Personer som tyckte att samma saker var viktiga som jag tyckte.
När jag träffade Jörgen hemma hos Benny hade vi direkt det gemensamt att vi båda två satt och fumlade fram musik på våra hemdatorer. Med blandat resultat, men förvånansvärt bra utifrån förutsättningarna när man lyssnar på det nu, 15 år senare.
Jag och Jörgen började umgås och komponera ihop. Han köpte snart en riktig musikarbetsstation, en Roland W-30, och vi började försöka efterlikna våra hjältar. Som personer var och är vi egentligen väldigt olika på tusen sätt men kompenserade det genom vår inbitna besatthet av popkulturella detaljer. Vi »förstod« musiken. Eller, »hajade grejen«, som man säger.
Vi kunde sitta i timtal och lyssna efter exakt vad det var som Underworld, Future Sound of London, Orbital och Plastikman egentligen gjorde i musiken, vilka grepp de tog och hur de programmerade sina trummor, för att det skulle bli drag.
Och så hade båda ett nära personligt förhållande till Mauro Scoccos skivor och led båda av att ingen i våra respektive närheter fattade ett skit om varför vi lyssnade på honom. Där satt vi och försökte analysera exakt varför hans refräng i en låt lyfte när han de facto hade samma ackordsföljd i den som i versen. »Men!? Han gör ju ingenting och ändå lyfter låten!?« Året var 1995 och vi var bara pojkar med mycket kvar att lära.
Just ja. Senare startade vi ett band också. Morgonen Därpå. Vi gjorde väldigt Mauro-influerad pop på svenska. Någonstans därute guppar en tvåspårsdemo, refuserad av Scoccos bolag Diesel och inte skickad någon annanstans. Förevigad på samma bränn-CD som »Adjoining Dots«. Om du läste förra postningen så vet du vilket avtryck den lyckades lämna i historien.
Nå. Som det kom sig hängde jag mer och mer ute i Orminge hos Jörgen och hans vänner som också kom att bli mina vänner. Kvällar. Helger. Pysslande långt in på nätterna och med madrass på golvet eller med nattbussen hem. Jag vet inte hur många gånger jag åt de fantastiska middagarna Jörgens mamma serverade. Och drack Strongbow. Strongbow var vår ambientdryck. Bara en sipp av den och jag känner ljudlandskapen torna upp.
Apropå rusdryck var det förresten hemma hos Jörgen jag förstod att rödvin inte smakade gift. När jag började vara där var rödvin typ det värsta jag visste alla kategorier men eftersom de alltid serverade det till middagen och jag inte vågade säga nej var det bara att dricka upp och se nöjd ut. Till slut lärde jag mig tycka det var gott. Tack för det, jag har använt kunskapen flitigt och ofta.
Där satt vi i försommarkvällarna medan moppegängen dånade förbi på cykelbanorna utanför. Vi fumlade runt med W-30:n som hade inbyggd 12-bitarssampler och sequencer i ett pyttenyttelitet LCD-fönster (för den som ville spela in direkt på hårddisk kostade fortfarande utrustningen någon miljon eller så). Dessutom hade vi en Roland MKS-50 och en Roland U-20 (sistnämnda en dansbandskeyboard som man verkligen fick kämpa med för att få fram ljud som var lämpade att göra något som liknade det vi ville göra).
Så, vad har de här sentimentala minnena för poäng på vår väg mot Frauds?
Egentligen är den här tiden hela poängen.
När vi släckte alla lampor och satt i mörkret i natten och lyssnade på Brian Enos »Apollo« lämnade det sina spår. Som jag berättade tidigare har jag ingen form av skolning eller förståelse för hur musik fungerar – inget annat än det jag och Jörgen kom fram till.
Bara som det här med kassettbanden… När vi ville lyssna på en låt vi gjort spelade vi alltid först in den på kassett och spelade upp det därifrån eftersom det mer lät som »riktig musik« då. Vi fattade inte varför. Det dröjde typ tio år innan jag fick reda på att det kallas för »kompression« – ljuden trycks ihop så de inte spretar så mycket och det här sker när man spelar in på kassett (eftersom den inte har plats för all ljudinformation). Sitter du i valfritt datorprogram idag så är du två klick ifrån att aktivera den inbyggda kompressorn men allt vi hade var disketter med sequencerspår och ett LCD-fönster. Klart vi inte visste att vi behövde ha kompressor på ljuden som kom ut från maskinerna.
Men det var inte bara tekniska detaljer vi lärde oss om. Även det kreativa fick sig en injektion.
Än idag när jag skickar en av mina låtar till Jörgen kan han i mailet tillbaka svara »Åh, du använde Underworld-fillet« och jag vet precis vad han menar, även fast jag inte hade en tanke på det när jag gjorde själva låten. »Underworld-fillet.« »Aphex-paden.« »Scocco-basen.« »Manu Katché-cymbalen.« »Sven Väth-303:an.«
Mitt Mr.Suitcase-album som jag släppte förra året är fullkomligt besudlat av alla de här beståndsdelarna, de här små knepen som jag lärde mig genom att detaljstudera hjältarna där i pojkrummet på Ormingeringen och som allt sedan dess omärkbart kommit närhelst jag suttit framför ett musikprogram.
Ja, det är så det är.
Södra förorterna i blodet men Orminge i högtalarna.
Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid fram till att det är under lummiga vårar och bland doften av nyutslagna syréner och promenader över Skuru-bron och pizza Mexicana och Strongbow och ljudatmosfärer och Rhodes-pianon med reverb och »J.A.G.« på TVn och Steve Martin-recitationer som jag hittar bäringen, som jag tar ut riktningen där Frauds skymtar långt bort i fjärran en evighet senare. Det känns helt okej.
